Förstår liberalerna vår samtid?

avatar

Erik Helmersson, ledarskribent vid Dagens Nyheter, skriver idag en självkritisk kolumn där han ber om ursäkt för att han och många andra journalister och fina upplysta människor inte förstod Trumps genomslagskraft bland amerikanska väljare, och så lovar han bättring till nästa val.

Det är i och för sig befriande med lite självinsikt, men hur många gånger har vi inte hört samma visa?!

Förvåningen var i stort sett lika stor när Bush den yngre vann presidentvalet 2000. Hur kunde någon så obegåvad och konservativ efterträda den verbala, liberala och begåvade Clinton? Och vad hände egentligen med de sympatiska demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo? Hur kunde Muslimska brödraskapet avgå med segern i det efterföljande valet? Hur kunde den korrupte affärsmannen och f d smörsångaren Berlusconi dominera italiensk politik under så lång tid? Varför är det en auktoritär Putin som styr i Ryssland och inte Jabloko eller andra liberala rörelser som växte fram decenniet efter Sovjetunionens fall? Hur kunde Hamas få så stort inflytande i Gaza på bekostnad av Fatah?

Varje händelse möts med samma gapande munnar och förvånade ögon.

Men egentligen är det inte förvånande att liberala ledarskribenter, och en hel del andra, går fel när de analyserar vår omvärld. De är lika dåliga på att förstå våra egna samhällen. Det är konservativa Tories i Storbritannien, Kristdemokraterna i Tyskland och Socialdemokratin i Sverige som har varit sitt respektive lands dominerande kraft under lång tid, inte renodlat liberala partier.

En viktig förklaring till dessa tre partiers långvariga maktinnehav är att man accepterat och i vissa fall drivit på förändringar (även förändringar i liberal riktning!), men huvudsakligen långsamt och trevande. De tre partierna har, framförallt historiskt, varit fast förankrade i människors vardag och tagit del av deras tankar, även mörka tankar, och insett att förändringar måste ske gradvis.

Günter Grass liknade metoden, med hänvisning till den reformistiska socialdemokratin, vid en snigel som sakta rör sig framåt med sugpropparna fast förankrade i verkligheten och känselspröten riktade mot framtiden.

Men förankring bland vanliga människor har aldrig varit liberalernas styrka. Varken här eller där. Tar man inte del av människors bekymmer, förstår man inte deras humor, har man inte varit utsatt för samma ekonomiska stress, kommer man inte heller förstå vad de vill och önskar sig.

Ännu svårare blir det förstås att förstå rörelser långt bort. Och om man inte förstår, hur ska man då förklara?