Kris för det livslånga lärandet?

avatar

Det finns knappast några yrken där den grundläggande gymnasiekompetensen räcker hela arbetslivet. Därför är goda möjligheter till utveckling om omställning avgörande för att de löntagare som oundvikligen förlorar sina jobb i strukturomvandlingens spår ges goda förutsättningar att ta de nya jobb som växer fram. Men hur står det till med omställningsförmågan?

För att kunna möta förändringar på arbetsmarknaden och i arbetslivet, och klara sig i den hårda konkurrensen om jobben, blir utbildning och kompetensutveckling allt viktigare för löntagarna. Därför är omställningsförmågan nära förknippad med det livslånga lärandet.

I det förbundsgemensamma LO-projektet Arbetsmarknaden efter krisens fjärde delrapport (Saknas: En arbetslinje för omställning) visar vi hur arbetskraftens stora och växande omställningsbehov möts med försämrade omställningsmöjligheter. Det riskerar att leda till lägre rörlighet och sämre matchning på arbetsmarknaden, vilket följs av större rekryteringssvårigheter för arbetsgivare och högre arbetslöshet och längre arbetslöshetstider. 

Idag finns för flera allvarliga hinder för det livslånga lärandet och möjligheterna till lärande är mycket ojämnt fördelade i arbetskraften. Det är befogat att tala om en kris för det livslånga lärandet. 

1. Förutsättningarna för lärande i arbetet är bristfälliga och ser mycket olika ut beroende på anställningsformer. Flexibla, korta och otrygga anställningar minskar arbetsgivarnas vilja att satsa på kompetensutveckling. Arbetsgivarnas sätt att organisera arbetet medför stora krav på omställning hos de anställda samtidigt som det försämrar deras omställningsförmåga. Alla löntagare behöver kompetensutveckling och goda möjligheter till lärande i arbetet, oavsett anställningsform och avtalad arbetstid. 

För många är lärandet i själva arbetet viktigare än den formella utbildningen. Men många arbetsgivare använder den formella utbildningen för att sortera arbetssökande vid rekryteringar, oavsett jobbets faktiska kompetenskrav. Då trängs de som inte kan visa upp aktuella kunskaper, förvärvade i arbetet, undan från de jobb de är kvalificerade för. Kunskaper som är ”osynliga” för andra, till exempel för nuvarande eller andra arbetsgivare, bidrar inte till individernas omställningsförmåga. Därför måste alla former av kunskaper synliggöras och dokumenteras bättre för att öka möjligheterna för anställda att gå vidare till andra och mer kvalificerade arbetsuppgifter eller till studier. Avsaknaden av en fungerande validering av alla former av kunskaper, som borde utgöra ett effektivt omställningsverktyg, är problematisk. 

2. Den reguljära vuxenutbildningen behöver erbjuda fler möjligheter till omskolning och vidareutbildning. Med ett mer flexibelt utbildningssystem och frikostig studiefinansiering kan vi skapa fler utbildningsvägar för vuxna. De som har gått gymnasieskolans yrkesprogram behöver vägar till högskolor och universitet, och de som gått högskoleförberedande program behöver vägar till yrkesutbildningar. Det är nödvändigt att både yrkesvux och yrkeshögskolan byggs ut i en långsiktig satsning på vuxenutbildningen. 

3. Arbetsmarknadspolitiken måste erbjuda kompetensutveckling för arbetslösa i betydligt högre grad. Den nuvarande och magra arbetsmarknadspolitiken, med fokus på att arbetssökande ska ta första bästa jobb, håller på att förlora sin omställande kraft. Det är inte hållbart. Fler måste få delta i arbetsmarknadsutbildning. 

Dagens urvattnade arbetslöshetsförsäkring ger inte heller den trygghet under omställning från arbetslöshet till arbete som är nödvändig för den aktiva och rustande arbetsmarknadspolitiken. Omställningsförmågan försvagas också allvarligt när allt färre arbetslösa omfattas av försäkringen. 

Den stora utmaningen är att stärka arbetskraftens omställningsförmåga i takt med de ökande omställningsbehoven. Om skillnaderna däremellan är stora, om behoven är större än förmågorna, blir det mycket svårt att nå målet om full sysselsättning och jämn inkomstfördelning. Det kommer då också bli allt svårare att upprätthålla och värna svenska löntagares positiva syn på strukturomvandling.

När arbetsgivarna och staten inte tar ansvar för löntagarnas livslånga lärande tvingas individerna själva att försöka säkerställa sin kompetensutveckling, trots stora svårigheter att klara det på egen hand. Det ökar den sociala och ekonomiska pressen på alla dem som möter stora krav på omställning för att kunna konkurrera om jobben. Det är i längden ineffektivt, ojämlikt och ohållbart för alla. Sverige behöver en hållbar arbetslinje för en stark omställningsförmåga.

Etiketter: , , , , , , ,

En reaktion på “Kris för det livslånga lärandet?

Kommentarer inaktiverade.