Lönepolitiskt tvivel – LOs kongress 1946

avatar

Även om kriget är över. Trots att demokratin lyckats bekämpa nazistisk terror, förtryck och förföljelser. Trots att friheten och demokratin vunnit kriget tycks optimismen inte vara fullständig. Jag har alltid föreställt mig åren efter krigsslutet som euforiskt optimistiska. Men när jag läser 1946 års kongressprotokoll upplever jag en ganska allvarlig och samlad stämning. Det uppsving som ska komma ligger ännu i framtiden.

1946 är även det år Stig Dagerman åkte till ett sönderbombat Tyskland. Han ville sammanfoga bilderna av andra världskrigets förlorare. Dagermans bilder av Tyskland är grå och förtvivlade. Hoppet känns avlägset. Dagerman skriver ”jag har kommit till Frankfurt am Main efter att ha varit ledsen i Hamburg, ensam i Berlin, frusen i Hannover, rädd i Essen, illamående i Düsseldorf, hungrig i Wuppertal och allt för mätt i Solingen”.

August Lindbergs inledningsanförande andas av tidens allvar ”Nu är kriget slut och ordningen i världen skall återställas. Det har visat sig svårare än vad säkerligen de flesta människor föreställt sig. Pessimismen tycks breda ut sig allt mera. Vi får dock inte glömma, att det är oerhörda problem som dagens makthavare har att lösa. Hur de lösas är en fråga, som i hög grad berör framför allt arbetarklassen i alla länder”. Att kriget skulle följas av trettio år av keynesiansk efterfrågepolitik kunde man ju inte veta då.

I en sönderslagen värld var Sverige i praktiken oskadat. Men krigsårens påfrestningar hade varit stora, inte minst på det lönepolitiska området. Mycket av den lönepolitiska debatten under kongressen är kopplad till löneindexeringen och samordningen under krigsåren. Även om kongressens slogan är ”LO på frammarsch” så är mycket av den lönepolitiska debatten bakåtblickanden.

På andra områden var optimismen desto större. Medlemstillströmningen var fortsatt hög. 125 000 nya medlemmar hade rekryterats sen föregående kongress. LO hade nu 1,13 miljoner medlemmar. Saltsjöbadsavtalet hade börjat leverera överenskommelser enligt plan. Tre nya överenskommelser om 1) arbetarskydd, 2) yrkesutbildning (lärlingsnämnder) samt 3) tillsättandet av företagsnämnder hade träffats mellan LO och SAF. Huvudavtalet levererade.

Tillbaka till lönepolitiken. Krigets löneindexering tycks huvudsakligen ha haft två omedelbara konsekvenser. Mest uppenbart i motioner och kongressdokumentationen är den irritation som krigsårens lönepolitik hade givit upphov till. Reallönerna hade sjunkit under krigsåren. Lojaliteten mot samhällsintressena hade varit stor. Revanschlusten lyser igenom i debatterna.

Beroende på bransch hade krigsekonomins återhållsamma löneutveckling fått olikartade konsekvenser. Inom byggbranschen hade lönerna sjunkit, liksom företagens vinster. Inom industrin var utvecklingen delvis omvänd, i vart fall inom vissa delar av industrin, företagen hade gjort enorma vinster när lönerna hade hållits nere. Andra branscher däremot, som tidigare varit lågavlönade, såsom jordbruket och skogen, hade dock sett förhållandevis stora reallöneökningar.

Som sagt revanschlustan var stor. Tydligast kommer kanske missnöjet till utryck i motion 32 där det skrivs att ”arbetarna ställa sig frågan: Varpå beror det att arbetarnas andel av det samlade produktionsresultatet icke blivit större? Givetvis är det en rad samverkande orsaker som ligga till grund för denna utveckling. Enligt vår uppfattning beror det emellertid i stor utsträckning på den felaktiga avtals- och lönepolitik som tillämpats av fackföreningsrörelsens ledning. Den förda lönepolitiken har varit defensiv”. Det är inte svårt att förstå varför löneökningarna och inflationen kom att bli omfattande åren efter kriget.

Den andra konsekvensen av krigsekonomin var långsiktigt avsevärt mycket viktigare. Det som med Gösta Rehns ord gjorde 1946 års LO-kongress ”minnesvärd i den solidariska lönepolitikens idéhistoria” var motionerna om starkare aktivitet från LOs sida i samband avtalsrörelserna. Erfarenheterna från kriget visade att avtalsrörelser faktiskt kunde samordnas och att lönestrukturer gick att påverka. (I viss mån lever vi ännu i skuggan av andra världskriget. Årets LO-samordning i avtalsrörelsen kan betraktas som en avkomma i direkt nedstigande led från krigsekonomin).

Men de som förespråkade en mer planmässig påverkan på lönestrukturen genom samordnad lönepolitik fick stryk när kongressen gick till votering. I en dramatisk omröstning förlorade förespråkarna för vidareutveckling av den solidariska lönepolitiken med en (1) röst.

Knut Larssons förslag om att ge sekretariatet att utforma ett lönepolitiskt program förtjänar att återges i in helhet. I ett muntligt anförande föreslog han följande: ”Landssekretariatet skall genom sina experter noga följa näringslivets utveckling, så att vid tidpunkten för avtalskonferensen en ordentlig översikt över läget kan ges. På basis härav uppgör sekretariatet ett underlag för överläggningar med förbunden om de löneförhöjningar, som kunna genomföras utan skada för näringslivets utveckling. En översikt skall härför ges över räntabiliteten i olika näringsgrenar samt löneläget. Vidare bör lönepolitiken ta sikte på snabbare utjämning av löneläget inom olika industrier och mellan kvinnliga och manliga arbetare. Härför erforderliga metoder och taktik debatteras. En plan på lång sikt lägges fram.”

Här kunde historien om den solidariska lönepolitiken ha tagit slut. LOs ordförande August Lindberg klev dock omedelbart upp i talarstolen och deklarerade att man trots utgången fortsättningsvis skulle ha intresse av att försöka få till en planmässighet i lönerörelseverksamheten. Metoderna för detta skulle man återkomma till.

Inte långt senare kom den redan existerade organisationskommittén (som kongressen beslutat tillsätta) att få ett utvidgat mandat: lönepolitikens problem. Betänkandet som presenterades inför 1951 års LO-kongress kom att heta ”Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen”. Betänkandet utgör en milstolpe i den solidariska lönepolitikens idéhistoria.

Ett nytt kapitel i LO-förbundens lönepolitik väntade runt hörnet. Men även det visste man inget om när man på kvällen den 9e september avslutade kongressförhandlingarna. När man i kvällssolen samlades utanför Konserthuset var det sannolikt förstämning bland den solidariska lönepolitikens anhängare. Det stundande höstmörkret måste ha känts tungt där och då.