Det räcker inte att stävja sms-lånen

avatar

Över 400 000 personer i Sverige har skulder hos Kronofogden. Hundratusentals har varit överskuldsatta i flera år. Det svenska överskuldsättningssystemet är konstruerat så att de här personerna i regel inte får uppbära inkomster utöver existensminimum. Därför är det inte heller förvånande att de i högre utsträckning än andra drabbas av ångest, depressioner, alkohol- och narkotikamissbruk, sömnsvårigheter, försämrade sociala relationer, hjärt- och kärlsjukdomar och förtida död.

Det här är ingen nyhet, utan har påtalats i utredningar, rapporter, seminarier och medier under flera års tid.

I dagarna kommer Sveriges riksdag fatta ett beslut för att motverka problemen. Det ska införas ett räntetak och ett kostnadstak för högkostnadskrediter, det som i vardagligt tal brukar kallas för sms- eller snabblån. Det är bra förslag. Några av de avarter som finns på den svenska kreditmarknaden kommer att avvecklas eller behöver omorganisera sin verksamhet. Men åtgärderna är så begränsade att de inte kommer att leda till någon väsentlig förändring av överskuldsättningens utbredning eller problem i Sverige. Snabblånen är trots allt endast en marginalföreteelse på kreditmarknaden.

För att komma tillrätta med problemen med överskuldsättning måste det till mer genomgripande förändringar:

(i) Kostnaden mellan låntagare och långivare måste fördelas jämlikt. Krediter uppstår ur ett tvåpartsförhållande. Men om en skuld inte betalas hamnar allt ansvar på kredittagaren, inte på den kreditgivare som kanske tog ut en skyhög ränta eller som lånade ut pengar till en person trots att denne hade ekonomiska svårigheter. Det är förstås inte rimligt. Kostnaderna för en förfallen kredit bör fördelas mer jämlikt, t ex genom att införa ett kostnadstak för alla krediter, inte bara högkostnadskrediter eller genom att borgenärer blir betalningsskyldiga när de använder sig av Kronofogdemyndighetens tjänster.

(ii) Stärk den enskilda konsumentens möjlighet att bevaka sina intressen. Avgörande för konsumentskyddet är att konsumenten kan göra sin rätt gällande. Idag är den möjligheten begränsad. För att stärka konsumentskyddet bör Kronofogdemyndigheten åläggas att upplysa gäldenärer om det upptäcker att något inte står rätt till med en fordran, och inte som nu driva in pengar från gäldenärer även när de misstänker att fordran inte är giltig. Vidare bör Konsumentombudsmannen få ett större ansvar att bevaka gäldenärers intressen, alternativt så bör en Gäldenärsombudsman inrättas, med uppgift att driva gäldenärers talan i vårt moderna kreditsamhälle. Det bör också införas en begränsning för hur höga kostnader gäldenärer ska tvingas betala vid en domstolsförhandling.

(iii) Minska stocken av överskuldsatta. Antalet långvarigt överskuldsatta uppgick för några år sedan till en kvarts miljon personer. Nästan hundratusen hade varit överskuldsatta i över 20 år. De här siffrorna ser förmodligen bättre ut idag pga av att skuldsaneringsinstitutet har blivit bättre. Frågan är om det räcker för att helt bli av med den omfattande stocken av långvarigt överskuldsatta? Det bör prövas om institutet kan utvecklas ytterligare eller om absolut preskription ska införas (notera att det ursprungliga kapitalbeloppet ofta har betalats flera gånger om vid gamla skulder, men att personerna aldrig blir skuldfria på grund av höga räntesatser).

Idag är omkring 400 000 personer överskuldsatta. Antalet har minskat de senaste åren vilket är positivt. Samtidigt befinner vi oss i en högkonjunktur. Vad händer när konjunkturen vänder, eller ännu värre, om bostadsmarknaden kraschar?  Politikerna bör ta den farhågan på allvar och genomföra genomgripande förändringar av överskuldsättningens infrastruktur. Annars riskerar vi fler överskuldsatta i framtiden.