Om robotarna tar jobben

avatar

Vad händer om den digitala revolutionen gör att stora grupper blir överflödiga på arbetsmarknaden? Hur ser ett nytt samhällskontrakt ut under sådana omständigheter? Om detta har Ryan Avent, ekonomikrönikör på The Economist, skrivit en mycket spännande bok.

”The Wealth of Humans” [1] spänner över vida fält, men handlar framför allt om hur den digitala revolutionen kan komma att påverka arbetsmarknader, inkomstfördelning och politik i de avancerade ekonomierna i ett antal decennier framöver.

Prognosen är dyster. Avent menar att den digitala revolutionen kommer innebära att stora grupper av människor inte längre kommer att fylla någon samhällsekonomisk funktion. Maskiner kommer göra jobbet både bättre och billigare. I själva verket befinner vi oss redan mitt uppe i denna utveckling. Det är tack vare den digitala revolutionens första trevande steg som globala leverantörskedjor och industrialiseringen av ex. Kina har blivit möjlig. Det är också tack vare ny teknik som vissa grupper på arbetsmarknaden har blivit mycket mer produktiva och därför har haft en så gynnsam inkomstutveckling. Det vi redan har sett av avindustrialisering och kraftigt stigande inkomstskillnader är alltså bara en försmak av vad som komma skall.

Jag tror att just denna pessimism är överdriven – åtminstone på den berömda långa sikten. Även i en värld där maskiner kan utföra allt mer sofistikerade arbetsuppgifter kommer det att finnas tillräcklig efterfrågan på genuint mänskliga förmågor. Däremot är det inte omöjligt att vi, under nästa skede i den digitala revolutionen, kommer att uppleva en mycket smärtsam strukturomvandlingsprocess. Det är fullt tänkbart att nya, stora grupper på arbetsmarknaden kommer att se sitt humankapital tappa kraftigt i värde.

Fallande löneandel en effekt av den digitala revolutionen?

Det som, enligt Avent, har gjort att sysselsättningsgraden fortfarande hålls uppe är att personer vars jobb skulle kunna automatiseras har tvingats sälja sina tjänster allt billigare. Därav den fallande löneandelen i många OECD-länder. I världens mest avancerade ekonomi, USA, har den manliga medianlöntagaren inte haft någon reallöneutveckling på flera decennier.

Som beskrivning av dagens ekonomiska situation är detta inte helt övertygande. Särskilt inte för ett land som Sverige, där förändringar i arbetsinkomster förklarar endast en mindre del av de ökande inkomstskillnaderna sedan ca 1980. Och det är ju inte heller så att strukturomvandling är något nytt. Den pågår ständigt i en dynamisk ekonomi.

Men Avents framtidsvision är betydligt mer radikal än så. Han verkar hävda att den digitala revolutionen kommer göra många personer permanent överflödiga på arbetsmarknaden.

Ett permanent överflöd av arbetskraft

Det här står naturligtvis helt i strid med hur ekonomer vanligtvis tänker sig att arbetsmarknaden fungerar. Varför skulle inte nya och mer välavlönade jobb växa fram till följd av den digitala revolutionen? Varför skulle inte Says lag, det vill säga att utbudet skapar sin egen efterfrågan, gälla även under denna strukturomvandling?

Vad jag kan se anförs två argument för varför vi riskerar att stå inför ett långsiktigt (eller kanske till och med permanent) överflöd av arbetskraft.

  1. Det historiska svaret på automatisering har varit att flytta högre upp i värdekedjan. Utbyggnaden av utbildningssystemen har möjliggjort för allt fler att ägna sig åt allt mer kvalificerade arbetsuppgifter. Vi har utbildat bort teknologiskapad arbetslöshet. Den möjligheten är nu uttömd, enligt Avent. I de rika länderna har alla som kan tillgodogöra sig kvalificerade utbildningar redan gjort det. Begåvningsreserven är slut. Det här är inget argument som är unikt för Avent. I sin bok “Global Inequality” för Branko Milanovic ett liknande resonemang. [2] Vad jag vet finns det inget som helst empiriskt stöd för detta påstående. Inte ens på ett intuitivt plan framstår det som särskilt kraftfullt och är en av de verkligt svaga punkterna i Avents resonemang. Däremot är det rimligt att anta att yrkeskategorier som tidigare i hög grad har varit skyddade från internationell konkurrens och automatisering  (ex. läkare, revisorer och universitetslärare) till följd av ny teknik och fler högskoleutbildade i utvecklingsländerna inte längre kommer vara det.
  2. Vi kommer inte heller, hävdar Avent, kunna skapa tillräckligt hög efterfrågan på arbetsuppgifter som är svåra att automatisera, så som vissa jobb inom vård, omsorg och utbildning. För att klara hem denna argumentation skapas en outtalad restriktion, som består i att ”vi” inte kommer att acceptera att ”vi” lägger en allt större andel av våra resurser på utbildning och vård/omsorg. Varför så skulle vara fallet blir aldrig helt klart. Om vi vill lägga en allt större andel av våra resurser på exempel offentligfinansierad äldreomsorg utförd av människor – varför skulle vi inte kunna göra det?

Ett nytt samhällskontrakt

Vilka förändringar skulle en digital revolution kunna innebära för våra samhällen och våra politiska system? Erfarenheten av den industriella revolutionen är att stora teknologiska förändringar nödvändiggör stora samhälleliga förändringar, som kommer till stånd först efter oerhört kostsamma kriser och konflikter. Avent beskriver en sekvens som ser ut ungefär så här. Ny teknik leder till ökade inkomstskillnader. Det utlöser kriser och konflikter som till slut resulterar i ett nytt samhällskontrakt. Här har vi alltså Europas nittonhundratalshistoria i ett nötskal.

Vilket samhällskontrakt kommer den digitala revolutionen att leda fram till? Och hur ska vi undvika att vi når det utan samhällsstrid? Eftersom Avent förutser att stora grupper kommer att ha små, eller inga, arbetsinkomster ser han ett behov av nya fördelningspolitiska instrument. Det gamla kontraktet – full sysselsättning, transfereringar och pension – står inte längre till buds. ”Problemet” på vägen mot detta nya samhällskontrakt är att de som vinner på den nya tekniken alltid ser dessa vinster som ett resultat av unika och individuella prestationer. De är därför sällan villiga att dela med sig av sina rikedomar.

Fackets roll

Fackliga organisationer var i många länder den kanske viktigaste institutionen för att hantera de fördelningskonflikter som uppstod till följd av den industriella revolutionen. Avent har, vilket är ovanligt bland anglosaxiska ekonomer och samhällsdebattörer, ägnat en hel del tankemöda åt vilken roll facket skulle kunna spela under den digitala revolutionen.

Slutsatsen är att de har betydligt sämre förutsättningar idag än då. I ett läge med stort överflöd av arbetskraft är fackföreningar svaga. Det är också svårare att organisera dagens mer diversifierade arbetskraft, samtidigt som det finns fler tekniska möjligheter att undergräva löntagarnas organisering.[3] Avent verkar beklaga detta.

Om fackföreningar, och deras traditionella politiska allierade, inte förmår att hjälpa morgondagens arbetstagare att tillkämpa sig en rättvis andel av den digitala revolutionens ekonomiska mervärden kommer de att vända sig till mer ”radikala” politiska alternativ.  Avents krönikor efter det amerikanska presidentvalet tyder på att han i hög grad förklarar Donald Trumps framgångar utifrån denna tankeram. Men det är i så fall bara början på en lång och konfliktfylld samhällsprocess:

“Modest tweaks to welfare states or curbs to immigration might neutralize radical political movements, but they probably won’t. Instead, these political disturbances reflect the opening exchanges in a long societal negotiation over just what the state and the economy ought to do, and for whom, in the digital era. If the industrial era is any guide, this negotiation will last for decades to come, and will occasionally result in dramatic, and possibly even violent, changes to the structure of global politics.” [4]

Framtiden får utvisa om Avent har rätt. Oavsett så är ”The Wealth of Humans” välskriven och intellektuellt stimulerande. Alla tankar är inte fullgångna och en del vitala antaganden vilar, som jag har beskrivit ovan, på väl lös grund. Jag skulle ändå vilja påstå att det är ett av de bästa försöken hittills att förstå vår nuvarande ekonomiska och politiska situation och vad den antyder om framtiden.

[1] The wealth of humans: work, power, and status in the twenty-first century, St Martin’s Press.

[2] Global inequality: a new approach for the age of globalization, Belknap Press, s. 215.

[3] Oklart vad Avent refererar till. Möjligen digitala plattformar som Uber.

[4] The wealth of humans, s. 214.

Etiketter: , , , ,

En reaktion på “Om robotarna tar jobben

  1. avatarLars Johnsson

    Två inspirerande bloggar på LOs sida idag. Den om robotar som pekar på en oviss, men av facket formbar, framtid. Den om Basic income – ta fajten på jobbet om utveckling, kompetens och lön. Men utan en hoppfull vision orkar nog inte tillräckligt många unga att engagera sig fackligt. Det behövs en vision bortom jämlikhet, en vision om många, makt, mening och sann demokrati. Facklig makt kostar svett och tårar, men kan rädda oss från blod.

Kommentarer inaktiverade.