Samverkansproblemet och ”the better angels of our nature”

avatar

I all form av samverkan finns ett underliggande problem. Om vi tillsammans kommer överens om att göra gemensamma arbetsinsatser så förväntar vi oss ömsesidig lojalitet. Ett praktiskt exempel är tvättstugan, vi förväntar oss att alla städar rent efter sig i tvättstugan, vi är lojala mot föreställningen om att alla gör rätt för sig. Samtidigt vet vi hur svårt det är. Alla kommer inte att infria löftet. Inte sällan bygger samverkan på att man lovar först och fullgör förpliktelsen senare. All samverkans stora problem tycks utgå från just denna problemställning. Hur säkerställer man att alla medverkar? Faller inte allt om någon eller några struntar i att följa löftet? Eller finns det andra synsätt?

Samverkansproblemet, eller det kollektiva handlandets dilemma, gäller även för fackligt arbete. Inte sällan beskrivs problemet då som ett s.k. free-rider problem (fripassagerarproblem). Varför ska man bidra till något som andra kan kringgå eller strunta i att göra? Vad ska man göra med dom som nyttjar en resurs utan att bidra till upprättandet av det gemensamma goda? Ett klassiskt exempel är de löntagare som inte är medlemmar i facket men som likväl får del av kollektivavtalets nyttigheter. Hur facket förhåller sig till oorganiserade tycks långsiktigt definiera den roll man får i samhällsdebatten.

Även den nyliberala kritiken av välfärdssystemen brukar även hämta kraft ur samverkansproblemet. Tanken tycks vara att man bara ska betala skatt/bidra till sådant man själv kan dra omedelbar och direkt nytta från. I den nyliberala världen tycks samverkan vara omöjlig. Varje människa fäktas var och för sig själv och sin egen överlevnad.

Samverkansproblemet tycks finnas överallt där människor ska agera tillsammans – vilket i praktiken gör problemet evigt och konstant. Samverkansproblemet tycks vila på ett antaganden om människan. Underförstått antar man att den enskildes undlåtenhet att bidra på ett likvärdigt eller rättvist sätt underminerar helheten och att samverkan därmed inte är möjligt. Tanken tycks vara att så snart någon ser att någon annan inte gör rätt för sig så slutar personen att agera utifrån det gemensamma intresset. Frågan är dock om vi verkligen agerar på det sättet. Jag är tvivlar.

Människan är förmodligen betydligt mer tolerant än vad fripassagerarteoretikerna tror. Att en person slarvar med städningen i tvättstugan innebär normalt inte att alla slutar göra rätt för sig. Tvärtom brukar det, med hjälp av arga lappar och svordomar, påpekas att personen ska bättra sig. Frågan är om människan verkligen tar andra människors uteblivna lojalitet som intäkt för att upphöra samverka. Jag tror inte det. Människan vill samverka. Frågan är om vi ens kan välja bort samverkan? Jag tror att synen på människan som strängt egennyttig liksom konsekvenserna av fripassagerare på samverkan är starkt överdrivna.

Någon kanske undrar varför jag skriver om detta. Jag läste nyligen en anekdot som Buddha berättade. En äldre hemlös man och ung flicka som levde i fattigdom bestämde sig för att slå sällskap. På gator och torg uppträdde de tillsammans med ett cirkusnummer. Flickan balanserade på en lång stång som mannen i sin tur balanserade på sin panna. De var mycket uppskattade för sina cirkuskonster. En dag sa mannen till flickan när de pratade om balansakten – om jag håller efter dig så håller du efter mig. På så sätt kan vi undvika olyckor. Flickan svarade – nej, jag tror att det bättre att jag håller efter mig själv och att du håller koll dig själv. Jag tror att vi hjälper varandra bättre genom att ta hand om oss själva. När Buddha tillfrågades vem som hade rätt svarade han flickan. Han motiverade detta på följande sätt: Genom att göra rätt visar vi en väg för andra. Vi ska inte distraheras av vad andra (inte) gör. Vi ska göra vårt eget bästa. Visa din värdighet genom din handling. Det inspirerar andra och leder människor. En människa kan på detta sätt visa vägen för många andra.

Förmodligen är det på samma sätt med samverkansproblemet. Buddha visade en annan väg. Man ska inte irritera sig på vad andra inte gör. Låt dig istället inspireras av det goda exemplet hos andra. För i slutändan vill nog de flesta av oss vara den som gjorde det kollektivt rätta, vara den som möjliggjorde samverkan, snarare än den som irriteras över andras tillkortakommanden och ställde sig utanför. Kanske är detta också svaret på fripassagerarproblemet? Verklighetens människor är mer förlåtande och tålmodigare än vad teoretikerna tycks tro. Abraham Lincoln kallade denna sida hos människan ”the better angels of our nature”. Kanske borde vi lyfta den aspekten av människan oftare?

4 reaktion på “Samverkansproblemet och ”the better angels of our nature”

  1. avatarAnna Lindsrröm

    Jag tror på att man ska göra sitt bästa i alla situationer, Efter levt så har jag lyckats få många att göra sitt bästa ofta med bättre resultat än de kunnat tänkt sig. Att se resultat av samverkan är lycka i mitt liv, tex att lära flyktingar svenska som dessutom hjälper varandra utan att vara landsmän och på det sätt lär sig svenska via samverkan mycke snabbare

    1. avatarClaes-Mikael Jonsson Inläggsförfattare

      Hej Anna, tack för ett bra praktiskt exempel! Du belyser precis de krafter inom oss som jag försöker att skriva om – the better angels of our nature.

  2. avatarPiia-Liisa

    Jag fick exempel på hur stark reaktionen blir på ”icke-samverkan” för ett par dagar sedan. Jag är funktionshindrad och beroende av färdtjänst/sjukresa i specialfordon. En hemresa från sjukhuset, en chaufför med ”sitt” företags jacka på sig. En chaufför som körde så illa att jag hade mycket svår smärta då jag kom hem. Kontaktar företaget och får reda på att hen inte arbetar åt det företag vars jacka han bar. ”Icke-samverkan” och arbetsledaren blir mycket upprörd då detta ger företaget negativ uppmärksamhet. Följden blir att en jacka på ”fel” person leder till omfattande utredning för att förhindra att det upprepas. Vi vill samverka och reagerar starkt när vi bryter mot outtalade regler. Chaufförens agerande får följder långt utanför det företag hen egentligen arbetar åt, som för mig som kund nu är anonymt! Men jag fick veta att det utpekade företaget inte kunde acceptera hens handling.
    Samhällsekonomiskt hade inte resan varit möjlig för mig om den inte varit samhällsbetald – betald genom skatt. För ett helt års resor till och från vård i vid bemärkelse betalar jag totalt 1400 kr vilket gissningsvis är den summa en enkelresa mellan mitt hem och det Universitetssjukhus jag tillhör kostar, eftersom jag åker i specialanpassat fordon och med begränsad samåkning (dvs endast med andra resenärer som ska till och från platser längs resväg/mål)
    Utan den samverkan hade jag varit tvingad att avstå vårdresor som är absolut nödvändiga för att söka bibehålla den funktion jag trots allt har!
    //Piia-Liisa

    1. avatarClaes-Mikael Jonsson Inläggsförfattare

      Hej! Tack för att du lyfter fram och visar på konsekvenserna av samverkan i praktiken, både när den misslyckas, men framförallt där den är lyckad. Vårdresor tillhör ett solidariskt välfärdssamhälle. Idag är det du, i morgon kan det vara jag. Vi är alla bundna till varandra. Tack för dina exempel Piia-Liisa, jag hoppas du får en bra vecka! Med vänlig hälsning C-M

Kommentarer inaktiverade.