EU-domstol utan behörighet – enligt regeringen

avatar

Under många år har medlemsstaterna hanterat EU-domstolen med stor vördnad. Lite som gamla tidens ”nådiga herrn”. Med mössan i hand har regeringarna skickat yttranden till EU-domstolen. Även i kontroversiella frågor har tonläget varit underdånigt. Både bildligt och bokstavligt talat.

Men nu har en svensk regering fått hatten på huvudet. I ett mål där en tysk domstol begärt förhandsavgörande har regeringen yttrat sig idag (mål C-522/12). I detta sammanhang finns inte anledning att närmare fördjupa sig i omständigheterna i det tyska målet. Men målet är i grunden rätt absurt. Den tyska domstolens vill få reda på om tyska bestämmelser om minimilön stämmer överens med utstationeringsdirektivets minimilönebegrepp

EU-rätten och EU-domstolens har betydelse när det förekommer gränsöverskridande omständigheter. Men i det tyska målet finns inga gränsöverskridande inslag. Alla omständigheter i det nationella målet är begränsade till inre förhållanden i Tyskland. Arbetsgivaren är tysk. Arbetstagaren befinner sig i Tyskland och händelseförloppet i sin helhet utspelar sig i Tyskland.

I det yttrande som Sveriges regering skickat konstateras egentligen bara det uppenbara. EU-rätten och EU-domstolen har inte med frågan att göra. Målet aktualiserar inte EU-rätten. Regeringen gör det enda rätta. Man ifrågasätter EU-domstolens behörighet i målet. Ett principiellt mycket viktigt påtalande:

”Regeringen ifrågasätter […] att domstolen är behörig att uttala sig om tolkningen av unionsrätten till ledning för den nationella domstolen vad gäller om den nationella lagstiftningen är förenlig med utstationeringsdirektivet.”

För ett otränat EU-öga kan det vara svårt att se vad som är viktigt i detta. Förutom det helt uppenbara, att EU saknar lagstiftningskompetens vad gäller löneförhållanden, och att EU-domstolen följaktligen inte heller bör ges sådan kompetens, är det ett kallt konstaterande av det faktum att det finns gränser för EUs kompetensanspråk.

Regeringen anför helt enkelt att EU-rättens anspråk har gränser. För jurister som lärt sig att leva i EU-domstolens skugga är det hela mycket spännande. Redan i början av 1970-talet, i målet Dassonville, fick juristerna lära sig att alla regler ”som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt” faller inom ramen för EU-rätten.

I en debattartikel skrev jag och Dan Holke för en tid sedan att ”gällande rätt i Sverige växer fram i motstånd och lojalitet med EU-rätten. Svenska politiker måste därför ha en kritisk och aktiv hållning till vad som påstås vara EU-rättens krav.”

Motstånd handlar om att använda det nationella handlingsutrymmet. Lojalitet handlar om att värna frihandeln. Det är nödvändigt att svenska politiker hittar en balans mellan lojalitet och motstånd mot EU-rättens krav och har en kritisk hållning till uttolkare av EU-rättens krav.

Regeringen har idag givit EU-domstolens allomfattande kompetensanspråk motstånd. Det är viktigt både för demokratin och den svenska kollektivavtalsmodellen. Bravo!