Kollektiv självreglering som värn mot populism – eller fackligt gryningsljus i London

avatar

Tekoppen ryker ännu behagligt. Betjänten bär svart frack. Vi sitter i par bruna Chesterfieldsoffor. Jag försöker att inte spilla på de orientaliska mattorna. Enorma oljemålningar pryder väggarna. Big Ben ringer dovt i bakgrunden. Härifrån har Themsen nästan en blå lyster.

Vi är i Members Lounge i House of Lords – en gång hjärtat i det brittiska imperiet. Vårt samtal börjar närma sig slutet när Lord Monks med en självklar elegans säger det – Både Brexit och Donald Trump beror på att fackföreningsrörelsen i Storbritannien och USA har brutit samman.

Såklart! Så är det! I en miljö som mest känns som Downton Abbey, eller nya Netflixserien The Crown, har mitt grubblande fått ett viktigt svar.

Tillsammans med en kollega har jag tagit mig till Storbritannien. Vad är det egentligen som händer här? Vi har kommit till London för att studera den nyligen antagna fackföreningslagen. En sällsynt repressiv lagstiftning. Den visar sig vara än värre vad vi trott.

Marken tycks gunga under fötterna på en av världens äldsta demokratier. Utifrån tycks Storbritannien genomgå formativa förändringar. Ett mörker är i rörelse. Våra frågor är många. Vilka är krafterna bakom Brexit? Och vad händer i förberedelserna för utträdesförhandlingarna? Hur pratar man om den framväxande populismen? Kan populismen bindas till fackföreningsrörelsens minskade inflyttande?

En professor vid universitet i Oxford hävdar att det brittiska konservativa partiet lämnat nyliberalismen och Friedrich von Hayeks tankevärld bakom sig. Den repressiva fackföreningslagen vilar på Carl Schmitts auktoritära liberalism. Är Schmitt den nya konservativa husguden? När vi väl förstår den nya fackföreningslagen häpnar vi. Är Storbritannien överhuvudtaget en liberal demokrati? Vi återkommer till det.

Vi ska träffa fackföreningsföreträdare, politiker och tankesmedjor. Men även John Monks, min gamla chef från Europafacket, som sedan dess blivit Lord Monks.

Med oss hem får vi bilder av nostalgi. Känslan av att något gått förlorat är stark i Storbritannien. Motsättningarna tycks vara stora. Här finns oro över framtiden, men även stark framtidstro. Det är ironiskt att möta en stark optimism i ett land där fackföreningsrörelsen pressats tillbaka så hårt.

I mörkret möter vi ljus. På ett oväntat sätt är det kanske just här ett verkligt motstånd till populismen och den nationalistiska högern håller på att födas?

En lösning i jakt på ett problem

Brittiska LOs huvudkontor ligger runt hörnet från hotellet. Historien är närvarande. Inte långt härifrån ligger British Library där Karl Marx skrev Das Kapital. Bara några kvarter bort ligger Gordon Square där John Maynard Keynes bodde och verkade större delen av sitt liv. Bloomsbury är brittiskt pittoreskt med små gator och gröna torg.

Vi ska träffa en facklig brittisk juristkollega som jag arbetat mycket med i EU-sammanhang.

– Något som är anmärkningsvärt med den nya fackföreningslagarna är att den inte hade grund i några verkliga behov eller förhållanden, säger den brittiska kollegan. Det var en lösning på ett problem som inte existerade och en lösning som egentligen inte efterfrågats av någon. På många sätt är det en fortsättning på Thatchers repressiva lagstiftning från 1980-talet, säger hon.

Förslaget till ny fackföreningslag var ännu skarpare när det först presenterades. Det är svårt att tro att den slutliga lagstiftningen är mildrad. – Regeringen gjorde flera eftergifter inför folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU, säger den brittiska kollegan. Men vi tar det från början. Låt mig börja i något som kan uppfattas som elementärt.

Något om ekonomisk och politisk liberalism

Facket har både politisk och facklig makt. Fackliga organisationer är verksamma både inom den politiska och ekonomiska liberalismen.

Den politisk liberalism tar fasta på den allmänna rösträtten och politiska friheter, i synnerhet förenings- och yttrandefrihet. Ytterst handlar det om hur staten genom demokratin kan användas för att främja olika intressen. Genom parlamentarismens förhandlingar och behandling av intressekonflikter kan det i en liberal demokrati lagstiftas på ett sätt som långsiktigt är tillgodo för alla intressen.

I en liberal demokrati är det självklart att även facket, som en sammanslutning av löntagare, genom förenings- och yttrandefriheten kan agera politiskt för att främja sina intressen. Vad staten beslutar har stor betydelse på arbetets marknad.

Fackliga strategier i den politiska liberalismen varierar mellan yrkesgrupper och länder. En del fack startar egna politiska partier, andra har en mer tillbakalutad taktik och stödjer de partier som vill förverkliga deras förslag. Strategierna varierar från land till land. För LO i Sverige har nära samverkan med socialdemokraterna varit den givna strategin.

Inom den ekonomiska liberalismen betraktas fackföreningar huvudsakligen som utbudskarteller på arbetets marknad. Uppgiften är att i förhandlingar med arbetsgivarna åstadkomma rättvisare och bättre löne- och anställningsvillkor. Kanske kan man säga att facket agerar kärnfackligt i den ekonomiska liberalismen? De ekonomiska konsekvenserna av fackföreningar har debatterats sedan industrialismen och kapitalismen tog fart. Och ekonomerna tycks inte ha kommit närmare någon samsyn.

Det brukar sägas att lagstiftad arbetsrätt kommer till stånd när löntagarnas politiska makt är större än deras fackliga makt. Med andra ord, i länder där den fackliga organiseringen varit begränsad är lagstiftning viktigare än kollektivavtal, och motsatsvis, i länder med omfattande facklig organisering är kollektivavtalen viktigare. I Storbritannien, liksom Sverige, har löntagarnas fackliga makt varit mer betydelseful än den politiska.

Kanske kan skillnaden mellan politisk och ekonomisk liberalism hjälpa till med att förstå vad som hänt i Storbritannien? Den nya lagstiftningen angriper fackets makt både som utbudskartell och som politisk opinionsbildare.

Facket begränsas att agera i den ekonomiska liberalismen

I Sverige finns i praktiken ingen lagstiftning som reglerar fackets inre liv. Det krävs inga medlemsomröstningar för att besluta om att vidta stridsåtgärder. Det räcker med att stridsåtgärden beslutats i behörig ordning. Lite förenklat. Staten litar på svenska fack. Så är det inte i Storbritannien.

När Thatcher på 1980-talet begränsade fackens makt var kraven på medlemsomröstningar en viktig hörnsten. Det minskar de förtroendevaldas handlingsfrihet. I den nya fackföreningslagen har reglerna för medlemsomröstningar gjorts ännu strängare.

För att kunna vidta stridsåtgärder måste 50 procent av de berörda medlemmarna delta i omröstningen. Dessutom måste över 50 procent av de som röstar rösta ja till stridsåtgärden innan den kan träda i kraft. Ett räkneexempel: En arbetsplats har 1000 medlemmar. 500 medlemmar måste delta i omröstningen och utav dessa måste 251 rösta ja till stridsåtgärden.

För stridsåtgärder i delar av offentlig sektor, som regeringen anser vara särskilt viktiga, är kraven ännu högre. Där krävs att 80 procent av medlemmarna röstar ja till stridsåtgärden. Ännu ett räkneexempel: En arbetsplats har 1000 medlemmar. 500 medlemmar måste delta i omröstningen och utav dessa måste 400 rösta ja till stridsåtgärden.

Inför Storbritanniens folkomröstning om EU (som blev Brexit) gick den konservativa regeringen med på att mildra sitt förslag. Ursprungligen föreslogs att all personal, vikariat, tidsbegränsat anställda etc, oavsett om de var medlemmar i facket delta i omröstningen om stridsåtgärden. – Med så höga trösklar och med icke-medlemmar i omröstningen hade stridsåtgärder i praktiken helt omöjliggjort, säger min brittiska kollega.

Även varselreglerna skärpts ytterligare. Facket måste varsla 14 dagar innan en stridsåtgärd träder ikraft. Tidigare räckte det med en veckas varseltid – som i Sverige.

I sitt ursprungliga förslag ville den konservativa regeringen även ta bort förbudet mot att använda bemanningsföretag under stridsåtgärder. Konsekvensen av ett sådant förslag skulle vara att stridsåtgärder i praktiken omöjliggörs. Strejker skulle helt förlora mening.

Vi undrar om hon skojar. Maktbalansen mellan fack och arbetsgivare skulle helt rubbas. Men min brittiska kollega berättar att förslaget om att använda bemanningsföretag under strejker, som eftergift vid folkomröstningen, nu ligger på ”väntläge”. Ingen vet om eller när förslaget kommer att aktualiseras igen.

De brittiska fackens möjligheter att agera inom ramen den ekonomiska liberalismen har alltså begränsas kraftigt. Förhållandena skiljer sig dramatiskt från Sverige. Att agera som en utbudskartell och förhandla kollektivt försvåras avsevärt när staten genom den politiska liberalismen agerar auktoritärt och begränsar möjligheterna till kollektivt agerande.

Vi har svårt att ta in reglerna. Det hela är egentligen förjävligt! Det är inte konstigt om den autonoma kollektiva självregleringen har svårt att hävda sig, den ges knappast en möjlighet när staten i praktiken omöjliggör den fackliga lönekartellen. Jag har svårt att hitta ord. Kanske har mina intryck ännu inte landat? Är jag i en form av ideologisk chock?

 Oxfordprofessorn om fackföreningslagarna och Carl Schmitt

I tidsskriften Industrial Law Journal ägnas ett helt nummer åt den nya brittiska fackföreningslagen. Ett av bidragen sticker ut. Alan Bogg som är professor i arbetsrätt vid universitet i Oxford skriver om lagstiftningens auktoritära karaktär. Han kopplar lagstiftningen till Carl Schmitts antiliberala tankevärld.

Att sammanfatta Alan Boggs artikel är svårt. Kortfattat kan man dock säga att den lagstiftning som infördes under Thatcher på 1980-talet hade nyliberala förtecken. Den underliggande ideologin handlade då om att avpolitisera facken och skapa starkare genomslag för marknadskrafterna. Thatchers åtgärder tog således sikte på både den politiska och ekonomiska liberalismen.

Med utgångspunkt från Hayeks tankar handlade Thatchers lagstiftning, som jag tolkar Bogg, om att återupprätta en marknadsordning på arbetets marknad. Att begränsa den fackliga utbudskartellens genomslag och etablera en prismekanism utan ”störningar” från den kollektiva dimensionen. Dessutom handlade det om att öppna upp för individuella val och inflytande i facken.

Att politiskt förbjuda fackföreningar var emellertid aldrig Thatchers syfte. Inte heller skulle fackliga rättigheter helt elimineras från den ekonomiska liberalismen. Det ansågs oförenligt med ett öppet och fritt samhälle. Det är så jag tolkar Bogg. Och det är även så jag har förstått Hayek när jag läst honom.

Enligt Alan Bogg framgår det auktoritära i den nya fackföreningslagstiftningen på tre punkter.

Den första auktoritära förskjutningen är från Thatchers ”avpolitisering” till Camerons ”avdemokratisering” av fackföreningsrörelsen. Med detta tycks han avse det som jag tolkar som en intention om att helt röka ut facket från det politiska. Fackföreningsrörelsen ska i praktiken förhindras från att agera för ekonomiska och fackliga intressen i den politiska sfären. Demokratin blir således ett stängt rum för facket.

Den andra auktoritära förskjutningen handlar om att staten får en mer direkt och aktiv roll i partssystemet. Under Thatcher blev staten en indirekt aktör genom att skapa möjlighet för arbetsgivare att genom domstolsprocesser begränsa fackets möjligheter att agera. Staten bidrog med verktyg så att säga. Den auktoritära förskjutningen handlar om att staten nu fått en direkt och aktiv roll, i synnerhet genom den fackliga övervakningsmyndigheten. Men även fackliga förtroendemän och strejkvakter har blivit underkastade straffrätten, vilket även ger polisen en aktiv roll. Staten har tagit kontroll över verktygen.

Den tredje auktoritära förskjutningen, anser Bogg ligga ett skifte i den underliggande ideologin bakom regleringen av fackföreningarnas interna demokrati. Under Thatcher var fackens inre demokrati och en försvagning av utbudskartellen motiven. Nu är syftet att upprätthålla allmän ordning. Fackliga stridsåtgärder ska inte tillåtas störa ”de tjänster som familjer är beroende av”. Företag och konsumenter ska inte behöva utsättas för ”onödiga avbrott” i form av stridsåtgärder.

När Alan Bogg sammanfattar lagstiftningen konstaterar han att repressiva regeringar sällan explicit skyltar med de auktoritära tankarna. Tvärtom döljs de auktoritära tonerna ofta ganska väl, ungefär på det sätt den brittiska regeringen gjort. Den form av liberalism som regeringen företräder har mer gemensamt med Carl Schmitts auktoritära liberalism än med von Hayeks nyliberalism.

Facket utestängs från den politiska liberalismen

Världens äldsta fackföreningsfederation har sitt huvudkontor i en betongbyggnad. Någon gång var byggnaden sannolikt väldigt modern, men idag är den ordentligt sliten. Huset tycks falla isär. Men renoveringen har precis påbörjats. I hissen hänger skynken som skyddar träpanelerna i flyttandet. Vår brittiska kollega har tagit med oss till ett mötesrum.

Kaffet piggar upp, men eländet med den nya fackföreningslagen tycks inte ha något slut. När man inte tror att det kan bli värre fördjupas eländet. Den nya lagstiftningen begränsar inte bara fackets makt i den ekonomiska liberalismen. Den försöker även att helt avskilja facket från det politiska.

Hon berättar att om facket på något sätt ska stödja Labour, eller något annat politiskt parti, måste man ha medgivande från varje nyrekryterad medlem. De ska uttryckligt ge medgivande till att facket använder medlemsavgiften till politiska aktiviteter. Hur facken använder medlemsavgifterna övervakas av en särskild facklig övervakningsmyndighet. Den nya lagstiftningen förhindrar alltså de fackliga organisationerna från att fritt kampanja politiskt.

Det är svårt att ens föreställa sig en sådan bestämmelse i svensk kontext. Vi tror knappast våra öron. En förening i en demokratisk stat som inte får agera fritt politiskt och yttra sig på valfritt sätt. Det är en svårartad begränsning av föreningsrätten i liberal demokrati. Det känns mer som Turkiet eller Ryssland. Kanske som Ungern. Men det blir värre.

I Storbritannien övervakas partidonationer, facklig opinionsbildning och fackliga möten av en särskild övervakningmyndighet som genom sanktionsavgifter kan bötfälla facken om de använder medlemsavgifterna på ett sätt som strider mot lagstiftningen.

– Det nya reglerverket innebär inte ett förbud mot politiska kampanjer, men det är en mycket kraftig begränsning. Vi får inte utforma kampanjer på ett sådant sätt att de rekommenderar folk att rösta på ett visst sätt, säger min brittiska kollega.

Hon berättar att övervakningsmyndigheten kan inleda undersökningar av fack även om inget klagomål inkommit från medlemmar. Myndigheten kan anlita inspektörer för att genomföra undersökningar och agera på uppgifter från arbetsgivare eller andra från facket utomstående. Myndigheten kan kräva facket på sanktionsavgifter om de anser att ett regelbrott ägt rum.

Det hela är auktoritärt och lätt absurt. Inte minst eftersom att det dessutom är facken som ska finansiera övervakningsmyndighetens genom särskilda avgifter!

Den direkta statliga övervakningen ger en dålig eftersmak. Detta är mer än en teknokratisk åtgärd i syfte att säkerställa ett visst önskvärt ekonomisk resultat. Är detta en plats där den auktoritära liberalismen möter högerpopulismen? I våras besökte jag Ungern och skrev om den auktoritära liberalismen. Åtgärderna påminner om de fackföreningslagar som Victor Orbán infört i Ungern.

Även om det är svårt att tro gjorde den konservativa regeringen även på detta område flera eftergifter. I den ursprungliga förslaget skulle den fackliga yttranderätten begränsas ytterligare. Även fackets användande av sociala medier vid stridsåtgärder skulle förhindras. Kritiska yttranden på Facebook, Twitter eller andra sociala medier under pågående konflikt skulle alltså bötfällas.

Det ursprungliga förslaget krävde även att medgivande inhämtades från samtliga medlemmar och att facket för varje ny politisk kampanj skulle inhämta medlemmarnas stöd inom 3 månader. Efter att en särskilt tillsatt kommittee i House of Lords kritiserade förslaget mildrades bestämmelserna.

Att överleva på auktoritära platser

Den brittiska lagstiftningen är extremt svårsmält. Mina tankar famlar efter känslor. Ungefär som vid ett sjukdomsbesked. Man vet ungefär vad man borde känna, men känslorna hittar inte fram.

Den autonoma kollektiva självregleringen har sina rötter i Storbritannien. Det var här som både de praktiska och teoretiska grunderna för fackföreningsrörelsen växte fram. Begreppet kollektiv laissez faire kommer härifrån. Kanske är det den stilla acceptansen av lagstiftningen som förvånar mig? Nästan alla vi möter tycks ha förlikat sig med tillståndet.

Mina tankar går till något jag nyligen läst. Dagarna efter att Donald Trump vunnit det amerikanska presidentvalet skriver Masha Gessen i New York Review of Books. Hon förvånas över de politiska eliternas undfallenhet. En reaktionär populist har vunnit valet med löften om att deportera människor, murar och fängslade motståndare. Och svaret från det politiska etablissemanget blev att man bör ha ett öppet sinne till Trump. Allt ska nog bli bra säger oppositionen. Gessen lyfter istället ett varningens finger.

Gessen har tillbringat delar av sitt liv under auktoritära regimer. Hon har tips till den som vill hålla ordning på tankarna. Efter att ha bott i bland annat Ryssland rekommenderar hon att man håller sig till sex principer. Att tänka klart och värna självrespekten på auktoritära platser kräver aktiv handling.

1) Tolka den auktoritära ledaren bokstavligt. Han menar vad han säger, 2) Låt dig inte förledas av små tecken av normalitet. Den auktoritära ledaren säger det som behövs sägas för att skapa en känsla av normalitet, 3) Ta inte för givet att demokratiska institutioner kommer att skydda samhället, 4) Var förbannad, 5) Kompromissa inte, samt 6) Kom ihåg att det finns en framtid. Det kommer en tid efter den auktoritära ledaren.

Vi söker ständigt normalitet, så även brittiska fackföreningar. Normaliteten kan uppstå överallt i nästan vilken situation som helst. Ungefär som nobelpristagaren Imre Kertész skildrar vardagen i koncentrationslägret i boken Mannen utan öde. Normalitet går förvånansvärt snabbt att etablera. Människans vilja till normalitet är stor. Kanske är det frånvaron av ilska som slår mig? Eller är det normaliteten?

Back to basics – eller kollektiv självreglering som motreaktion

Tillbaka till brittiska LOs betongbyggnad. Juristkollegan berättar att facken nu fokuserar på att stärka kollektivavtalsmodellen. Man tror att en stärkt kollektivavtalsreglering är en av de viktigaste lösningarna på många av Storbritanniens utmaningar. Den växande ojämlikheten och människors minskade delaktighet i samhället kan hejdas. Högre löner kan skapa större efterfrågan i ekonomin. Men det kräver organisering och stärkta kollektivavtal. Den autonoma kollektiva självregleringen behöver stöd.

Den lagstadgade minimilönen som infördes under Tony Blairs tid som premiärminister går inte att leva på. Lagstiftningen åstadkommer inte heller lönekostnadskonkurrens. Minimilönen är för låg. Just nu ligger lönen för vuxna löntagare på sju pund (ca 80 SEK). För ungdomar under 18 år är minimilönen fyra pund (ca 45 SEK).

Den autonoma kollektiva självregleringen i Storbritannien får inget stöd av den lagstadgade minimilönen. Tvärtom fungerar den i praktiken som ett sänke för kollektivavtalen. EU-domstolens domar i Laval och Rüffertmålen har inte hjälpt till. Villkoren dras nedåt. Min brittiska kollega berättar att TUC vill att det införs ett system för att allmängiltigföreklara kollektivavtalen.

De brittiska facken försöker nu att få även nya den konservativa regeringen att ställa upp på att stärka kollektivavtalsmodellen. Labour är redan med på noterna. När vi senare träffar Labours skuggminister för arbetsmarknadsfrågor så inser vi att de driver frågan på riktigt. Skulle Corbyn vinna det brittiska parlamentsvalet blir det åka av. De kollektiva fackliga rättigheterna ligger högst upp på brittiska LOs agenda. Och Labour är med på noterna.

Min brittiska kollega säger att “collective bargaining is a part of the solution”. Tankarna vandrar bakåt i tiden. Det ekar uppbyggnaden av efterkrigstiden. En tid då facket var en hörnsten i samhället. Kanske kan pendeln vända i Storbritannien? Att facket kan vara en del av lösningen känns hoppfullt. Allt för länge har facket hanterats som en del av problemet.

I en tid som ännu präglas av nyliberalismen och som genomdränkts av marknadsmetaforer skapar föreställningen om facket som del av lösningen ett hopp. Kanske väntar en renässans för den kollektiva självregleringen? Ironiskt nog tänds inom mig ett ljus på en av de mörkaste platser för autonoma kollektiva självregleringen.

-It is back to basics, avslutar min brittiska kollega mötet med.

Tankar i en taxin

Tiden blir plötsligt knapp. Vi ska vidare till Prime Ministers Question Hour. På plats ska vi se de livliga debatter som ibland visas i TV. Politik när den tycks vara som bäst, eller i vart fall som mest underhållande, är i det brittiska parlamentet. Vi hoppas att det ska tjoas och härjas. Vi måste hasta iväg i en svart taxi.

Väl i baksätet på taxin försöker vi att smälta intrycken. Kan man översätta den brittiska lagstiftningen till svenska förhållanden? Vad skulle hända i Sverige om fackföreningsrörelsen ställdes inför ett liknande lagstiftningsinitativ?

Vår gemensamma fantasi sätts på prov. Det krävs en rad antaganden och flera tankeled. Men när föreställningsförmågan väl kommit i gång verkar det otänkbara inte fullt så främmande. Det blir snart tydligt hur viktigt ett starkt partssystem är för att skydda den autonoma kollektiva självregleringen. I vart fall om man tänker på det politiska som en förlängning av ekonomiska intressen.

Ett politiskt parti som ska lägga förslag behöver sannolikt stöd från arbetsgivarmotparten. För att ett sådant stöd ska aktualiseras behöver partssystemet ha kollapsat i någon mening. Det skulle annars strida mot de ömsesidiga lojaliteter och långsiktiga intressen som parterna delar. Det är ytterst medlemmarna hos arbetsmarknadensparter, företag och löntagare, som genom konkurser och arbetslöshet förlorar på misslyckanden i lönebildningen.

Vi frågar oss om ett politiskt parti kan driva förslag om att mycket kraftigt begränsa de ekonomiska och politiska fackliga rättigheterna i strid med partssystemet och utan arbetsgivarnas stöd? Kanske ett populistiskt parti? Populister som agerar i strid mot det politiska och ekonomiska etablissemanget kan möjligtvis göra det. Men förutsättningen måste nog även här vara att den kollektiva självregleringen i någon mån havererat.

Ett problem i detta sammanhang blir dock partier som Liberalerna och Centern som försöker att påverka svensk lönebildning med hot om lagstadgade löner. Ironiskt nog i syfte att sänka lönerna! Kanske bör dock dessa initiativ betraktas som marginella företeelser utan förståelse för den autonoma kollektiva självregleringens grunder. Tomma grytor kan låta mycket.

På central nivå driver arbetsgivarna i Sverige sedan många år på för att begränsa den fackliga stridsrätten. Mest i opinionssyfte. Kraven syftar inte heller till systemförändring. Ingen, inte ens de själva, tycks heller ta kraven seriöst. Mer sannolikt är att krav på systemförändringar kan komma från annat håll.

Fortsätter underbudskonkurrensen med utstationerad arbetskraft i byggbranschen att växa och expandera in i andra branscher kan fackens systemlojalitet utmanas underifrån. Även arbetsgivarna i dessa branscher kan komma att kräva mer aktiva åtgärder för att skapa konkurrensneutralitet. Detta är utan tvivel ett område som kan komma att locka till sig politiska partier. SD tycktes fram till för några veckor sedan se möjliga väljare på det här området. Men SDs ställningstagande om sociala villkor i offentlig upphandling tycks dock peka i en annan riktning.

Våra tankar kommer hela tiden tillbaka till samma punkt. Arbetsgivarnas framtida agerande är oerhört viktigt för utvecklingen av den svenska kollektiva självregleringen.

Premiärministerns frågestund

Det är peruker, pompa och stått. Vi sitter på besöksläktaren i ett av världens äldsta parlament. Överallt träpaneller, gröna lädersoffor, sandsten och vacker utsmyckning. Högtidsdräkterna blandas med kostymer. Känns som en annan tid. Fotografering är strängt förbjudet. Stämningen är högtidlig och uppspelt.

Varje onsdag får oppositionen inför allmänheten fråga ut premiärministern om tillståndet i landet. Premiärministerns frågestund är inte helt enkel att förstå. Ett myller av regler och traditioner omgärdar det hela. Några parlamentariker ställer sig upp medan någon pratar. Man bockar när man går in i salen. Det är en tidskapsel. Kammaren fylls på.

Labours partiledare Corbyn och premiärministern Theresa May kommer in i salen ungefär samtidigt. Hon lägger sina dokument på en vackert dekorerad lite låda. I mitten av rummet ligger en slags spira. På bordet ligger även massa böcker. Jag föreställer mig att det är konstitutionen.

Frågestunden kommer nästan helt att handla om Brexit. Corbyn undrar om regeringen har en plan för Brexit och om det inte är hög tid att parlamentet blir involverade i processen. Statsministern svarar att de minsann har en plan men att hon inte kan visa den.

Corbyn får med sig skrattarna när han parafraserar Boris Johnson och säger att regeringens plan och strategi sannolikt kommer att bli en ”Titanic-success”. Med underfundig ironi förklarar han att Theresa May har varit vänlig nog att pedagogiskt förklara regeringens förhandlingsposition med ”Brexit means Brexit”. Stämningen är hög. Det buas och ropas.

Talmannen leder det hela med humor och glimten i ögat. Det hela är en ganska fantastisk tillställning. May berättar att hon vill säkerställa att Storbritannien får bästa möjliga deal i förhandlingarna. Hon förklarar att varje människa med erfarenhet av förhandlingar vet att förhandlingsmandatet knappast bör publiceras i förhand. Spänningen är stor i salen.

Men frågorna blir snart mer konkreta. Från en av de bakre bänkraderna kommer en fråga om hur May avser att reagera på det faktum att Donald Trump tänker begränsa muslimers rätt att resa till USA? May svarar svävande att hon anser att Storbritannien och USA har ett speciellt förhållande och detta bör prioriteras. Det kommer säkert att bli lösningar även på den frågan säger hon.

Det tänds ett ljus

Ian Lavery är snabb i käften. Han är parlamentsledamot och minister i Corbyns skuggregering. På ena väggen har bilder av alla gruvfackens fanor. Bredvid hänger en bild på Che Guvara. Bakom hans skrivbord hänger en plansch med Margret Thatcher citat. Detta är en man med stark förankring i fackföreningsrörelsen. Han är som hämtad från en Ken Loach-film, med en viktig skillnad – engagemanget tillhör framtiden.

– Den nya fackföreningslagstiftningen är en direkt attack på fackföreningsrörelsen och Labour, säger Lavery när jag frågar om hans syn på lagstiftningen. Den syftar till att begränsa fackets möjligheter att agera inom politiken. Man att facket kan utöva påverkan på arbetsgivarna och ekonomin. Torys vill helt strypa relationerna mellan facken och Labour, fortsätter han med ilska.

Lite provocerande frågar jag om han anser att Storbritannien idag är en liberal demokrati. Utan att tveka svarar han nej. Inte på det sätt som facken pressats tillbaka, lägger han till.

Jag frågar om Labour verkligen kommer att göra något åt fackföreningslagstiftningen om de vinner nästa val.

Lavery berättar att kommer att bli stora förändringar för fackföreningar och i arbetslivet i stort. Det skulle göra en enorm skillnad om Corbyn vinner nästa val. Det finns idag en enorm skillnad mellan Labour och Torys. Han berättar att Labour nu har lämnat Blairismen och tredje vägen bakom sig.

– Det är dags att knyta an till människor och binda dem till samhällsutvecklingen igen. Tony Blair flyttade avsiktligt politiken från folk. Politiken blev elitär. Fack och vanligt folk fanns det inte plats för. Blair gjorde inte något för att ändra Thatchers repressiva fackliga politik, säger Lavery. Han betonar verkligen avsiktligheten hos Blair. Ingenting var slump eller bieffekt. Blair lyckades kidnappa partiet genom sin charm och energi. Nu är det dags att se efter vårt folk och göra Labour till ett parti för vanligt folk igen.

Han berättar att det inre bråket inom Labour äntligen har lagt sig. Efter sommarens turbulens har man äntligen fått arbetsro. Labour har idag över 500 000 miljoner medlemmar. Kan man nå dem, bilda dem och berätta om politiken kan man vinna nästa val. Nästa val kommer sannolikt att äga rum 2020.

– Vi är djärvare idag. Tydligare i vår politik. Det finns en reell konflikt i politiken med två olika alternativ, säger Lavery.

Lavery vill riva upp den nya fackföreningslagen. Labour har en politik som kan engagera fackföreningsrörelsen, inte bara de politiskt aktiva facken. Förutsättningarna för facken har förändrats. Men grundläggande behov av disciplin, utbildning och strukturer kvarstår. – Vi måste hitta tillbaka till fackliga grundvärderingarna, säger Lavery. Gång på gång kommer han tillbaka till kollektivavtalsmodellens betydelse. Han är en av dem som arbetat hårt för att kollektivavtalen ska kunna allmängiltigförklaras.

Han är initiativtagare till ett politiskt program inför valet 2020. Utmaningen är att finna ett nytt språk och nya metoder att nå ut. Folk vet inte längre vad fack och kollektivavtal betyder. De tycker att problemen är osäkerhet och otrygga anställningar. Lönerna är för låga. Men vill ha mer rättvisa, inflytande och makt över tillvaron men man vet inte att facket är redskapet för att uppnå just detta. Han betonar att facket är lösningen på många av problemen på arbetsmarknaden.

Vårt samtal börjar närma sig sitt slut. Vår sista fråga handlar om krafterna bakom Brexit och populimen. Lavery svävar inte på svaret. – Folk har ställts utanför. Politiken och facket har inte levererat. Etablissemanget som helhet har inte levererat. Det är människorna som blivit ”left behind” som gör uppror. Nu måste vi återknyta dessa människor till politiken igen – en del av dem har aldrig varit knutna till politiken. Många av dem har rätt att känna att de har lämnat efter – för det har de.

Ian Leverys energi smittar. Han är en av de mest hoppfulla politiker jag träffat på senare år. Han vill verkligen stärka upp kollektivavtalssystemet. Medan vi gör oss redo att ta oss vidare till nästa möte betonar han att hela Labours ledning står bakom stärkandet av kollektivavtalssystemet. Corbyn skulle säga samma sak som jag, säger han.

Medan jag och min kollega promenerar vidare till nästa möte pratar vi om betydelsen av att aktörer inom det politiska vill stärka facket. Det politiska är en förlängning av de ekonomiska intressena. Kanske är det därför man så sällan särskiljer den politiska och ekonomiska liberalismen?

Tony Blairs EU-rådgivare om Brexit, populism och annat

Tankesmedjan Policy Network har sitt kontor bara ett stenkast från parlamentsbyggnaden i Westminister. Den trånga trappuppgången känns mest som en nergången brandtrappa i ett miljonprojekt. Även här pågår renovering. Vi drar ihop axlarna för att inte få färg på oss.

Policy Network har nära kopplingar till socialdemokratin. Vi överraskas av att få träffa Tony Blairs gamla EU-rådgivare som också är chef för tankesmedjan. Han sitter i House of Lords och berättar att han precis har ätit lunch med Margot Wallström. Han har dagen till ära sina svenska hängslen på. Han känns lika brittisk som en röd dubbeldäckare. Med sig har han sin närmaste kollega som chefar över den dagliga verksamheten.

Vi vill diskutera Brexit, men det börjar med fackföreningslagstiftningen, man kommer inte runt frågan. Fackföreningslagstiftningen blev en central fråga inför Brexit. Eftergifterna för den konservativa regeringen blev många. Jag frågar var Theresa May är i fackföreningsfrågan? De säger att hon inte verkar lika hård mot facken som Davis Cameron. Hon är snarast europeisk kristdemokrat än neoliberal marknadsfundamentalist. May har uttryckt sig kritiskt om näringslivet och företagen. På Policy Network tycker man att hon kanske är lite väl hård mot företagen och kapitalismen.

Kanske är jag onödigt provokativ när jag frågar om Storbritannien kan beskrivas som en liberal demokrati efter fackföreningslagstiftningens antagits. Kan man vara en liberal demokrati samtidigt som man har en ambition om att röka ut facken från den politiska ekonomin? De skruvar på sig. Kanske gillar de inte frågan? Kanske delar de inte uppfattningen om att förenings- och yttrandefriheten begränsats på ett anmärkningsvärt sätt?

Tankesmedjans chef berättar att förslaget om de politiska fonderna kritiserades kraftigt i House of Lords. Han deltog i arbetet. Förslaget vattnades ur kraftigt som följd av det arbetet. Han förklarar att brittiska Torys ser fackföreningarna ungefär på samma sätt som ”Big Business”. Det handlar om att begränsa ”utomståendes” inflyttande över politiken. Jag tänker att det ekar lite av Carl Schmitt, som en tanke om att frigöra politiken från intressemotsätningar. De berättar att ett annat sätt att se det hela är att man helt vill strypa möjligheterna att stödja Labour. När Torys är så starka, varför inte ”go for a kill”.

Vi kommer in på Brexit. Vad hände egentligen? Bilderna av orsakerna är komplexa. Det narrativ som vunnit störst framgång är att det var en revolt från grupperna som blivit ”left behind”. När vi senare träffar John Monks kallar han gruppen ”the left behind workers”. Men, som sagt, bilderna är mer komplexa. Även konservativa grupperna röstade för att lämna EU. 65 % av de konservativa röstade för att lämna. Tony Blairs gamla rådgivare kallar dem ”golfklubbsreaktionärer” och påpekar att man lika gärna säga att de avgjorde folkomröstningen.

Immigrationen har fått stor betydelse för det politiska samtalet i Storbritannien. EU-immigrationen blev symbolen för all immigration – oavsett om den var från andra delar av världen, berättar de. Det finns en utbredd känsla av att Storbritannien inte längre kan kontrollera sina gränser. Att människorna flödar in och inget kan göras för att stoppa utvecklingen. Brexit blev på så sätt även en röst för återta kontrollen.

– Brexit var kanske inte heller så oväntad med tanke på att de två viktigaste politiska ledarna, Cameron och Corbyn, inte själva trodde på produkten som de sålde, säger den yngre chefen på tankesmedjan.

Vi frågar vad som händer nu. Vad är förväntningarna inför utträdesförhandlingarna? På tankesmedjan tror de att förhandlingarna kommer att bli svåra. Storbritannien överskattar generellt sin styrka. Dessutom har regeringen inte ha en aning om vad de gör och vad som behöver göras.

Konsekvenserna av ett utträde riskerar att bli oöverskådliga i vissa branscher. Vissa tjänstebranscher, exempelvis arkitekter kan helt komma att slås ut. Det är stor risk att man inte kan komma att exportera tjänster. Samma sak gäller för finansbranschen. Men även arbetsintensiva branscher såsom jordbrukssektorn står inför utmaningar. Samma sak gäller offentlig sektor där behoven av arbetskraft är stora.

Chefen för tankesmedjan målar upp ett scenario med en risk för att den brittiska ekonomin helt kan komma stanna upp. Kanske hamnar Storbritannien i en sådan situation intermistiskt på en ”norsk lösning” (dvs. utan formell rösträtt, full medlemsavgift och krav på fullständig regelefterlevnad). Den intermistiska lösningen skulle kunna riskera att bli permanent, spekulerar man. Samtidigt kommer en särskild problematik i förhandlingarna vara just EU-rättens företräde. Suveränitetsfrågan kommer att bli central.

Tankesmedjan lyfter upp de tre styrkor Storbritannien har i förhandlingarna. Storbritannien är en stor marknad. EU-länderna kommer att vilja ha tillgång till den brittiska marknaden. En annan styrka är andelen av EU-budgeten, Storbritanniens bidrag är betydande, och kommer sannolikt att förbli viktig. Den tredje förhandlingsstyrkan är Storbritanniens militära betydelse.

Kaffet har kallnat. Mötet närmar sig slutet. Jag lyfter frågan om brittisk populism. Tankesmedjans chef berättar att många grupper lider av stark nostalgi. Man vill att det ska vara 1966 igen. Man vill känna sina grannar igen. Man vill att England ska vara bra på fotboll igen. Dessutom Populismen kan betraktas som en reaktion på nyliberalismen. Det finns en önskan om förändring i Storbritannien, men den tycks rikta sig bakåt i tiden.

En hårsmån från ett socialt protokoll

Den sirliga gothiska arkitekturen är fantastisk. Den brittiska parlamentsbyggnaden är om möjligt ännu vackrare väl inne i byggnaden. Jag sitter i väntrummet i House of Lords. En man i frack tar emot med samma typ av bugning som butlern Carson i Downton Abbey. Medan jag väntar på lord Monks ser jag ledamöterna komma. Alla blir välkomnade med ett ”My Lord”.

Medan vi går mot Members Lounge berättar John Monks om tillståndet i Storbritannien. Landet är mycket splittrat. I många familjer undviker man att prata om Brexit. Känslorna rinner gärna över. Skiljsmässorna har ökat. Unga står mot gamla. Stad står mot land. Utbildade står mot outbildade. Brexit delar landet. Hans bild är att det i stor utsträckning är en revolt mot eliterna.

Bakom Brexit finns två huvudsakliga grupper. Den ena är nostalgikerna som vill tillbaka till det brittiska imperiets glansdagar. De bär på en slags Trumpsk slogan, ”make England great again”. Vad jag förstår är det ungefär samma grupp som de på tankesmedjan kallade ”golfklubbsreaktionärer”.

Den andra gruppen är arbetarklassen som blivit ”left behind” i den globala marknadsekonomin. De har inte bara fått lägre inkomst, de har förlorat jobben, stolthet och sin yrkesidentitet. De är de så kallade ”left-behind workers”.

John Monks delar uppfattningen om att populismen växer i gapet mellan de politiska och ekonomiska eliterna och folket. Det är i det tomrum som Nigel Farange agerat. Dessutom har lönerna gått ner för dessa grupper. Av 400 000 nya jobb skapades förra året beräknas 300 000 av dessa ha gått till migrerande arbetskraft. Monks berättar att Storbritannien liksom Sverige inte hade några övergångsregler i samband med EU utvidgningen 2004. I en tid av självrannsakan ställer Monks en viktig fråga. Kanske var det ett misstag? Men vi kunde inte heller förutspå omfattningen av migrationen, lägger han till.

Storbritannien har genomgått stora förändringar under senare år. Man brottas nu med dessa förändringar. Frustrationen handlar inte enbart om lönekonkurrens och förlorade arbetstillfällen. Det handlar även om en tolerans som tycks ha gått förlorad. Storbritannien betraktar sig som ett tolerant land. Men självbilden håller på att skrivas om.

I kölvattnet på Brexit och den framväxande populismen håller inte gamla lösningar. I tider av kris har svaret från EU alltid varit ”mer EU”. Men mer Europa håller inte som svar på det som händer nu. John Monks anser att EU allt för sent börjar agera för att skydda arbetstagare från lönekonkurrens inom EU. Han anser att det förmodligen är det för sent.

John Monks blir lätt upprörd – Allt kunde ha varit annorlunda om inte Gordon Brown hade stoppat det sociala protokollet som fanns med i slutförhandlingarna inför den andra irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget 2009. Det sociala protokollet hade passerat kommissionen och fanns med i det slutliga förslaget. På flyget från London upptäcker dock Gordon Brown det sociala protokollet. Brown är övertygad om att förslaget måste stoppas. Risken är annars att hela den brittiska strejklagstiftningen måste rivas upp. Browns första åtgärd på toppmötet är att ställa ett absolut krav på att protokollet stryks. – Vi var en hårsmån från att få ett socialt protokoll i EU, säger John Monks.

Parlamentarismens högborg

John Monks tar med mig på en rundvandring. Parlamentsbyggnaden inrymmer både House of Lords (överhuset) och House of Commons (underhuset). Färgen på heltäckningsmattorna visar var man är. House of Lords har röda mattor och fåtöljer. Dessutom är kammaren än mer pompös. När vi ska gå in i blir jag nekad. Utan slips och i jeans blir jag förvisad till en undangömd läktare. Ena sidan av kammaren utgörs av en enorm guldtron.

Monks berättar att House of Lords har sitt ursprung i adeln, De lokala furstarna bistod kungen med soldater och militära resurser. Kungens krigsinitiativ gjorde emellertid att adelsmännen ville ha inflytande över hur de militära resurserna användes. Ur detta växte House of Lords fram. Idag är dock representanterna inte där av på grund av börd. De utses från hela samhället.

Demokratin och den formella makten finns i House of Commons som växte fram ur de handelsmän och borgerligheten som finansierade kungens olika krigsäventyr. Här är mattor och fåtöljerna gröna. Samspelet mellan de två husen är komplext.

Här föddes parlamentarismen. Här tog den moderna demokratin sina första stapplande steg. Man kan känna historiens vingslag. Och det är även här som den västerländska och moderna demokratin tycks ha det som svårast just nu.

Thatcher – en väntad olycka

I Members Lounge berättar John Monks att hans ”remaning purpose in life is to restore collective barganing”. Vi kommer in på den fackliga situationen I Storbritannien. Facken är inte helt attraktiva. Men arbetskraften består av 32 miljoner människor, varav 6 miljoner är fackliga medlemmar. Läget kunde vara sämre, men det är inte i närheten av den mycket starka partsställningen på 1920-talet.

Vi diskuterar den kollektiva självregleringens förutsättningar. Jag berättar att det tyska systemet började brytas ned då arbetsgivarna beslutade att medlemskapet frigjordes från kollektivavtalet (se Ljud från saker som faller – om tysk kollektiv självreglering och populism). John Monks berättar att i Storbritannien binder kollektivavtalet fortfarande medlemmarna i arbetsgivarorganisation, men det är sällsynt att bestämmelser om lön omfattas. Det finns alltså liv i den brittiska kollektiva självregleringen.

John Monks berättar att Thatchers lagstiftning var förutsägbar. Efter andra världskriget växte den brittiska ekonomin snabbat. Den kollektiva självregleringen kunde inte hålla ihop lönebildningen. Prisutvecklingen blev mycket fragmenterad. Skillnaden mellan lokala och centrala uppgörelser, men även mellan olika branscher blev stora. En av de viktigaste funktionerna för en fungerande arbetsmarknadsmodell, att säkerställa långsiktigt stabil lönekostnadsutveckling, kunde inte fullgöras av systemet.

Det brittiska kollektivavtalssystemet var ett verkligt kollektivt laissez-faire system. Under 1950-, 60- och 70-talen lyckades inte fackföreningsrörelsen ta kontroll över lönekostnadsutvecklingen genom riksavtal och solidarisk lönepolitik, Spänningarna mellan branscher, mellan lokalt och centralt blev till slut för stora.

Monks berättar att det inte heller fanns det någon industriförbundsprincip. På samma arbetsplats kunde över fem kollektivavtal tillämpas på samma arbete. Arbetsgivarna tröttnade på systemet. Arbetsmarknaden blev allt för fragmentarisk. Lönekostnaderna utvecklades allt för fort. Det var i slutskedet av den utvecklingen som Thatcher klev in.

Jag kan inte undgå att tänka hur historiens gång är oförutsägbar. Den fackliga kampen för kontroll över lönekostnadsutvecklingen under perioden 1950-, 60- och 70-talen gick vägen i Sverige. Vi lyckades här åstadkomma en centraliserad lönebildning medan britterna inom ramen för sin kollektiva självreglering inte förmådde sig att ta det steget. Konsekvenserna av en fragmenterad fackföreningsrörelse utan kontroll över lönekostnaderna blev en dyrköpt erfarenhet. En läxa för framtida svensk lönebildning att beakta tänker jag.

Populismen och grunderna till ett politiskt manifest

Slutligen kommer vi in på populismen och det aktuella politiska läget i Europa. Jag berättar om min tes att kollektiv självreglering med starka fack och arbetsgivare kan fungera som värn mot populism och teknokrati. John Monks bekräftar den rakt av. – Både Brexit och Trump beror på att fackföreningsrörelsen i UK och USA har brutit samman.

Monks fortsätter, – Nu måste man säkerställa att ”left-behind-workers” inte ställs utanför. – Man måste kräva höjda löner för arbetarna. Inom EU måste man återupprätta lön efter principen ”when in Rome do as the Romans”. – Man måste kräva mer utbildning och stärkt kompetensen. – Man måste ställa krav på centralt stöd till områden och regioner som är särskilt socialt utsatta. Och sist, men inte minst, man måste även se över migrationen. Även de mest toleranta samhällen har sina begränsningar.

Jag går rakt på sak och frågar var idéerna finns inom socialdemokratin? Jag föreställer mig att det finns tre huvudsakliga vägar för att råda bot på vår tids problem. Den ökade ojämlikheten har återverkningar både i den politiska och ekonomiska liberalismen. Lite skissartat kan man tänka sig att åtgärder genom fackliga strukturer, staten eller genom förändrade ägarstruktur (kooperativ och medarbetarägda företag).

Den brittiska socialdemokratin under Corbyn vill stärka kollektivavtalssystemet. Det är en strategi. Kanske den viktigaste? Monks tror mest på den fackliga vägen. Men erinrar om att även den fackliga vägen samspelar med staten. Samhällena tycks ha blivit allt för fragmenterade för att använda staten för att åstadkomma omfördelning. Även om det finns undantag som Sverige, tycks det vara osannolikt att staten genom skatte- och inkomstpolitik ska lyckas med omfördelningen.

Från London till Berlin

Det är mörkt och regnigt när planet lyfter. Istället för Stockholm flyger jag till en workshop i Berlin. Intrycken är många. Kanske för många.

Jag tänker att detta är en resa många brittiska förhandlare kommer att göra de kommande åren. Undantagstillståndet som skapats av eurokrisen har med överdriven tydlighet visat att makten finns hos den tyske förbundskanslern. Med Donald Trump som amerikansk president tycks Angela Merkels roll blivit ännu starkare. Allt fler kallar henne den fria och demokratiska världens ledare.

Perspektiv har betydelse. Att resa mellan London och Berlin lägger en annan grund för förståelsen. Ungefär som när man sätter sig på andra sidan soffan i vardagsrummet. Med en lätt förskjutning av perspektivet kan man ibland se redan bekanta saker för första gången.

Resan till Storbritannien har flyttat mina tankar. Det finns ett djupare allvar i utvecklingen. Vi lever inte om 1930-talets tumult och mörker. Men ett pendelslag är i rörelse. Och det är större än vad jag trott.

Autonom kollektiv självreglering som hinder mot ”illiberalism”

Snön ligger vit över Norra Bantorget i Stockholm. De nakna trädgrenarna ger en lite dyster inramning. Hjalmar Branting-monumentet fyller mer av torget vintertid. Det har gått några veckor sedan jag kom hem. Medan jag skriver ner mina intryck från London går tankarna återigen till Carl Schmitt.

I ett av sina verk skriver Schmitt att det politiska är en förlängning av de ekonomiska intressena. Den politiska och ekonomiska liberalismen är alltså förenad. Iakttagelsen kan tyckas självklar. Det är dock en viktig tanke. Antagande har stor bärkraft för arbetsmarknadens parter och den kollektiva självregleringen. Både fack och arbetsgivare ser det politiska och staten som ett verktyg för att främja egna intressen.

I ett land med stark autonom kollektiv självreglering finns även gemensamma intressen. Parterna har intressen att tillsammans värna mot det politiska. Staten kan inte användas enbart för egna intressen.

Jag tänker att insikten om att staten även kan användas i ömsesidiga gemensamma intressen gör även att vägar mot Carl Schmitts antiliberala värld blockeras. Schmitt föraktade parlamentarismens förhandlingar och demokratins neutraliserade av intressekonflikter.

Med kollektiv självreglering blir det politiska blir inte enbart en plats för konflikt mellan vän och fiende. När den finns gemensamma ekonomiska intressen kan även en gemensamhet uppstå i det politiska.

Jag tänker att den autonoma kollektiva självregleringen kan erbjuda en slags kungsgata till ett samförstånd – kanske i Hjalmar Brantings anda. Det är inte en väg som ska idealiseras, men den leder från mörker, motsättningar och låsningar. Autonom kollektiv självreglering är en handlingens väg. Kanske en framtidens ljusare väg?