Det goda livet och Keynes

avatar

Är semestern det goda livet? I hängmattan känns livet gott. Att döma av uppdateringar på facebook är semestern odelat god. Det grillas, umgås, snickras, odlas och badas. Instagramfiltrerade bilder från när och fjärran talar ett tydligt språk. Aldrig tycks så många ha haft det så bra.

Men är det frånvaron av arbete som definierar det goda livet?

De som minns när kapitalismen var i ordentlig gungning blir allt färre. I mellankrigstiden vann kommunism och fascism terräng. När Keynes 1928 föreläste på temat ”ekonomiska möjligheter för våra barnbarn” ville han förmedla att även kapitalismen bär på en utopi.

Det tankeexperiement Keynes arbetade med är intressant. I synnerhet i semestertider.

Hans tanke var i grund och botten ganska enkel. Han antog en årlig tillväxt på närmare 3 %. Med bibehållen levnadsstandard skulle arbetsdagen vara tre timmar år 2028. Med ökad fritid trodde Keynes att samhället skulle genomsyras av en mer spontan och glädjefylld attityd till livet. Förmodligen inte helt olik den kultur som odlades inom Bloomsburygruppen – där Keynes själv frodades.

Kapitalismen tycks för Keynes ha varit en del av det faustiska handslaget. En plats där det goda kompromissar med det onda. Där det inte ställs så många frågor om rätt och fel. Så snart det materiella välståndet blivit tillräckligt högt skulle människor frigöra sig. Kapitalackumulationen skulle vara en övergångsfas. Och för att snarast möjligt nå utopia krävdes full sysselsättning. Kapitalismen måste arbeta för full kapacitet för att avskaffa sig själv.

Enligt Robert och Edward Skidelsky handlade Keynes utopism primärt om att försöka mota kommunismens religiösa attraktionskraft. Men i debattboken How Much is Enough?, som far och son Skidelsky publicerade nyligen, spinner de vidare på temat (boken är mitt sällskap i hängmattan).

Vad är egentligen det ultimära målet med kapitlismen? Kan det ekonomisk-politiska system som vi kallar kapitalism fortsätta i alla oändlighet? Och vad är egentligen det goda livet?

Att definiera det goda livet låter sig svårligen göras. Även om Skidelskys gör ett gott förök. Ganska snabbt inser man dock att det inte enbart handlar om arbetets frånvaro – semester alltså. Människan är mer komplicerad än så. Hälsa, trygghet, respekt, utveckling, vänskap och fritid är några av byggstenarna.

Inget är någonsin helt enkelt. Att entydigt beskriva det goda livet låter sig inte göras. Men att en eftermiddag fundera närmare kring innebörden av det goda livet kan likväl vara välinvesterad semestertid.

Mest intressant är dock att Keynes delvis fick rätt. Ekonomin har vuxit ungefär som han förutspådde. I västvärlden har BNP fyrdubblats sen 1930-talet. Men man kan också konstatera att endast en begränsad del av detta välstånd har lagts på förkortad arbetstid.

I hängmattan har jag inte tillgång till statistik avseende genomsnittlig arbetstid i Sverige. Men det behövs knappast för att konstatera att utopin om arbetsdagar på tre timmar inte har förverkligats.

Men varför fortsätter vi egentligen att arbeta? Vilka är de krafter som driver oss till större rikedom utan att ge oss ökad fri tid? Varför väljer vi kollektivt att fortsätta arbeta? Varför inte fortsätta semesterlivet? Ligga kvar i hängmattan. Eller som Skidelskys formulerar frågan – varför har Keynes profetior inte infriats?

Det uppenbara svaret är naturligtvis att vi måste arbeta. Hur skulle vi annars försörja oss! Under många år flyttade arbetarrörelsen i västvärlden fram ställningarna. Löneandelen och reallönerna ökade. Fram till 1980-talets början minskade också arbetstiden i många länder. Därefter har det varit allt svårare att få del av produktivitetsökningarna – som skulle kunnat användas till arbetstidsförkortningar.

I vilken utsträckning detta gäller även för svenska förhållanden kan diskuteras. Men faktum kvarstår. Få arbetstagare i Sverige har möjlighet till och kan leva på den lön en 15-timmarsvecka skulle generera.

En annan förklaring till att vi arbetar så mycket är för att det är skoj. Vi har roligt på jobbet helt enkelt. Möjligtvis ligger det något i detta, men för den stora majoriteten fortsätter nog jobbet vara ett måste. Rutiner och krav där glädjen ligger i arbetsgemenskapen, men allt för sällan i arbetsuppgifterna. Dessutom tycks klyftan mellan arbetar- och tjänstemannajobb öka i kölvattnet av den digitala taylorismen.

En tredje förklaring kan vara vårt omättliga sug efter materiella varor. Vi vill ha större grillar, dyrare öl, snabbare bilar, exotiskare resor osv. Sociologens förklaring, till vår eviga hunger efter mer, är att vi inte på någon materiell nivå nöjer oss med det vi har eftersom det alltid finns någon som har mer än vad jag har. Ett slags kollektivt hamsterhjul alltså. Kanske något att tänka på nästa gång grannen rullar fram en ny och bättre gräsklippare.

Men med mig i hängmattan har jag också Nicholas Wapshotts, Keynes Hayek, en slags ekonomi-politisk deckare om relationen mellan två personer vars idéer i många avseenden definierat det moderna ekonomiska tänkandet.

I Wapshotts deckare kan man även läsa om Hayeks utopi, som ofta förmedlades med religös övertygelse och innebörd. Hayek betraktade Marknad, Äganderätt och Individuella Rättigheter som varandes i det närmaste gudomliga påbud. En slags profan treenighet.

För nyliberalismens fader var visionen om det goda samhället en plats där det offentliga enbart tillhandahåller det privata aktörer inte kan erbjuda. I Hayeks utopi var allt från utbldning, transporter och kommunikationer privat, liksom socialförsäkringar och penningpolitiken. Kort och gott, allt, möjligtvis med undantag från försvaret, skall bedrivas av privata marknadsaktörer i Heyeks utopi. Allt under den profana treenighetens påbud – Marknad, Äganderätt och Individuella Rättigheter.

Hayeks utopi förskräcker. Inte bara för att den känns så närvarande i såväl samhälls- som arbetsliv. Det är den oförsonliga, oresonliga och religösa undertonen. Tro framför kunskap. Övertygelse framför pragmatism. Predikande framför samtalet.

Kanske är förskräckelsen över Hayeks marknadsutopi en erinran om att uppskatta semestern, det goda livet? Kanske är det tid hög tid att ta sig upp ur hängmattan för att försvara den.

2 reaktion på “Det goda livet och Keynes

  1. avatarDangerous Beans

    ”[Hayek] visionen om det goda samhället en plats där det offentliga enbart tillhandahåller det privata aktörer inte kan erbjuda.”

    Detta ska jämföras med vad Fredrik Reinfeldt skriver i ”Det sovande folket”:

    ”uppdraget för det civila samhället. Det lyder om något kan göras av det civila samhället ska det göras av det civila samhället, inte av stat och kommun. /-/ Det pekar på behovet av arbetet att börja tränga tillbaka statens och kommunens beslutssfärer.” (s. 47)

    Hur det är möjligt att socialdemokraterna inte vinner mot en sådan åsikt är fullständigt obegripligt.

    1. avatarClaes-Mikael Jonsson Inläggsförfattare

      Det är inte svårt att föreställa sig en brådmogen Fredrik Reinfeldt i sitt tonårsrum. Planscher på väggarna, uppror och finnar. Hayek och hans frånvända värld attraherade och fyllde förmodligen en generation av MUFare. Att Fredrik senare i livet fick möjlighet att förverkliga Hayeks tankar och sin tonårsrevolt var överraskande – förmodligen allra mest för Fredrik själv. Mötet med verkligheten har dock inte varit lyckat. Nästan alla Fredriks visioner har misslyckats. Den elevrådsartade debuten har aldrig släppt taget om regeringen. Verkligheten vill liksom inte bete sig som i Hayeks teorityngda tankevärld. Efter snart 7 år är det nog få som inte insett att statsministern har tröttnat. Inte konstigt. Inget blir ju riktigt som i tonårsdrömmarna. Verklighetens människor är inte teorins människor. När det nyliberala fuskbygget krackelerar under verklighetens tyngd är nog inte ett regeringsskifte långt borta. Det skulle förvåna mig om inte Stefan Löfven tar över efter Reinfeldt vid nästa års riksdagsval

Kommentarer inaktiverade.