Keynesiansk löneboxning

avatar

Ett citat från filmen Million Dollar Babe har bitit sig fast hos mig. Clint Eastwood spelar en gammal boxningscoach. I en av scenerna berättar han om boxningens grunder för stjärnskottet (Hilary Swank):

Boxing is an unnatural act. ‘Cause everything in it is backwards. You want to move to the left, you don’t step left… you push on the right toe. To move right, you use your left toe. Instead of running from the pain, like a sane person would do… you step into it. Everything in boxing is backwards.

Lite på samma sätt tycks det vara med delar av lönepolitiken och samhällsekonomin. Det rationella är ibland det intuitivt oförnuftiga. Att tänka omvänt kan vara svårt. Kanske är det inte konstigt att det blir fel när högern och arbetsgivarna försöker att tänka till om lönerna? Ibland undrar jag också om det med tiden blivit svårare att tänka omvänt?

Men vi tar det från början.

Ekonomen John Maynard Keynes intellektuella bedrifter på 1930-talet, när han omformulerade de teoretiska och praktiska grundvalarna för den ekonomiska politiken, kan kopplas till boxningens grunder. Med utgångspunkt från ett resonemang om att alla aktörer, var och en för sig, agerar rationellt för egen del (mikro), så kan slutsumman kollektivt för alla (makro) likväl bli dåligt. För att alla ska få det bättre kan det vara nödvändigt agera individuellt irrationellt. Just detta, att skilja makro från mikro, var som jag förstår det en av Keynes viktigaste bidrag till den ekonomiska politiken som kom att förändra världen. Han lärde oss att man ibland behöver tänka omvänt.

Låt oss ta ett storstadsexempel: att ta bussen från förorten in till stan tar i genomsnitt 30 minuter. Att ta bil är betydligt snabbare. På 10-15 minuter kan man vara i city. För den enskilde är det således rationellt att ta bilen. Men… om alla agerar rationellt kommer det snart att bli trafikköer. Det snabba bilalternativet tar plötsligt väsentligt längre tid. Upp emot en timme i värsta fall. Det individuellt (mikro)rationella blir kollektivt (makro) irrationellt. Hade alla agerat makrorationellt kunde bussresan kunnat kortas ytterligare. Kanske till 15 minuter, ungefär till samma nivå som det individuellt rationella.

Inom svensk lönepolitik och i debatten om lägstlöner tycks det finnas många bilister med mikrorationalitet. För visst är det så att fler kan anställas om lönerna sänks? Eller? Det är ju rationellt för det enskilda företaget att betala så låga löner som möjligt (mikro). Men är låga löner kollektivt smart? Förmodligen inte. Löner står för en mycket stor del av den totala efterfrågan i ekonomin. Lönekonsumtionen driver en stor del av ekonomin. Med lägre löner minskar efterfrågan i ekonomin.

Sedan krigsutbrottet 1939 har det bland de viktiga aktörerna på svensk arbetsmarknad funnits en samsyn om att det finns ett löneutrymme för hela arbetsmarknaden. En slags makrosamsyn. Fördelarna med föreställnigen om ett nationellt löneutrymme är betydande. Samförståndet om ett nationellt löneutrymme bidrar till att hålla ordning på de faktorer som kan få ekonomin ur balans. Det är en disciplinerande kraft som bidrar till att kontrollera löneinflationen och säkerställa internationell konkurrenskraft – och som dessutom möjliggör relativlöneförändringar. I lönebildningen tycks dock dom som vill vinna egna fördelar utifrån mikrorationalitet bli allt fler – både hos fack och arbetsgivare. Sifferlösa avtal blir vanligare och företag som tycker att individuella avtal är att föredra tycks bli fler. Makrorationalitet och ansvar tycks vara särskilt svårt för arbetsgivarorganisationen Almega (artikel i Arbetet)

Men det är inte bara lönepolitiken har svårt att upprätthålla makrorationaliteten. Även inom finans- och penningpolitiken – makroperspektivets högborg – tycks tanken ha blivit slappare (eller kanske är det bara orden?). Den tyska förbundskanslern Angela Merkel brukar säga att Euroländernas finansministrar har mycket att lära från de schwabiska hemmafruarna. Sparsamt hushållande och balanserade budgetar uppges där hålla ordning på familjens ekonomi. Men är det, som Angela Merkel så provocerande formulerar det, ingen skillnad på en finansminister och en schwabisk hemmafru? Är familjebudgeten och statsbudgeten underkastade samma förhållanden? Naturligtvis inte! (Läs mer om detta i kap 4 i LOs kongressrapport).

Att använda bilder och resonemang från mikrovärlden på makroplanet är ofta framgångsrikt – i vart fall i ett kortare perspektiv. Jag brukar ofta poängtera att människan lever sitt liv genom berättelser. Det är genom berättelser som upplevelser får mening och betydelse. Genom berättelser som vi kan tolka, sammanfoga och förstå omvärlden. Mikroberättelser är ofta enkla att förstå och ta till sig. Inte sällan finns färdiga narrativ att ta till. Tyvärr gäller inte samma sak för makroberättelserna. De är sällan varken intuitivt tilltalande eller enkla. Makroberättelserna har sällan ett tillgängligt narrativ. Hur berättar man exempelvis på ett enkelt sätt att högre löner ger mer jobb?

I ett högt uppskruvat debattklimat tycks utrymmet för kontraintuitiva resonemang vara begränsat. Makroperspektiv och frågeställningar som kräver två eller fler tankeled diskuteras sällan. Inte sällan förenklas makroberättelserna till oigenkännlighet. Kanske har jag fel, men ibland känns det som att makroberättelser och makroperspektiv har fått allt svårare att hävda sig i debatten. Förhoppningsvis har jag fel. Eller kanske har det alltid varit så? Agneta Berge anknyter också till temat i en krönika om allmäningarnas förfall i tidsskriften Fokus.

Den som börjar med boxning får förmodligen ungefär samma tips som Hillary Swank. Tänk tvärtom och baklänges! Kanske behövs det mer boxningsträning i samhällsdebatten?  För egen del har jag börjar samla på kontraintuitiva makroberättelser. En slags intellektuell boxning. Har du några kontraintuitiva makroberättelser som du vill dela med dig av? Tips och idéer tas tacksamt emot!