Anhörigfällan och den fulla sysselsättningen

avatar

Monica Ahlstrand från Göteborg tog hand om sin demenssjuka mamma i 13 år. Hon fick göra det mesta: handla mat, sköta om medicineringen, ta hand om intimhygienen och betala räkningar. Ju sjukare modern blev, desto mer arbete och ansvar blev det för dottern. Till slut orkade hon inte mer och gick in i väggen.

Hennes historia, som återges i Svenska Dagbladet, är inte unik. Allt fler tvingas vårda sin make eller sina föräldrar på grund av för få vårdplatser och brist på hemtjänst. Enligt Svenska Dagbladet har antalet vårdplatser minskat med en fjärdedel sedan slutet av 1990-talet och 1,3 miljoner personer antas idag ägna sig åt anhörigvård.

Det är förstås inte alla som går i väggen. Och att hjälpa sina närstående är en naturlig del av livet. Men någonstans går gränsen där det blir irrationellt.

Omkring 140 000 av anhörigvårdarna mellan 45 och 66 år har gått ner i arbetstid, slutat jobba eller pensionerat sig för att kunna sköta om sina föräldrar. Därmed får de också lägre inkomster och lägre pension samtidigt som Sverige förlorar skatteinkomster och arbetstimmar.

Parallellt med detta är över 350.000 personer i Sverige arbetslösa, motsvarande ett arbetslöshetstal på 6,6 procent. Detta trots att Sverige befinner sig i en högkonjunktur. Arbetarrörelsens mål om full sysselsättning förefaller avlägset.

Detta måste betraktas som ett systemfel.

När LO-kongressen förra året antog rapporten Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner menade den att en central åtgärd för att nå full sysselsättning var att öka efterfrågan i ekonomin. Men inte på vilket sätt som helst. Tanken var inte att staten bara skulle strö pengar omkring sig i hopp om att få upp aktiviteten i ekonomin, utan istället skulle de ökade resurserna kanaliseras till verksamheter där behoven var stora och där insatser också skulle kunna leda till ett ökat utbud av arbetskraft.

Anhörigfällan är ett paradexempel på hur det kan gå till. Genom att öka antalet anställda inom vården och hemtjänsten blir det inte bara fler anställda i offentlig sektor. Det gör det också möjligt för anhörigvårdarna att gå upp i arbetstid samtidigt som risken för sjukskrivningar minskar.

Regeringen är medveten om problemen inom äldreomsorgen och har utlovat ökade resurser. Men frågan är om det räcker. Behoven är stora, och det gäller även andra delar av välfärden, vilket Konjunkturinstitutet påpekat flera gånger.

Om åtgärderna blir för tama riskerar problemen att bestå, som det gjort för Monica Ahlstrand. För även om hennes mor till slut fick plats på ett demensboende, är Monica fortfarande sjukskriven på halvtid. Tiden som anhörigvårdare har slitit på henne. Eller som hon uttrycker det själv:

”Jag har blivit lite som min mamma i vissa avseenden. Jag kan inte koncentrera mig och glömmer saker. Jag har svårt för ljud och blir lätt stressad”

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *