En fanbärares död

avatar

Vårsolen speglar sig i tromboner och trumpeter. De röda fanorna vajar majestätiskt när första majtåget marscherar över Norra Bantorget. I höjd med mäster Palms staty vacklar en fanbärare till. Han tar plötsligt ett steg bakåt och faller till sidan. En av kamraterna tar över fanan. Tåget fortsätter.

Polis, brandkår och ambulans är snart på plats. Men mannens liv går inte att rädda. Fanbäraren är död. Ett brustet hjärta på arbetarrörelsens högtidsdag. Mitt i arbetarrörelsens hjärterum på Norra Bantorget.

Jag kommer aldrig att möta den döde fanbäraren. Men minnet och bilden av hans sista sekunder i livet bär jag med mig. Livet är skröpligt. Ena ögonblicket rak i ryggen och stolt. Nästa ögonblick ingenting.

Den döde fanbäraren får mig att tänka på förgänglighet. Det enda konstanta i tillvaron är förändringen. Inget varar för evigt – förutom just förändringen. För det mesta är den gradvis och dold. Men ibland kommer förändringen dramatisk och plötslig – som för fanbäraren och hans familj.

Det är fascinerande hur människan lärt sig leva i en virvel av ständig upplösning och förnyelse, kamp och motsägelse, kluvenhet och smärta. Hur vi med lätthet orienterar oss i paradoxer. Ett universum där Marx sade att ”allt som är fast förflyktigas”.

När man befinner sig i virveln är det lätt hänt att man tror att den förste, kanske den ende, som upplever kraften i förändringen. Men sällan är det så. Vi är alla del av en rörelse. Vi är alla del av förändringen.

För den döde fanbäraren kom förändringen plötsligt. I vårsolen går mina tankar till honom och hans anhöriga. Allt fast förflyktigas.

En reaktion på “En fanbärares död

Kommentarer inaktiverade.