Hur vet vi när regeringen uppfyller överskottsmålet?

avatar

På sistone har det varit en intensiv debatt om överskottsmålets vara eller inte vara. Många debattörer – inte minst LO-ekonomerna – (samt även professorerna Lars Calmfors och Assar Lindbeck) menar att det är dags att se över överskottsmålet. Regeringen håller dock inte med och Socialdemokraterna påpekar att regeringen inte ens uppfyller målet i dag.

En fråga man kan ställa sig i det sammanhanget är: hur vet man att regeringen inte uppfyller målet om en procents överskott i de offentliga finanserna över konjunkturen? Till sitt förfogande har regeringen fem (5) olika indikatorer som ska bidra till att utvärdera måluppfyllelsen. Hur dessa vägs samman eller rangordnas är dock inte klart. När indikatorerna ska tolkas måste detta, enligt regeringen, göras genom en samlad bedömning där även osäkerheter och risker beaktas.

Vårpropositionen (s 93) ger vid handen att alla indikatorer utom en visar på att man missar målet. Efter en samlad bedömning där även osäkerheter och risker beaktas – kommer regeringen också fram till att sparandet ligger något under målet.

Denna slutsats delas av Finanspolitiska rådet i den nyutkomna rapporten Svensk finanspolitik 2013 (kapitel 4). Regeringen har dock förbundit sig att uppfylla detta mål för de offentliga finanserna. Då är det också rimligt att man har en metod för att utvärdera måluppfyllelsen som även andra kan förstå och förhålla sig till.

Finanspolitiska rådet menar att regeringen bör presentera en plan för att visa hur man ska komma tillbaka till överskott under de närmaste åren. Detta skulle i så fall innebära att vi får en åtstramningspolitik under den närmaste perioden, när tillväxten vänder uppåt. Jag förbehåller mig rätten att vara skeptisk till att regeringen kommer att föreslå besparingar och skattehöjningar när vi alldeles snart går in i ett valår.

Så Anders Borg lever i den bästa av två världar. Regeringen står fast vid överskottsmålet – men uppfyller det inte. På så viss kan finansministern framstå som den mest ansvarstagande och genomföra lättnader och reformer samtidigt. Ett sådant agerande innebär en risk för legitimiteten i det finansiella ramverket.

Det har framställts i debatten som LO har en lättsinnig syn på de offentliga finanserna. Men LO-ekonomernas förslag går ut på ansvarstagande i en bredare bemärkelse: ansvar för utvecklingen av våra gemensamma försäkringar, vägar, bostäder, äldreomsorgen, skolan och barnomsorgen. En bedömning av en långsiktig hållbarhet av de offentliga finanserna måste även innefatta vilken kvalitet vi har i välfärden, hur vi har byggt upp vårt humankapital och vilken infrastruktur landet kan erbjuda. Den som har störst finansiell nettoförmögenhet vinner tyvärr inte.

LOs förslag kan finansieras på sikt om man vill uppnå överskottsmålet, vilket vi också skriver om i vår rapport Ekonomiska Utsikter (s 32). Om de inte finansieras hamnar vi ungefär på balans i budgeten. Som avsett har överskottsmålet bidragit till en minskning av bruttoskulden och en ökning av nettoförmögenheten. Nu är dags för en diskussion om vad som vore en rimlig nivå på saldot under den närmaste perioden – kanske räcker det med balans mellan inkomster och utgifter. Det behövs ett mål som även innefattar möjligheten att bedriva en politik som tar ansvar för medborgarnas långsiktiga behov. Sedan vore det ju förnämligt om det var möjligt att utvärdera det också.

Etiketter: , , , , , , ,