Lägstlönerna är som gurka – ungefär

avatar

Mitt i en diskussion om lägstlönerna säger min kompis – det är som med gurka! Även om priset sänks och jag köpa fem gurkor istället för en så gör jag inte det. Jag behöver inte mer än en gurka till leverpastejmackorna. På samma sätt är det sannolikt med arbetskraft och enkla jobb. Trubbiga ekonomer och ivriga politiker tycks tänka på arbetskraften som stapelvara. Arbetsgivare förväntas agera på minsta prisskillnad som om de handlade med räntederivat på Wall Street. Men arbete är inte en handelsvara. Arbete köps utifrån behov, och finns behov är priset inte avgörande.

Under en tid har jag roat mig med att läsa om nyliberalismens idéutveckling. De reaktionära idéerna växte fram stegvis. Ett slutet sällskap som kallades Mont Pelerin stod för mycket av idéutvecklingen. Sällskapet träffades för första gången 1947. Det är delvis tankeväckande läsning, men också oroande. Mont Pelerin gubbarna ville verkligen gå på djupet med olika teman. Exempelvis ägnades stora delar av det första årets konferens till att diskutera den liberala synen på fackföreningar.

Självreglerande marknader, en tandlös stat, privatiseringar, fokus på individuella rättigheter och många andra föreställningar som genomsyrar den politiska debatten idag är inte självklara. När man läser om nyliberalismens framväxt fascineras man av det breda anslaget. Nyliberalernas tankegods var inte begränsat till ekonomi och politik. Föreställningarna om människans natur och väsen var minst lika genomarbetade. Det är detta som kopplar ihop gurkorna och lägstlönerna.

Lönesänkarnas föreställningar bygger på ett felaktigt antagande om människan. Är anställningar en fråga om ekonomiska modeller? Utbud och efterfrågan som möts? En fungerande prisbildningsmekanism? Hur stor är den avtagande marginalnyttan? Visst har marknadskrafterna betydelse, men det är långt ifrån den enda faktorn som avgör om man ska anställa.

En kompis till mig driver ett företag i tjänstesektorn. Ibland pratar vi om anställandets villkor. Han är tydlig – Behöver vi ett arbete utfört så köper vi det. Priset är inte avgörande. Visst ska vi kunna räkna hem det, men det avgörande är behovet. När vi pratar om priset på arbete så säger han – Det är som med gurka. Det spelar ingen roll om jag får gurkan gratis. Jag vill inte ha 8 gurkor i kylskåpet. Det tar bara energi från arbetet på arbetsplatsen. Visst kan vi ta emot en och annan praktikant, gratisgurka, men det är en välgärning. Jag tar inte emot mer gurka  – ens om jag får betalt för det.

Kanske börjar lägstlönedebatten, liksom all politik, med en föreställning om människan? För nyliberaler är människan nyttomaximerande. Visst, de ekonomiska modellerna sitt yttersta för att väga in människans så kallade preferenser och brokigheter. Men problemet är att människor är oändligt komplicerade, ekonomiska modeller däremot är ändliga. Det är själva idén, att enkelt förklara något komplext. Ibland fungerar det bra, ibland fungerar det mindre bra – ungefär som i lägstlönedebatten.

I den debatten om lägstlöner tycks sysselsättningen bli till en utbudsfråga. En ekonomisk intressekalkyl. Tanken är arbetsgivarna kommer att köpa arbetskraft bara priset blir lägre. Med en pappegojas tjat och en tax envishet så tror man att jobben på det sättet kommer bli fler.

Men verkligheten är annorlunda. Människor agerar sällan varken entydig rationellt eller egennyttigt. Vi är kapabla till lite av varje. När vi är egennyttigt vinstmaximerande så är vi det sällan på det självcentrerade sätt som de ekonomiska modellerna antar. Karta och verklighet är inte samma sak. Det är skillnad på räntederivat och människor. Att köpa arbetskraft är som att köpa gurka – ungefär.