Brev från lönepolitikens nollpunkt – sänkt lön eller arbetslöshet?

avatar

I mitt arbete med LOs jobb och lönerapport (till kongressen 2016) stöter jag ibland på röster från historien. I en artikel om den lönepolitiska idéutvecklingen träffade jag häromdagen på Gösta Rehn. Hans provocerande tankar känns obehagligt aktuella. När det känns mörkt kan det finnas anledning att erinra om grunderna för det fackliga arbetet. Detta är ett brev från den fackliga lönepolitikens nollpunkt.

”Att facklig verksamhet inte bara är att genomdriva förmåner utan ibland också kräver personliga uppoffringar, det är någonting som kanske ibland glöms bort” skriver Gösta Rehn. Kanske är det självklart för dig som läser detta? För mig öppnar föreställningen om det fackliga arbetet som en förpliktelse, uppoffring och skyldighet en dörr till det fackliga arbetets mest basala förutsättningar. Facklig gemenskap handlar om att riskera något. Att sätta tillvaron på spel. Men också att vinna något åter.

Rehn fortsätter och skriver att ”medlemsavgiften har numera gjorts osynlig och automatisk, ingen kassör kommer längre och påminner om varför man ska betala den”. Hans följdfråga är enkel och tidlös (om än något omtolkad av mig) – har de grundläggande principerna för det som vi sysslar med inom fackföreningsrörelsen blivit osynliga? Och vad är konsekvenserna när förpliktelserna osynliggörs?

I början av 1980-talet kritiserades den solidariska lönepolitiken för att den skapade arbetslöshet och omställningsproblem. Gösta Rehn gick till motanfall mot den solidariska politikens motståndare inom fackföreningsrörelsen. Apropå risken för arbetslöshet säger Rehn att fackliga företrädare allt för ofta ”försöker att förklara bort frågan genom förnekelse och undanflykter” (vilket fortfarande, även i våra dagar, tycks vara tendensen).

Rehn föreslår istället ”en frank förklaring att det är vad fackföreningsrörelsen hållit på med hela tiden: om man inte tillåter jobb under en viss lönenivå, jobb som förut inte varit konkurrenskraftiga annat än vid underbetalning, så är det klart att vissa av dem försvinner”. Precis! Om vi tydligare uttalar och inser vad vi gör så är det också lättare att förståelse för de problem som ska lösas.

När våra första agitatorer, våra fackliga förfäder, kom till arbetsplatserna fick de vid upprepade tillfällen förklara varför man inte skulle försöka att trygga sitt jobb genom att acceptera lägre lön. Man skulle inte vara så rädd för arbetslösheten att man inte vågade vara med i facket. Gösta Rehn skriver att ”det var på sådana uppoffringar och risker fackföreningsrörelsen krävde för att kunna genomdriva och upprätthålla den solidariska och lika lönen”.

Och här står vi idag. Vad säger du till den som hamnar i valet mellan arbetslöshet och sänkt lön? Fackligt medlemskap, kollektivavtal och försäkringar ger delvisa svar. Men hur argumenterar du för att ge självförtroende, framtidstro och kraft till dem som kan komma att tvingas till personliga uppoffringar? För den som skall ta risk. För den som möjligtvis förlorar jobbet – men återvinner självkänslan.

Är det så att facket har blivit alla goda gåvors givare? Talar vi för lite om uppoffringar och förpliktelser? Kanske är det hög tid att ”sälja” det fackliga medlemskapet med dess faktiska innebörd? Skyldigheter, svett och självförtroende – och en återvunnen makt över livet. Gösta Rehns raka tilltal och frågor berör.