Ursprungligt kapital (del 2)

avatar

Beslutet att sätta pengar i cirkulation genom en produktionsprocess vilar ytterst på tro och hopp. Här finns en religiös underton. Man vet vad man har, men inte vad man kan få. Förmågan att föreställa sig något annat är central för den enskilde kapitalisten. Men samma sak gäller även löntagaren. Att byta jobb och sälja sitt arbete till en annan arbetsgivare är förenat med osäkerhet. Att förbli i trygghet kan vara tilltalande.

Keynes kallade alla dessa förväntningar, förhoppningar, gissningar och begär för ”djuriska drifter”. Det är mycket som kan gå fel i kapitalcirkulationen. En skicklig kapitalist måste ha tur. Djuriska instinkter kanske? Men för den som har kapital är det i praktiken omöjligt att undgå att återinvestera i kapitalcirkulationen – i vart fall om man vill förbli kapitalist.

Ursprungligt kapital kan ansamlas på olika sätt. Våld, stöld, rån och andra utomrättsliga metoder är naturligtvis ett sätt att samla kapital för att dra igång en verksamhet. Även om dessa metoder för att ansamla ursprungligt kapital är mindre vanligt förekommande i dagens marknadsekonomier är utomrättsliga metoder ännu en inte obetydlig företeelse (narkotika och sexhandel är allt annat än ekonomiskt marginellt). Gränslandet mellan legala och utomrättsliga metoder för kapitalansamling är inte alltid knivskarp (hedgefonders företagsplundring kan nämnas som exempel).

Bortser man från kapitalackumulation genom fråntagande eller annan utomrättslig metod återstår två huvudsakliga alternativ. Antingen återinvesteras överskottet från de vinster som skapades i går – man har alltså redan kapital. Eller, alternativt, får man helt enkelt vända sig till kreditmarknaden.

Kreditsystemets betydelse kan sannolikt inte överdrivas. Det är en mycket viktig innovation för kapitalcirkulationen. Genom kreditsystemet kan ursprungligt kapital på kort tid sammanföra i mycket stora kvantiteter. Utan kreditsystemet hade det inte varit möjligt att genomföra omfattande investeringar infrastruktur såsom järnvägar, vägnät och urbana miljöer. Men kreditsystemet är av betydelse i kapitalcirkulationens alla led. Det är kapitalcirkulationens egen infrastruktur.

Kreditsystemet binder samman platser med kapitalöverskott med de platser där det råder kapitalbrist. På den internationaliserade finansmarknaden har tid och rum till synes inte längre någon betydelse. Uppstår ett överskott i Norge kan det skickas till Kina. När det pratas om de senaste decenniernas finansiella innovationer och avregleringar handlar det alltså ytterst om formerna för ansamlandet och distributionen av kapitalöverskott. De finansiella innovationerna har utformats för att övervinna de barriärer som vuxit fram ur tidigare regelsystem. Tanken på att tidigare regelsystem också återspeglar viktiga erfarenheter tycks ha haft svårt att hävda sig mot det massiva avregleringstrycket.

De internationella institutioner som har till uppgift att skapa och vidmakthålla den globala arkitekturen för kapitalflöden inom kreditsystemet är välkända. Världsbanken, Internationella valutafonden, G20-gruppen, ECB och världens alla centralbanker är några av de absolut viktigaste aktörerna. Många av aktörerna som upprätthåller det globala kapitalflödet agerar utanför det demokratiska ansvarets ramar.  reditmarknadsregleringens aktörer präglas av teknokrati, expertdominans och bristfällig demokratisk kultur. Kreditmarknaden tycks inte kunna (?) eller vilja (?) underkasta sig demokratins ovisshet.

Kapitalcirkulationen är till sin natur spekulativ. Den kapitalist som lyckas realisera ett överskott blir till hyllad entreprenör. Påhittigheten och kreativiteten lovordas, Den som misslyckas fördömds däremot som spekulant. Men vad som slutligen avgör om det enskilda initiativet i kapitalcirkulationen kommer att lyckas är inte alltid enkelt avgöra på förhand. Mycket kan – som vi kommer att se – gå snett i kapitalcirkulationen.

När förväntningarna är högt uppskruvade tycks tillgången på ursprungligt kapital via kreditmarknaderna vara i det närmaste obegränsade. Den som minns IT-bubblan kring millenniumskiftet kan säkert erinra sig hur s.k. IT-entreprenörer både bildligt och bokstavligt dränktes i kapital. Alla idéer som rymde förkortningen IT tycktes möjliga att finansiera. Ett problem tycks vara att kapitalister ofta satsar på samma häst.

Kriser i det ursprungliga kapitalets ansamlande handlar huvudsakligen om defekter i kreditsystemet. Det kan röra sig om institutionella brister, men även om överdriven rädsla. När kapitalisterna präglas av rädsla avtar viljan till spekulation hastigt. Kapitalet söker sig till trygga hamnar som statsobligationer. När kapitalister och banker tjuvhåller på pengarna kan allvarliga problem uppstå.

Problemet när kapital sparas kallade Keynes för likviditetsproblemet. När ingen vill investera pengar och misstron mot ekonomin blir så stora att alla väljer att spara fördjupas en kris. När ingen spenderar pengar upphör efterfrågan i ekonomin. När efterfrågan upphör blir det mindre lönsamt att återinvestera i produktionen. En negativ spiral uppstår. Dessvärre hjälper det inte alltid med positivt tänkande för att komma ur kris. Det kan krävas stora offentliga investeringar, s.k. Keynesiansk politk

En reaktion på “Ursprungligt kapital (del 2)

  1. avatarAnders Eliasson

    Lite till…
    Ursprungligen levde människan i flockar och klarade sig på det som tillverkades inom flocken. Efter hand började man byta överskottsprodukter med andra flockar. Man bytte t.ex. salt mot honung. Dessa produkter blev varor. Det uppstod ett varuutbyte. Varuutbytet kom att omfatta ett stort antal produkter. Den arbetstid som krävdes för deras framställning kom ligga till grund det förhållande i vilket de utbyttes.

    Om det krävdes en dag för att framställa ett kilo salt och fem gram guld och 400 gram honung så kom de mängderna av dessa varor att ha samma värde. Varan guld kom att utskiljas från de andra varorna. Alla varorna kom att mäta sig i varan guld och med guld kunde man köpa alla andra varor. Varuutbytet kom att ske via guld. Guld blev pengar.

    Handelsmännen köpte varor för guld på plats och bytte sedan varorna mot en större mängd guld på en annan plats. Det köpte t.ex. siden i Kina för 400 gram guld och sålde det i Venedig för 1 200 gram guld. Guldet hade blivit ett självförökande värde, guldet hade blivit kapital.

    Kapitalet som samhällsform uppstod under 1500-talet då också produktionsmedlen blev varor. Tidigare hade arbetarna ägt sina verktyg men nu kom de att anställas i manufakturer. Arbetskraften blev en vara som betalades i förhållande till den tid som dess framställning krävde.

    Handelsmännen köpte verktyg och råvaror samt arbetskraft. Genom att föra samman arbetskraften i en lokal och införa arbetsdelning samt låta varje arbetare utföra ett arbetsmoment så förbrukades det mycket mindre arbetstid än tidigare. Det gällde t.ex. vid tillverkning av synålar där varje hantverkare tidigare hade tillverkat hela nålen själv.

    Konkurrensen mellan kapitalisterna drev fram en allt effektivare produktion. Det tillverkades mer produkter per tidsenhet, arbetets produktivkraft ökade. Därmed sjönk priset per tillverkad enhet. De allt lägre priserna räckte inte för att täcka hantverkarnas kostnader och de utkonkurrerades. Kapitalisterna kompenserades för de lägre varupriserna genom ökade varuvolymer.

    Om t.ex. priset på ett gross synålar sjunker från 100 kronor till 20 kronor och kapitalistens profit per gross samtidigt minskar från 50 kronor till 10 kronor så ökar hans profit ändå från 500 kronor till 1 000 kronor om han ökar sin försäljning från 10 gross nålar till 100 gross.

Kommentarer inaktiverade.