Nyliberalism – några rader om en förvånansvärt framgångsrik berättelse

avatar

Prydligt undanstoppad på slutningarna mot Genévesjön ligger byn Mont Pelerin. Lugnet i dalgången döljer att detta är platsen där en av vår tids viktigaste tankeströmmar formerade sig. En sammanslutning av drömmande utopister och forskare träffades här i april 1947. Nätverket som tog namnet Mont Pelerin-sällskapet mejslade med tiden ut grunderna för nyliberalismen. Få föreställningar om människan och samhället har haft så stort genomslag.

Sällskapet befann sig i slutet av 1940 talet i opposition till tidens stora och bärande tankar. Planekonomi, stark stat, välfärdsstat och keynesianism var motståndare. Men för vissa deltagare, inte minst de amerikanska, var även demokratin och fackföreningarna allvarliga hot mot samhället.

Nyliberalismen har inget program eller budord. Det finns ingen ”Maos lilla röda” eller andra programskrifter att ta till. Nyliberalismen har en tvetydig prägel. För de tidiga deltagarna i Mont Pelerin var dock stödet för den individuella äganderätten och marknadsmekanismen centrala.

Generationsskiften

Mont Pelerin-sällskapet var under 1950-talet sökande och öppet i idédebatten. Man enades i kritiken av tidens tillstånd, man arbetade för att utveckla andra och alternativa idéer. Det som band samman var, som sagt, en stark tro på marknadens krafter och individens frihet.

Att sällskapet var ett nätverk med många aktörer skulle med tiden visa sig vara en stor fördel. Idéerna kunde etablera sig på många platser och gav intryck av både spontanitet och dynamik. De nyliberala idéerna framstod som ”naturliga”.

Mont Pelerin sällskapet utvecklades kontinuerligt. Sällskapets första generationen tycks ha varit mer sökande och nyfiken. En samling drömmare på kant med världen. Mångfalden av tänkare var inledningsvis stor.

Den andra generationen tog över taktpinnen på 1960-talet och kom att präglas av ekonomerna Milton Friedman och James Buchanan. De utvecklade en religiös övertygelse om marknadskrafternas förträfflighet och oförsonlighet i kampen mot staten. Här föds den kompromisslösa och hårdnackade nyliberalismen. Det är även denna generation som får uppleva nyliberalismens politiska genomslag. I Daniel Stedman Jones Masters of the Universe – Hayek, Friedman and the Birth of Neoliberal Politics beskrivs insiktsfullt nyliberalismens tidiga generationsskiften.

På 1990-talet växer en tredje generation av nyliberaler fram. Pragmatikerna tycks bli fler. De ser staten som en möjlighet, inte minst till att skapa marknader. Varför göra sig av med välfärden när man kan göra marknad av den och tjäna pengar på den? Men marknadsfundamentalisterna finns också kvar i den tredje generationen. De ovillkorliga kraven på ett totalt marknadssamhälle står kvar. Halsstarriga ungdomspolitiker, kopplade till Timbro, som föraktar kompromiss och dialog tycks tillsammans med pragmatiker utgöra vår tids svenska nyliberaler.

Att förstå motståndaren

Demokratins överlevnad är vår tids viktigaste fråga. I land efter land vinner populister och auktoritära krafter mark. Donald Trumps härjningar utsätter den amerikanska demokratin för svåra prövningar. Men i USA började problemen tidigare. De värden som möjliggör en demokrati – det gemensamma ansvaret för helheten, måttfullhet, förhandling, kompromiss och förståelse för meningsmotståndaren – började i USA att falla samman redan på 1990-talet.

Ett kompromisslöst förhållande till motståndaren kan kopplas till nyliberalismen. Liknande strömningar finns även i Sverige.

Det var svenska motsvarigheter till de amerikanska libertarianerna som drev motståndet mot decemberöverenskommelsen. Det gemensamma ansvaret för helheten, måttfullhet och kompromissens inneboende värden tycks även i Sverige ha slagit rot ibland mer fundamentalistiska nyliberaler.

Kanske är oviljan till att förstå motståndaren det allvarligaste hotet mot demokratin.

Nyliberalismen i ett nötskal

The Road from Mont Pelerin – the Making of the Neoliberal Thought Collective av Phillip Mirowski och Dieter Plehwe ger en mycket god inblick i nyliberalismens idéutveckling. Här är ett försök att sammanfatta vår tids nyliberalism med stöd Mirowski och Plehwe:

– Nyliberalismen är aktivistisk, man anser sig bygga ”det goda samhället”. Nyliberaler bär inte sällan på utopiska föreställningar om vad människan borde vara (typ ”rationell marknadsaktör”).

– Nyliberalismen har en religiös tro på marknaden som problemlösare i samhället, prismekanismen anses vara ofelbar.

– Nyliberalismen anser att staten är ett instrument för att skapa marknader, staten kan i nödfall bistå med att upprätthålla en marknad.

– Nyliberaler anser inte att statlig reglering behövs, marknaden löser marknadsproblem. Exakt hur passiv staten ska vara varierar mellan olika nyliberaler.

– Nyliberalismen har tvetydig demokratisyn. Antingen kan demokratins verkningsgrad begränsas, eller också så gör man ”marknad” av demokratin och staten genom s.k. public choice teori.

– Nyliberalismens är individ- och frihetsorienterad, men människan ska bara ”frigöras” som aktör på marknaden.

– Nyliberalismen anser att ojämlikhet är ett nödvändigt ont. Ojämlikheten är en förutsättning för att marknadsmekanismen ska fungera.

– Nyliberaler anser att frihandel är bra, framförallt som metod för att tämja nationalstaten och begränsa demokratins verkningar.

Men som alltid kommer ideologier i fler tappningar. Var tyngdpunkten faller beror uttolkaren. Välfärdsentreprenören Peje Emilssons nyliberalism skiljer sig från ungdomspolitikern Sara Skyttedals nyliberalism, som i sin tur skiljer sig från författaren Johan Norbergs nyliberalism.

Nobelpristagarens dubbelliv

Inom Mont Pelerin-sällskapet insåg man tidigt att de nyliberala idéerna, om de presenterades osminkade, var föga tilltalande. Majoriteterna vill inte göra sig av med demokratin, välfärdsstaten eller öka ojämlikheten. Ingen insåg detta mer klarsynt än James Buchanan, nobelpristagaren i ekonomi 1986. Han levde i praktiken ett dubbelliv. På ytan uppträde han som respekterad, och delvis kontroversiell professor.

Historikern Nancy MacLean berättar i Democracy in Chains om hur hon av en slump fick tillgång till James Buchanans arkiv. När Buchanan dog 2013 lämnade han efter sig ett arkiv med fullständig dokumentation och brevväxling från 1950-talet och framåt. I brevväxling med Charles Koch, en av USAs rikaste och mest politiskt inflytelserika män, skriver Buchanan om betydelsen av att i alla sammanhang hålla nyliberalismens tankar fördolda. Ska man agera mot majoritetsstyre och ökad ojämlikhet krävs att man agerar under radarn.

Buchanans arkiv visar hur han redan på 1950-talet agerade för att bevara segregationen. Som reaktion på det berömda målet Brown vs Board of Education, där amerikanska delstater tvingades öppna skolorna för färgade föreslog han ett fullständigt avskaffande av offentliga skolor. Skolväsendet skulle göras helt privat och underkastat marknaden. På så sätt skulle segregationen kunna fortsätta. Hans idéer föll dock eftersom det visade sig att även vita skulle hamna utanför skolan. Protesterna mot förslaget blev omfattande.

På 1970-talet agerade Buchanan som rådgivare i konstitutionella frågor till Pinochetregeringen i Chile. Buchanan blev mäkta upprörd med att Milton Friedman, som även han tillhörde Mont Pelerin-sällskapet offentligt deklarerade att han jobbade tillsammans med Pinochet. För Buchanan var det viktigt att arbetet skedde i det fördolda.

När jag läser Nancy MacLean återkommer ständigt en fråga i mitt huvud – borde inte Buchanans nobelpris återkallas? Eller för att vara exakt Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ekonomipriset delas ut på samma grunder som övriga Nobelpris. Buchanans ”nytta för mänskligheten”, nu när rökridåerna kring hans liv lagt sig, kan enbart beskrivas som reaktionärt antidemokratiskt. I anständighetens namn kan man undra om inte kungliga vetenskapsakademin borde ta upp frågan till diskussion?

Ideologin utan egenskaper

Nyliberalismens tvetydighet visade sig med tiden vara till fördel. Inom ramen för individuell frihet och marknadstänkandet blev det en ideologi som man kunde fylla med egen fantasi. Lite som en filmduk där man kan projicera sina egna tankar och förhoppningar. En slags ”mannen utan egenskaper”, ungefär som prins Daniel eller kungahusen, man blir något för alla genom att lämna öppet för människors egna fantasier och föreställningar.

Nyliberalismen visade sig vara en bra berättelse. Berättelserna om marknadens krafter upplevdes som ”sann”. Precis som en bra TV-serie, Sopranos eller Seinfeld, så upplevdes karaktärerna som verkliga. Nyliberalismen uppledes inte som en berättelse. Berättelsen om marknaden visade sig vara förvånansvärt tilltalande. Vinnarna på marknaden gillar berättelsen.

”Vinnarna” upplever att segrarnas vinster som rättvisa. Värre var det med ”förlorarna”. I vart fall till en början. Men med tiden har även de som förlorar på marknaden förmåtts att tro att det är deras eget fel. Motståndet hos ”förlorarna” försvann när de började acceptera att utfallet var ”rättvist”. Överallt finns idag människor som tror att motgångarna helt och fullt är deras eget fel. Men kommer ”förlorarna” även i framtiden att acceptera att motgångarna beror på egna tillkortakommanden?

I Mont Pelerin sällskapet förstod man tidigt att arbetet med att förändra människors sätt att tänka kräver långsiktighet. Man såg det som att man fostrade kommande generationer. Inte minst kopplingen till universiteten ansågs vara viktig. Närheten till universitet gav inte bara intryck av seriositet och ökade trovärdigheten, det stärkte även möjligheterna att fostra nya generationer i nyliberalt tänkande.

En framgångsrik berättelse kräver för att vara långsiktigt övertygande att berättelsen konstant repeteras. För nyliberalismen som ”saga” har omständigheterna varit minst sagt lyckade. För när allt görs till marknad blir berättelsen om marknaden självförstärkande – framgångarna fortsätter.
Men i detta sammanhang gäller det även att ha i åtanke att ingen berättelse vinner slutligt. Kampen om våra tankar är ständig och pågående. I varje ögonblick är en ny berättelse möjlig.

Både klassprojekt och utopiskt drömmeri

Nyliberalismen kan förstås som ett utopiskt projekt. Det handlar om att omforma människan. På så sätt är nyliberalismen en föreställning om människan. Men perspektivet är oerhört begränsas.

Frihetsprojektet handlar om att göra människan till aktör på marknaden. Människan ska stimuleras till att odla färdigheter som behövs på marknaden. Våra liv reduceras till ekonomiska nyttokalkyler. Nyliberalismen handlar däremot inte om att ge människor politiska friheter att utveckla sig själva och samhället, att reflektera över livet och människans villkor. Här kommer nyliberalismens auktoritära sida till tydligt uttryck. Steget till Carl Schmitts politiskt totalitära värld är inte långt.

Men nyliberalismen är minst lika mycket ett klassprojekt. I David Harveys A Brief History of Neoliberalism blir klassperspektivet tydligt. Man kan beskriva nyliberalismen som eliternas revansch. För eliterna utgör hela 1900-talet som en eftergift. Först och främst genom demokratins införande, men även välfärdsstaten och keynesianism kan beskrivas som eftergifter. Att fackföreningar tillåts verka utgör ett nederlag för delar av den ekonomiska eliten.

Quo vadis nyliberalism?

Titeln på Colin Crouchs The Strange Non-Death of Neoliberalism säger det mesta. Många trodde efter finanskrisen 2008 att nyliberalismen var ett överspelat kapitel. Jag tillhörde själv den grupp som föreställde sig att nyliberalismen kommit till vägs ände. Nu skulle ett nytt ideologiskt kapitel i människans historia skrivas. Men pendelslaget har uteblivit. Rörelsen i motkrafterna tycks ha stannat upp.

Nyliberalismen som klassprojekt handlar om att bryta upp med moderniteten. De rika människor som backar upp Donald Trump är djupt reaktionära. För dem handlar motrörelsen om att knäcka demokratin, att försvaga staten, att avlöva välfärdsstaten, att krossa fackföreningarna och bryta ner keynesianismen. Nyliberalismens klassprojekt tycker sig stå inför en skördetid.

Men på andra plan tycks nyliberalismens offensiv helt ha stannat upp. Allt fler börjar att se marknadsmekanismernas begränsningar. Marknadslösningarna har inte tagit mänskligheten till något rosenskimrande paradis. På allt fler platser börjar människor att fråga sig om skola, sjukvård och offentliga tjänster verkligen ska underkastas marknadskrafter. Målkonflikterna blir allt tydligare.

Vi lever i en brytningstid. Den tyske sociologen och ekonomen Wolfgang Streeck kallar det ett interregnum – en gammal ordning håller på att upphöra samtidigt som en ny ordning ännu inte vuxit fram. Tidigare orsakssamband är inte längre givna. Oväntade händelser kan inträffa samtidigt som tidigare strukturer tycks falla samman. Detta är en tid då inget kan tas för givet – inte heller nyliberalismens framtid.

Nyliberalismen tycks stå och stampa i ett vägskäl. Det finns krafter som försöker växla upp och helt riva upp 1900-talets demokratiska eftergifter. Om de reaktionära eliterna tar över nyliberalismen och bildar dess fjärde generation är framtiden mörk. Det är hög tid att få fart på motrörelserna. Framtiden är inte given. Motbilderna blir allt fler. ”Förlorarna” är i rörelse. På samma sätt som när Mont Pelerin-sällskapet bildades i opposition mot tidens krafter sluter sig människor nu samman i kampen mot nyliberalismen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *