Finanspolitiken ska bidra till ökade möjligheter

avatar

Förra veckan hölls ett mycket intressant seminarium på ABF där rapporten Är det möjligt att nå arbetslöshetsmålet? diskuterades. Författarna tar upp frågan om hur den ekonomiska politiken ska kunna bidra mer till att få ner arbetslösheten under 4 procent (den är i dag cirka 7 procent). De menar att om en mer expansiv ekonomisk politik tillåts genom att det skapas ett större utrymme för att låna till investeringar i exempelvis bostäder och infrastruktur så kan arbetslösheten minska ytterligare.

Frågan har två dimensioner. Dels handlar det om finanspolitiken i dag kan och bör bli mer expansiv och dels om man bör skapa ett större utrymme i framtiden, genom att exempelvis skilja på statliga utgifter för konsumtion (kostnader för vård, skola, omsorg och utgifter för t.ex. a-kassa och sjukpenning) och statliga investeringar i realkapital (som t.ex. vägar och järnvägar) för att möjliggöra att man lånar till utgifter för det senare.

I det korta perspektivet ser det just nu ut som att den expansiva politik som (det ofinansierade) flyktingmottagandet inneburit har varit mycket positivt för svensk ekonomi. Vi är inne i en period av starkt tillväxt, god sysselsättningsökning och en minskande arbetslöshet. Inflationen är på väg upp. Säg den finansminister som vågar tillföra ekonomin mer pengar i ett sådant läge. Men å andra sidan är statsfinanserna mycket starka, inflationen ser inte ser ut att nå målet förrän om några år och det ser ut att bli stört omöjligt att nå målet om lägst arbetslöshet i EU 2020.

På lite längre sikt är frågan hur det går att undvika att hamna i en situation där strama tyglar för finanspolitiken leder till för låga offentliga utgifter och investeringar. Det finanspolitiska ramverket är enbart inriktat på offentlig finansiellt sparande och statsskuld och tar inte sikte på hur andra typer av tillgångar utvecklas i ekonomin. I utredningen om överskottsmålet i de offentliga finanserna som presenterades i höstas kom sju av åtta partier överens om att ett rimligt mål för det offentligfinansiella sparandet fortsatt är ett överskott på 1/3 procent av BNP över konjunkturcykeln och en statsskuld på runt 35 procent. Dessa mål är enbart finansiella.

Ett land är beroende av både hur de finansiella och de reala tillgångarna utvecklas. Men även tillgångar som humankapital, institutionellt kapital och socialt kapital är centrala för tillväxten och borde därmed både redovisas och målsättas tydligare. I rapporten Tillbaka till framtiden som publicerades förra året inom ramen för LOs sysselsättningsprojekt lyfts en mycket intressant diskussion om detta som förtjänar en fortsättning, tycker jag.

Samtidigt är de brännande frågorna just nu hur Sverige ska ha råd med de omfattande välfärdssatsningar som behövs de närmaste åren med anledning av en växande andel unga och gamla i befolkningen, integrationen av flyktingar och hur arbetslösheten ska kunna pressas ytterligare. Ett mindre ambitiöst mål för de offentliga finanserna skulle ge ett större utrymme att uppfylla dagens behov och risken i termer av överhettning ser ut att vara tämligen låg. Dessutom ger en högtrycksekonomi en mycket bra förutsättning för arbetslösas etablering på arbetsmarknaden.

Det går att göra mer. Finanspolitikens mål ska bidra till ökade möjligheter för Sverige – inte bara superstarka statsfinanser.

Etiketter: , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *