Lite inspiration till regeringens arbete med att minska inkomstskillnaderna

avatar

Under flera decennier har de folkvalda i Sverige accepterat att skillnaderna i ekonomisk standard i befolkningen stadigt har ökat. Mellan 1980 och i dag har skillnaderna i disponibel inkomst i Sverige ökat med cirka 50 procent. Utvecklingen har flera orsaker, bland annat har kapitalinkomsterna ökat i storlek och koncentration, arbetslösheten har etablerat sig på en högre nivå och under 2000-talet har vi dessutom sett en lång rad politiska beslut som lett fram till ökade inkomstskillnader.

Den nuvarande regeringen bedriver nu en politik för att bryta den utvecklingen. I regeringens senaste Fördelningspolitiska redogörelse presenteras effekten av förra årets reformer, mätt som förändring i Gini-koefficienten[1]. Regeringens reformer beräknas ha en effekt med -0,004.[2] Det är bra, men med tanke på att Gini-koefficienten för ekonomisk standard har ökat från 0,199 i början av 1980-talet till 0,317 år 2016 så är det än så länge endast ett myrsteg i rätt riktning.

I dagens presentation av LO-ekonomernas konjunkturrapport Ekonomiska utsikter lyfter vi flera reformer som skulle bidra till att snabbare vända denna utveckling. Dessa är:

  • Förbättrade och löneindexerade inkomstförsäkringar
  • Ett mer rättvist skattesystem kräver högre kapitalskatter
  • Säkrad välfärd genom kraftigt ökade och indexerade statsbidrag till kommunerna

Just de offentliga inkomstförsäkringarna är en viktig orsak till de ökande inkomstskillnaderna under 2000-talet, framför allt genom att den högsta garanterade inkomsten (de s.k. inkomsttaken) inte har följt löneutvecklingen.

I arbetslöshetsförsäkringen är denna utveckling extra tydlig. Sedan 1993 har taket för ersättningen under de första 100 dagarna som arbetslös bara ökat en tredjedel så mycket som lönerna i reala termer. Effekten är att endast 28 procent av de hel- och deltidsanställda har så låga löner att de kan få a-kasseersättning som motsvarar 80 procent av lönen.

Enligt siffror från 2015 hade 50 procent av löntagarna en inkomst över inkomsttaket i sjukförsäkringen detta år.[3] Det kan jämföras med situationen 1992 då endast cirka 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna låg över taket.

Sjukersättningen (tidigare förtidspension) är en försäkring som i dag ger ersättning till 300 000 individer. Även denna ersättning har räknats upp betydligt långsammare än löneutvecklingen, vilket innebär att den genomsnittliga ersättningsgraden idag är 39 procent – mycket långt ifrån den maximala ersättningsgraden på 64,7 procent.

De sammantagna effekterna av dessa politiska beslut är slående. Sedan 1991 har personer som arbetar sett sina reala disponibla inkomster öka med cirka 50 procent medan de för arbetslösa och sjuka ökat med totalt 8 procent.

Förändring i disponibelinkomst beroende på arbetsmarknadsstatus, 1991–2013

EU_vt2017_1_640

Källa: SCB

Arbetslöshetsförsäkringen är en av de svagaste länkarna i dagens välfärdssamhälle. När taket var indexerat i början av 90-talet be­fann sig 70 procent av inkomsttagarna under taket. För att lika stor andel av de anställda i dag ska få en ersättning på 80 procent av lönen behöver taket höjas från dagens 910 till 1 301 kr/dag.

Kostnaden för en sådan takhöjning skulle bli måttliga 2 miljarder kronor, enligt LO-ekonomernas egna beräkningar.[4] En fördelningsanalys visar samtidigt att tyngdpunkten i en sådan fördelningsreform skulle ligga i den nedre delen av fördelningen.[5]

Takhöjning i a-kassan till 1 301 kr/dag år 2018
Procentuell förändring av ekonomisk standard, deciler

EU_vt2017_2_640

Källa: SCB (Fasit) och egna beräkningar

Införandet av jobbskatteavdraget har bidragit till att ytterligare öka skillnaderna mellan personer med arbetsinkomster och personer med inkomster från inkomstförsäkringarna. Ett av regeringens vallöften 2014 var sänkt skatt för alla pensionärer. För att göra beskattningen mer rättvis bör dock jobbskatteavdraget utökas till att omfatta även försäkringsersättningar som a-kassa och sjukförsäkring.

Ett jobbskatteavdrag som är lika för alla beräknas minska skatteintäkterna med totalt 20 miljarder år 2018 medan ett jobbskatteavdrag riktat till enbart pensionärer stannar på cirka 12 miljarder kronor.[6] Ett jobbskatteavdrag som är lika för alla innebär dock att medelinkomsten ökar procentuellt sett mest i de lägsta decilerna i inkomstfördelningen. Ett jobbskatteavdrag enbart riktat till pensionärerna skulle i stället innebära att medelinkomsten skulle öka procentuellt sett mest i decil 3 och 4.

Förändrat jobbskatteavdrag
Procentuell förändring av ekonomisk standard, deciler

EU_vt2017_3_640

Källa: SCB (Fasit) och egna beräkningar

Av de två alternativ som LO-ekonomerna studerat är det tydligt att ett jobbskatteavdrag för alla är ett bättre alternativ om ambitionen är generellt minskad inkomstojämlikhet.

Ett återinförande av en riktig fastighetsskatt är en annan fördelningspolitiskt träffsäker reform. Finansdepartementet beräknar i sin Redovisning av skatteutgifter att skillnaden mellan den tidigare fastighetsskatten och dagens kommunala fastighetsavgift är 15,2 miljarder kronor.[7] Ett borttagande av taket i fastighetsskatten, plus ett återställande av procentsatsen (från 0,75% till 1%), skulle ge inkomsttagarna i decil 2 en skattehöjning med i genomsnitt knappt 0,3 procent av disponibelinkomsten medan effekten för decil 10 blir en skattehöjning med nästan 1 procent av disponibelinkomsten.

Förändrad ekonomisk standard vid en återinförd fastighetsskatt
Procentuell förändring av disponibelinkomst per konsumtionsenhet

EU_vt2017_4_640

Källa: SCB (Fasit) och egna beräkningar

De takhöjningar och skatteförändringar jag lyft här är självklart inte tillräckliga för att överbrygga de klyftor som finns i dag. Mycket mer måste till. En förhoppning med ovanstående reformberäkningar är dock att ge den sittande regeringen lite inspiration inför arbetet med höstens budgetproposition. Som synes är det inte omöjligt att vända utvecklingen med hjälp av traditionell fördelningspolitik.

Källor

[1] Ett vanligt mått på inkomstspridning i hela befolkningen. Utfallet ligger mellan 0 och 1, där 0 innebär att alla har samma inkomst och 1 innebär att en person har alla inkomster.

[2] I beräkningarna har hänsyn tagits till reformer som är beräkningsbara och som har en direkt påverkan på hushållens disponibla inkomst. Beräkningarna bortser från eventuella dynamiska effekter (beteendeförändringar).

[3] Detta tak ligger på 7,5 prisbasbelopp, vilket motsvarade 27 800 kr år 2015.

[4] Beräkningar i SCBs mikrosimulerinsgmodell FASIT.

[5] Individerna är rangordnade i deciler efter ekonomisk standard.

[6] I båda reformalternativen beräknas kostnader och effekter utifrån att det extra avdraget för de som är över 65 och arbetar slopas.

[7] Samma skatterabatt för bostadsrätterna motsvarar ytterligare 8,4 mdr kr.

Etiketter: , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *