Den stora utmaningen som inte diskuteras i valdebatten

avatar

Det tycks finnas en tro att de enklare jobben har minskat så mycket att de inte längre räcker till för dem med kort utbildning. Statsminister Reinfeldt gav uttryck för detta i fjol när han under World Economic Form menade att ”vi har för få låglönejobb i Sverige för att bekämpa arbetslösheten”. Men det är en missuppfattning som har lett till en missriktad politik.

En ny rapport från LOs projekt Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik visar att den svenska jobbstrukturen har polariserats sedan åtminstone millenniumskiftet: både högkvalificerade och lågkvalificerade jobb har växt fram medan jobben i mellanskiktet, som vanligen kräver gymnasiekompetens, har blivit färre. Jobben växer alltså i ”ändarna” av kravhierarkin och lönefördelningen, och under senare år har de lågkvalificerade jobben ökat mest.

Är det en ny form av strukturomvandling vi ser? Mycket tyder på det. Huvudorsaken är den tekniska utvecklingen, som vi varken vill eller kan stoppa, där företag ersätter så kallade rutinjobb i mellanskiktet med allt bättre och billigare datorer och maskiner för att fortsätta utvecklas. Denna automatisering medför stora och bestående förändringar som berör hela arbetsmarknaden.

Den nya strukturomvandlingen för med sig en rad oönskade konsekvenser. För det första tvingas personer med längre utbildning söka sig neråt i kravhierarkin när de inte hittar jobb som matchar deras utbildning. Resultatet är att 55 procent av alla anställda numera har en längre utbildning än vad det aktuella arbetet kräver, och att de enklare jobben i ökad utsträckning går till personer med längre utbildningar. De får då lägre löner och sämre utbildningspremier än vad de annars skulle fått, samtidigt som deras potential inte utnyttjas full ut. Följden blir växande inkomstskillnader både inom och mellan olika utbildningsgrupper.

För det andra frikopplas utbildningskraven alltmer från arbetets innehåll då kraven att ett arbete ökar snabbare än kraven att utföra samma arbete. Det innebär, för det tredje, att personer med kort utbildning trängs undan även från enklare jobb som de skulle kunna utföra, vilket leder till högre arbetslöshet och sämre möjligheter att avancera till mer kvalificerade yrken och arbetsuppgifter.

Efterfrågan på arbetskraft är för låg i Sverige. Men det främsta problemet är inte att det saknas enklare jobb, som Reinfeldt hävdar, utan att de mer kvalificerade jobben inte har ökat i samma takt som befolkningens utbildningsnivå.

I USA, där jobbpolariseringen pågått längre än här, kopplar flera studier samman denna trend med den sjunkande amerikanska sysselsättningsgraden, ökade arbetslöshetsrisker, stora och växande inkomstskillnader och en tilltagande examensinflation. För de amerikanska männen, som hittills klarat den nya strukturomvandlingen sämre än kvinnorna, har uppgången i utbildningsnivå avstannat och arbetskraftsdeltagandet minskat. Även om vår arbetsmarknad på flera sätt skiljer sig från den amerikanska är dessa erfarenheter avskräckande.

Det är därför olyckligt att den borgerliga regeringen så ensidigt fokuserar på att subventionera fram fler lågkvalificerade låglönejobb och samtidigt vill få arbetslösa att acceptera lägre löner än tidigare. Lösningen kan inte vara att försöka skapa så många låglönejobb att de räcker både till dem med kort utbildning och till alla dem med längre utbildning som inte lyckas få ett jobb som matchar deras utbildning. Istället förvärras matchningsproblemen och undanträngningen ytterligare.

En klok politik försöker möta den nya strukturomvandlingens effekter och stödjer framväxten av fler kvalificerade jobb åt en alltmer välutbildad arbetskraft. Det gynnar både dem med kort och lång utbildning. Hur väl vår utbildning matchar jobbets krav är en viktig aspekt av våra arbetsliv. För vårt välstånds skull måste de nya jobben inte bara vara fler än de som försvinner, utan också mer produktiva och utvecklande.

Det är förvisso inte helt enkelt att styra jobbskapandet mot mer kvalificerade och produktiva jobb, men det är nödvändigt att ha den ambitionen. Många länder har strategier för att främja produktion och arbetstillfällen högre upp i förädlingskedjan. Tyvärr saknar regeringen den ambitionen. Och tyvärr saknas dessa frågor i den pågående valdebatten. Sverige är i behov av en framåtsiktande politik som vågar investera i sin arbetskraft.

Etiketter: , , , , , , , ,