I Meidners fotspår – när politik var rock’n’roll och motorcykel

avatar

Arlanda. Strax boarding. Jag är på väg mot Breslau. Rudolf Meidners hemstad. Känner mig plötsligt osäker. Vad handlar resan om? Planeringen har pågått en längre tid. Men vad hoppas jag egentligen få ut av detta? Vill jag låta intressant i fackliga kretsar? Kan jag få kontakt med något av det som formade Rudolf Meidner? Finns det något i Breslau som kom att bidra till att den solidariska lönepolitikens framväxt? Eller är resan kanske en paus från en hektisk vårvinter på arbetet? En oro gnager inom mig. Kan inte fixera känslan.

Under de senaste åren har Rudolf Meidner fångat mitt intresse. I början av 1930-talet efter Weimarrepublikens fall och nazisternas maktövertagande flyr han till Sverige. På plats i Berlin ser han Hitler ta emot folkmassornas jubel. 1945 anställs Meidner som chef på LOs utredningsenhet. Tillsammans med Gösta Rehn är han med och mejslar ut grunderna till det som brukar kallas den svenska modellen. Han är en av de tidiga fanbärarna för den solidariska lönepolitiken. Under 1970-talet arbetar han fram grunderna till förslaget om löntagarfonder. I mängder av LO-dokument dyker hans namn upp. I nästan varje lönepolitiskt sammanhang av betydelse tycks Rudolf Meidner ha funnits med på ett hörn.

Våren har äntligen kommit till Stockholm. Tillfälligt i vart fall. Färgerna och solen är tillbaka. Även om staden ännu täcks av en matta av grus och damm känns luften frisk och klar. Jag bländas av solen när jag ställer mig i kön till flyget mot Krakow.

En förmån med att arbeta på LO är organisationens långa och rika historia. Allt sedan den allmänna rösträtten och demokratins genomslag har LO varit en central aktör i den svenska politiska ekonomin och samhällsdebatten. Tanken på att vara en i ett långt led av människor i organisationens tjänst kan vara både inspirerande och uppfordrande. Att jobba på LO är ibland ett ansvar. En slags vakthållning. För mig är Rudolf Meidner ett fyrtorn på den lönepolitiska horisonten. Något man måste förhålla sig till. Man kommer inte runt honom. Men det är inte Meidners inflytande på den svenska löne- och arbetsmarknadspolitiken som drar mig till Breslau. Det är något annat.

Gränsgångaren som alltid är ett steg före

Det är en sällsam stämning på flyget mot Krakow. Det tar en stund innan jag inser vad det beror på. På planet är vi nästan uteslutande män. Många ser ut som byggnadsarbetare. Det är lite som fredagens bussresa hem i lumpen. Stämningen är hög. Testostoronet har fyllt kabinen. Kanske är det en ledig helg med familj och vänner som väntar? Norwegians nya blänkande flygplan bryts mot omgivningen.

Rudolf Meidner är alltid ett steg framför mig. Kanske är det därför han är så gäckande. När jag påbörjade min anställning som doktorand på Arbetslivsinstitutet har bara något år tidigare lämnat sitt kontor. Nästan alla jag arbetar med har träffat honom. Han kallas Rudolf kort och gott. Alla tycks tänka väl och prata gott om honom. När jag anställs på LO har Rudolf Meidner nyligen avlidit. Även på LO är det många som träffat honom. En av mina närmaste kollegor Håkan har bara några år tidigare suttit dörr i dörr med Rudolf. Tillsammans delade de en vindskorridor i LO-borgen under en period. Håkan berättar att de samtalade om livet, det stora och det lilla, drack kaffe och skojade. Först efter några månader förstod han att Rudolf var Rudolf. I samtalen var han en ödmjuk, lyssnade och nyfiken gubbe med torr humor.

Göran Greiders biografi över Rudolf Meidner är lika mycket en skildring av mellankrigstidens Tyskland som en biografi. Tillsammans åker Greider och Meidner till Breslau. Biografin är min viktigaste reseguide. En iakttagelse som återkommer i Greiders biografi är ett tema om så kallade gränsgångare. Människor som lever skärningspunkten mellan olika sociala eller politiska världar och kulturer. I vilken grupp hör man hemma? Till vilka kollektiv ska man anpassa sig? Gränsgångaren tycks hänga fritt mellan kulturer och miljöer. Han rör sig mellan olika världar. Rudolf Meidner tycks ha varit en sådan person. Alltid i gränslandet. Kanske är det vad som emotionellt binder mig till Meidner? Känslan av att röra sig mellan olika världar. Att vara arbetarkille i juristvärlden. Att vara anställd som jurist i arbetarvärlden.

Gränser för politiskt engagemang

Terminalen i Krakow är en byggarbetsplats. Men stålbalkarna och marmorn vittnar om modernistiska ambitioner. Beväpnade vakter patrullerar ankomsthallen. Taxibilarna står på rad. Nästan alla skyltar är på polska. Väl ute i fria luften är det nästan svårt att andas. Det luktar kol. Mina ögon tåras. Jag fylls av ett obehag. Det går inte att komma undan den rökiga luften. Till slut hittar vi fram till biluthyrningen. Den är temporärt placerad i en byggbarack bakom ett gigantiskt parkeringshus.

Motorvägen till Breslau är nybyggd. Det moderna skär genom det platta och färglösa landskapet. Snabbmatskedjor och olika bensinmackar med färgglada skyltar turas om. När vi stannar till i Katowice är vi bara en handfull kilometer från Auschwitz. Hamburgaren smakar annorlunda. Allvarligare. Platsen känns sorglig. Även om solen ännu lyser genom de nakna trädkronorna känns rastplatsen i all sin modernitet oändligt trist. Jag undrar om tiden kan fortsätta på en plats som denna. Är den dömd att stå still? Några bord bort stojar och skrattar en grupp polska ungdomar. Livet verkar gå vidare trots allt.

1958 skriver Rudolf Meidner en personlig artikel om sina upplevelser av den tyska demokratins ödesstunder i början av 1930-talet. Meidner är vass med pennan. De trötta och kraftlösa männen som inte klarade av att stå upp för demokratin och Weimarrepubliken beskrivs som hederliga män ”som hade varit en prydnad för ett svenskt landsting”. Vad som fångar mig är dock det ungdomliga perspektivet. Bland tysk trettiotalsungdom blev politiken vad ”motorcykeln och rock’n’rollen är för dagens ungdom” skriver Meidner. Jag tänker att det idag förmodligen svarar mot Instagram, fotbollen, Idol, Melodifestival etc. Inte sällan hör man att politiken måste göras mer intressant. Men var går gränsen? Hur engagerande bör politiken vara? Vill vi verkligen att ungdomar ska bevaka politiken med samma intensitet som de följer Instagram?

När man läser om Meidners upplevelser i Breslau, där ”smockan dallrade i luften” och politiken tog över alla fritid, undrar jag var gränsen för politiken som intresse går. Särskilt i tid som vår, där politiken tycks ha blivit till teater och skådespel, där få tycks förvänta sig att politiker engagerar sig i mycket annat än meningslösa kortsiktiga utspel och symbolhandlingar. På ett plan har pendeln helt slagit tillbaka. Politiken engagerar inte som på 1930-talet. Samtidigt tycks demokratin och politiken som förändrande kraft återigen åberopas. Häromveckan, i ett nummer av tidsskriften The Economist, är det just politisk handlingskraft efterfrågas. Riksbankerna, teknokratin och penningpolitiken har gjort slut på ammunitionen. Nu behövs finanspolitik och politiskt mod som kan sätta fart på ekonomin. Detta på ledarplats i en tidsskrift som systematiskt i dryga fyrtio år (!) har förespråkat mer marknad och mindre politisk demokrati i nyliberal anda. The times they are a changin’.

Betong – överallt betong

Mörkret har lagt sig när vi kommer fram till Breslau. Hotellobbyns spegelblanka marmor bländar oss. Möblerna är minimalistiska. Sofforna glöder i en röd-gul nyans. Ett stort fönster täcker ena väggen på mitt rum. Först när jag vaknat på morgonen kan jag se vad som finns bakom gardinerna. Överallt hyreskaserner i betong. Långa trötta rader av öststatsarkitektur. Men det är gångavstånd till Meidners barndomsgata. Allt måste ha sett annorlunda ut på Meidners tid.

I slutet av kriget utropade Adolf Hitler Breslau till en fästning. Våren 1945 utkämpades enorma strider. Invånarna utrymdes. Stadskärnan sprängdes bort och gjordes om till flygfält. De tyska trupperna omringades av den sovjetiska 6e armén. Striderna fördes från hus till hus. Två dagar före krigsslutet i maj gav de tyska trupperna upp. Uppskattningsvis 80 till 90 procent av staden förstördes. Efter kriget blev staden en del av Polen och döptes om till Wroclaw. Alla invånare flyttades till Tyskland.

Meidner växte upp på Gutenbergstrasse. Idag heter gatan Drukarska. Betonghusen är pastellmålade. Sliten babyblå varvas med smutsig puderrosa. Ungefär på det sätt man kanske fördomsfullt föreställer sig östeuropeiska hyreskaserner. Endast ett hus på gatan finns kvar från förkrigstiden. Från en balkong hänger vad som verkar vara en fotbollsflagga. Kanske Wroclaws eget lag? I Greiders biografi pratar Meidner om betydelsen av flaggor i Weimartyskland. Flaggorna var kommunistiska, nazistiska, wilhelminska osv. Det fanns ingen del av privatlivet som inte var politiserat. I det kvarvarande huset kan man enkelt föreställa sig hur fanorna hängde från balkongerna. Kanske lite som vår tids fotbollsflaggor?

Det tyska Gutenbergstrasse 27 finns inte kvar. Det går inte ens att hitta det polska Drukarska 27. Jag frågar runt. Plötsligt har jag engagerat ett flertal personer i jakten på nummer 27. Ingen kan hitta adressen. Inte ens de i området boende vet varför det är en lucka i numreringen. De är förbryllade. De har inte tänkt på saken. Än mer förbryllade blir de när jag förklarar att jag letar en gammal LO-utredares barndomshem. En medelåders kvinna tittar på mig med djup misstro. Inget finns kvar från 1930-talet. Bara gatstenarna verkar vara intakta. Är jakten på förtiden förspilld tid?

Rudolf Meidner tycks ha varit besjälad av jämlikhetstanken. Någonstans lär han ha sagt att ingen på svensk arbetsmarknad ska tjäna mer än dubbelt så mycket som någon annan. I den solidariska lönepolitiken är många grundläggande rättvisefrågor inbyggda. För uttalas en lönepolitisk tes om att lika lön ska råda för likartat arbete så följer även, motsatsvis, att olika lön ska utgå för olikartat arbete. Den lönepolitiska målsättningen är således inte att alla arbetare inom LO-kollektivet skall ha samma lön. Vilka faktorer skall motivera att vissa grupper tjänar mer än andra? Finns det en rationell lönestruktur bortom den egna gruppens egna intressen?Och vilka är de yttre gränserna för inkomstskillnaderna? Hur stora inkomstskillnader ska tillåtas? Fråganär ytterst en fråga om kollektiv vilja och värdering. Jag antar att det var på den här platsen många av Meidners värderingar grundlades. Men inget av omgivningarna som formade hans barndom finns kvar.

Den bortglömda periferin

Mitt i betongförorten ligger en marknad. Människorna i samhällets periferi handlar här. Stånden är fyllda av äpplen, diskborstar, plasttofflor, potatis, badlakan, nattlinnen, korv, mässingsprydnader, kläder, diverse maskindelar och mycket annat. Det luktar fuktigt och begagnat. Här finns inget överflöd. Mest bara bråte. Tiden tycks ha stått still. De äldre människorna är märkta av kommunism, marknadsekonomi och fattigdom. En man med mustiga mustascher och sliten kavajjacka säljer vitlök. De ligger prydligt uppradade på ett picknikbord. Vägen till stadens centrum går alltid genom förorterna.

Jag drar mig till minnes en längre artikel i Dagens Nyheter. Maciej Zaremba skriver om det samtida Polen. Landet befinner sig mitt i ett kulturkrig. Den strängt kulturkonservative Jaroslaw Kaczynski som i praktiken styr Polen har förklarat krig mot den politiska liberalismen. Grunderna för demokratin och rättsstaten håller på att undergrävas. Finansministern kontrollerar statstelevisionen (ungefär som att Magdalena Andersson skulle bestämma vad SVT visar på TV), polisen kan utan tillstånd övervaka telefoner, internet och e-post, justitieministern kan beordra åklagare att inleda förundersökningar osv. Den politiska liberalismen är illa ansatt i Polen.

Zaremba skriver om en kulturklyfta mellan stad och land. Det ekonomiska gapet har visserligen minskat. Men stad ställs mot land. Det är i den bortglömda periferin som landets populister och anti-liberaler hämtar kraft. Många i Polen har inte fått del av moderniseringen. Grupperna som stödjer Kaczynski är förmodligen inte helt olika de som i Sverige gett tummen upp till SD. Det är ur den bortglömda periferin, den växande ojämlikheten, arbetslösheten, hetsen på sociala medier, där politiken reducerats till underhållning som auktoritära och politiskt anti-liberala krafter växer fram.

Gymnasium med karaktärer

Strax utanför den gamla vallgraven ligger Rudolf Meidners skola. Johannesgymnasiet står kvar. Men byggnaden är ofantligt sliten. Många av detaljerna i fasaden tycks med tiden ha lossnat. Färgen har nästan helt flaggnat bort. Byggnaden ser mest ut som något som ska rivas. Vi bestämmer oss för att kliva in. Det är högst osäkert vad som väntar. Med ett brak slår den tunga porten igen bakom oss

Överallt är det ungdomar. En kakafoni av ljud och röster som slår mot de nakna väggarna. Tydligen är här fortfarande en skola. En klocka ringer högt. Den låter som min barndoms rastklocka. Korridorerna töms snabbt. Snart är det bara jag och min resekompis kvar. Ett par lärare frågar något på polska. De tycks vilja veta vilka vi är. I ögonvrån tycker jag mig skymta Rudolf smita in i ett av klassrummen.

De vitkaklade korridorerna kan inte ha förändrats mycket sen 1930-talet. En av lärarna berättar att det är ett gymnasium för ekonomi. Hon lyssnar nyfiket, men är stressad. Eleverna väntar i klassrummet. Hon ber om min e-post. Några av lärarna på skolan är intresserad av skolans historia. De skulle säkert vilja komma i kontakt med mig. En ekonom som bidrog till att lägga grunderna för den svenska samhällsmodellen? Det låter mycket intressant, säger lärarinnan och försvinner iväg.

Johannesgymnasiet måste ha präglat Meidner mycket. Han återkommer till sin avgångsklass i artikeln i tidsskriften Vi. Även i Greiders biografi fyller skolan mycket. Bland de många elever som utmärkt sig finns Otto Stern som 1943 vann Nobelpriset i fysik, liksom Fritz Haber, mannen som uppfann senapsgasen, även han Nobelprisvinnare. Hans inblandning i den kemiska krigsföringen skapade en allvarlig konflikt i familjen. I maj 1915 tog hans fru Klara sitt liv efter ett bråk. Det lär ha handlat om att Haber organiserade en av de första gasattackerna i Ypres. Fritz Haber stod dessutom bakom Zyklon B, gasen som användes för att avliva människor i Auschwitz och andra förintelseläger. En djup ironi i sammanhanget är att Fritz Haber själv var jude.

Förändring är konstant

Nästan allt som påminner om att staden en gång var tysk är borta. På väg mot stadskärnan passerar vi det tyska konsulatet. Förmodligen Wroclaws vackraste byggnad. I centrum har uteserveringarna öppnat. Det är ungefär som kring Stureplan i Stockholm. I vårvärmen dricker man öl och vin till lunchen. Här är det kostymer, solglasögon och märkeshandväskor. Människorna är unga och vackra. Kontrasten till betongförorten är stark. Här finns ingen periferi. Är detta Polens framtid?

Kanske är det förändringen som biter tag i mig när jag tar plats på en av restaurangerna bakom torget. Ingenting varar för evigt. Förutom just förändringen. För det mesta sker den bitvis och lite i smyg. Ibland är den dock snabb och dramatisk. Plötsligt måste man, liksom Rudolf Meidner, med kort varsel fly från sitt hemland och söka en framtid i ett främmande land. Medan jag skriver på min reseberättelse avbryts jag av nyheterna från Bryssel. På min gamla tunnelbanestation har en bomb exploderat. Ännu en terrorattack mot det politiskt liberala Europa. Det gör ont. Orden tas ifrån mig.

Förändringen är konstant. Allt fast förflyktigas. Men inga utfall eller händelseförlopp är av naturen givna. Allt är ännu möjligt. Den solidariska lönepolitiken står kanske inför en nyrenässans? Den politiska liberalismen kan ännu skaka av sig populister och nyauktoritära rörelser? Men det krävs mod och dådkraft. Kanske handlar den oroskänsla som infann sig på Arlanda om just detta? Har de demokratiska och frisinnade krafterna mod att göra politiken relevant igen? Var finns de människor som liksom Rudolf Meidner kunde föda idéer till politiken? Och var finns de politiker som kan göra politiken relevant igen? Kanske handlar min oro om att på allvar förlika mig med tanken på den konstanta förändringen?