Om förbud av politiska organisationer

avatar

I augusti 1956 förbjöds kommunistpartiet att verka i Västtyskland. Under stor dramatik fattades beslutet av den konstitutionella domstolen i Karlsruhe. Kommunisterna var enligt domstolen motståndare till demokratins grunder.

Genom beslutet förlorade kommunisterna sin rätt att delta i det politiska livet. Föreningsrätt, yttrandefrihet och andra demokratiska rättigheter gällde inte längre för kommunistpartiet och dess medlemmar.

Den liberala tyska regeringen, som drivit på för förbundet, genomförde domstolens beslut med stor bestämdhet. Partiet, ungdomsrörelsen och lokala klubbar upplöstes av polisen. Egendom konfiskerades. Människor som bara tjugo år tidigare stått i frontlinjen mot nazismen förbjöds nu att i demokratins namn att delta i det politiska livet.

Den tyska liberala demokratin hade visat sig stridbar i skyddet av demokratin. För utomstående betraktare förklarades den militanta hållningen med utgångspunkt från traumat efter nazismen. Genom att nyttja demokratin inifrån, yttrandefrihet och parlamentarism inte minst, hade nazismen kunnat förstöra demokratin. Detta skulle inte få upprepa sig.

Men teorierna och argumenten om ”militant demokrati”, eller demokratins självförsvar om man så vill, handlar inte enbart om 1930-talets nazism. Hur demokratin ska skyddas mot dess motståndare diskuterades redan av Platon.

OOO

Juristen Karl Löwenstein har särskild betydelse för teorin om ”militant demokrati”. Löwensteins politiska tänkande formades i München åren efter första världskrigets slut. Våld, uppror och politiska sammanstötningar tillhörde vardagen. Inte minst de blodiga slagsmålen mellan nazister och kommunister gjorde intryck. Löwenstein läste juridik och arbetade under en period med Max Weber i Heidelberg.

Vid nazisternas maktövertagande 1933 var Löwenstein föreläsare i konstitutionell rätt på universitet i München. Det dröjde inte länge förrän ha tvingades fly. Löwensteins tankar om ”militant demokrati” grundlades i Tyskland. Men det var i hans nya hemland, USA, som tankarna fick fastare form och utvecklades till en teori – samma teori som kom att vägleda den konstitutionella domstolen i Karlsruhe.

I boken The Weimar Century skriver historikern Udi Greenberg om några av de tyska akademiker som flydde undan nazismen på 1930-talet. Carl J Friedrich, Ernst Fraenkel, Waldemar Gurian, Karl Löwenstein och Hans J Morgenthau fick alla framstående roller i det politiska livet. De hade alla direkt erfarenhet av Weimarrepublikens uppgång och fall. Lärdomarna var olika och flerfaldiga. De tyska akademiska flyktingarna kom genom sina positioner i Amerika att få ett enormt inflytande på efterkrigstidens politiska ordning. I det västerländska demokratiska samtalet lever vi fortfarande i skuggorna av Weimarrepubliken (därav Greenbergs titel på boken).

OOO

Med ”militant demokrati” menas i regel en politisk ordning som upprättat mekanismer för att begränsa handlingsutrymmet för demokratins motståndare. Istället för att vänta och se vad som händer om ett parti får politisk makt så förbjuder man eller begränsar grundläggande demokratiska rättigheter för partiet. Hur långtgående begränsningarna av partierna kan vara varierar. Men det gemensamma är att man agerar i förhand. Hårt och resolut, även mot demokratiska rättigheter.

I efterkrigstyskland fick idéerna om ”militant demokrati”, kanske av förklarliga skäl, starkt genomslag. Joseph Goebbels, naziregimens propagandaminister, hävdade att ”det mest komiska med demokratin kommer alltid vara att den gav sina dödliga fiender medlen att förstöra sig själv”.

I den tyska konstitutionen som antogs efter kriget infördes därför artiklar som inte kan ändras (artiklarna 1 till 20 – Ewigkeitsklausel) och som ska skydda människovärdet och värna demokratin. Till detta kommer de konstitutionella bestämmelserna som kan användas för att förbjuda politiska partier – och som användes mot kommunisterna 1956.

I januari 2017 prövades bestämmelserna på det nynazistiska NPD. Den konstitutionella domstolen kom till slutsatsen att NPD är främlingsfientligt, men att partiet inte har förmåga att utgöra något hot mot den tyska demokratin.

OOO

Den ”militanta demokratin” brottas med svåra inneboende motsättningar – paradoxer om man så vill. I en artikel, Militant Democracy versus Populism, skriver statsvetaren Cristóbal Rovira Kaltwasser om dessa inneboende motsättningar.

Den första paradoxen kan man kalla ”demokratins destruktiva paradox”. Det handlar om att demokratiska system är de enda som ger de egna motståndarna de medel som behövs för att omkullkasta demokratin. En diktator skulle aldrig tänka tanken att ge motståndarna rätt att organisera sig och säkerställa yttranderätt. Demokratins destruktiva paradox består i att demokratiska system inte kan förbjuda förenings- och yttrandefrihet, demokratier rättfärdigar sig genom att upprätthålla just dessa värden och intressen.

Den andra paradoxen kan kallas ”självskadeparadoxen”, och är en fortsättning på den första paradoxen. Hur långt kan en demokrati gå för att skydda sig mot de inre motståndarna? När övergår begränsningar av förenings- och yttrandefrihet att vara av sådan omfattning att demokratin gått förlorad? Självskadeparadoxen visar att det kan vara en mycket svår dra gränsen mellan att begränsa politiska friheter i demokratins namn och att i en paranoid/auktoritär regim begränsa demokratin i syfte att ”försvara demokratin” (tänk på Donald Trumps agerande i USA).

OOO

Den militanta demokratins paradoxer orsakade intensiva debatter mellan den liberale rättsvetaren Hans Kelsen och Karl Löwenstein. Kelsen hävdade att vad som skiljer demokratin från auktoritära system är erkännandet av att ingen absolut sanning existerar. Kelsen menade att en ”absolut syn på världen” kokar ner till en ”auktoritär syn”, medan ett ”kritisk och relativistiskt synsätt” leder till en ”demokratisk hållning.

Hans Kelsen ansåg dessutom att demokratins grundläggande uppgift är att representera folkviljan. Tragiskt nog kan det ibland innebära att några demokratiska representanter är anti-demokrater. Kelsen menade att man inte kan tvinga medborgarna till att bli demokrater, man får helt enkelt bilda folk och förlita sig till människans bättre natur.

Löwenstein, även han liberal, var dock av en annan uppfattning. Han ansåg inte att de politiska institutionerna hade som huvudsaklig uppgift att reflektera folkviljan. Uppdraget för regering och riksdag var snarare det omvända, att förhindra att folk använda sina demokratiska rättigheter till att stödja auktoritära ledare. Statens viktigaste uppgift var istället att begränsa förenings- och yttrandefrihet för de politiska organisationer som hotade demokratin. Löwenstein var övertygad om att demokratiska institutioner kunde blomma endast under ledning av en klok och ansvarstagande politisk elit.

Löwenstein hävdade att demokratin måste upprätthålla en misstänksam hållning mot folket. Man måste skydda folk från den ”mörka energi” som demagoger erbjuder. Demokratins institutioner måste därför stå ovanför folkviljan. I det avseende rörde han sig nära Platons idéer om s.k. väktarstyre.

OOO

En militant demokratisk hållning har även en praktisk sida. Gränsdragningsproblemen är många och svåra. Exakt vad är möjligt att förbjuda? Åtskillnaden mellan tanke och handling blir central. Låt oss hänga kvar vid tanken som ännu inte blivit till handling. Den har inte uttalats eller nedtecknats – varken på Facebook eller på papper. Likasinnade har inte uppsökts. Alltså har ingenting hänt. Vad är det egentligen man förbjuder? Och hur ska man praktiskt bära sig åt för att göra det?

Låt oss gå vidare i handlingskedjan. Vi föreställer oss att en person talar och skriver om sina anti-demokratiska åsikter. Här uppstår frågan om vilka åsikter som är riktade mot demokratins grunder. Är hets mot folkgrupp i strid med brottsbalken detsamma som ett hot mot demokratins grunder?

Låt oss föreställa oss att personen blir mer aktiv i sitt handlande och agerar fysiskt med hot och misshandel. Kanske organiserar sig personen med andra och fortsätter att agera kollektivt och gemensamt med anti-demokratiskt uppsåt. Här kan man tänka sig att de anti-demokratiska handlingarna kommer att fångas upp av brottsbalken. Men finns det något som missas av brottsbalken?

En annan praktisk aspekt är den svårighet som den tyska konstitutionella domstolen stötte på i målet med nynazistiska NDP – hur bedömer man hotet mot demokratin? Är Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) ett hot mot demokratin? Sverigedemokraterna? Hur reellt måste hotet vara? Var går gränserna?

För den som är bevandrad i straffrätten tillkommer ytterligare frågor. Vem har bevisbördan? Vilka krav ska ställas på bevisningen? Ska åklagare driva ett förbud av politiska organisationer helt autonomt utan politisk koppling?

Den militanta demokratin dras med många följdfrågor.

OOO

Argumenten för och emot militant demokrati böljar fram och tillbaka. När regeringen och oppositionen diskuterar lagstiftningsåtgärder i kölvattnet av (NMR) härjande i Almedalen kan det finnas anledning att besinna sig. Att införa organisationsförbud i en demokratisk stat är en fråga som kräver omfattande debatt.

För egen del lutar jag mer åt rättsvetaren Hans Kelsens hållning. Demokratin måste genom sitt praktiserande visa på demokratins överlägsenhet. I en demokrati måste man tolerera att det finns motståndare och förlita sig på att den politiska debatten kan bidra till att motverka och begränsa motsättningar, ja kanske rent av lösa motsättningarna.

Detta innebär inte på något sätt ett medgivande till våld – tvärtom all form av våld eller hot om våld måste vara förbjudet. Våld underminerar och omöjliggör en demokrati.

Begränsningar av förenings- och yttrandefrihet riskerar att slå åt olika håll. Att det organisationsförbud som infördes i efterkrigstyskland skulle leda till ett förbud av kommunismen var inte självklart.

Inte sällan är det med argumentet ”skydd av demokratin” som auktoritära regimer begränsar förenings- och yttrandefrihet (igen, tänk Donald Trump i USA).

Besinning och försiktighet är nyckelord.