Politik för fattigdom

avatar

Den politik moderaterna går till val på har börjat utmejslas. Den 5 oktober lade de sin budgetmotion i riksdagen och på partistämman 14-15 oktober presenterar moderaternas partistyrelse ett ekonomiskt politiskt förslag.

Förslaget innehåller två bra utgångspunkter. Den första hittar jag på sidan 11 i förslaget:

”Om man tappar hoppet om att få jobb, om man inte får se de vuxna i familjen gå till jobbet på morgnarna eller kvällarna, då ökar risken för att fastna i utanförskap och att ge upp försöken att komma in på arbetsmarknaden. Det är en farlig utveckling.”

Den andra utgångspunkten genomsyrar problembeskrivningen och kan sammanfattas som att det ska löna sig att arbeta och finnas krav på att arbeta, göra sig anställningsbar och bidra till det gemensamma. Ändå kan jag inte alls landa i moderaternas politiska slutsatser.

Till den första utgångspunkten skulle jag vilja lägga att det finns liknande risker med fattigdom. Även fattigdom skapar en klyfta mellan människor som gör det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Större inkomstskillnader minskar sannolikheten för att barnen till dem med kort utbildning får eftergymnasial utbildning och jobb.[1]

I att det ska löna sig att arbeta ligger, för mig, att få en bra lön och att genom arbete kvalificera till pension, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Att det vid varje tidpunkt lönar sig bättre att arbeta än att inte göra det regleras med ersättningsnivåerna i inkomstförsäkringarna.

För moderaterna blir påståendet däremot ett motiv för att utforma en politik för fattigdom. Det görs dels genom sänkt och nedtrappad sjukpenning och arbetslöshetsersättning. Efter tre år föreslås aktivitetsstödet upphöra. Detta ger drivkrafter att ta jobb till lägre lön än vad man annars kanske hade gjort. Dels föreslås ett bidragstak som säger att ett hushåll genom försörjningsstöd eller etableringsersättning som mest ska kunna få 75 procent av en lägstalön och bostadsbidrag (exkl. barnbidrag och underhållsstöd). Försörjningsstödet ska alltså inte garantera en skälig levnadsnivå utan garantera ett avstånd till löntagarna oavsett hur familjens behov ser ut. Med den press på de lägsta lönerna som politiken också skapar pressas levnadsstandarden för dem som lever på försörjningsstöd eller etableringsersättning ytterligare.

Moderaterna föreslår även att kraven på dem som lever på bidrag ska öka. Redan idag gäller det för dem som uppbär försörjningsstöd att de som kan arbeta ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Det kan ändå finnas en poäng med att fundera över hur kontrollen av det kravet fungerar. Enligt min mening bör kraven likriktas med dem som ställs på andra arbetslösa och därför bör Arbetsförmedlingen och inte kommunerna stå för kontrollen. Det kan vara en god idé att, som moderaterna föreslår, låta den som får försörjningsstöd delta i enklare samhällsnyttiga insatser. Men den som producerar någonting för någon annans räkning ska ha en lön och en anställning med samma rätt till semester, att uttrycka kritik o.s.v. som andra anställda, inte fortsätta att ”leva på bidrag”, vilket de skulle göra med moderaternas förslag.

Moderaterna vill splittra arbetsmarknadspolitiken så att en omgjord arbetsförmedling efter en sortering bara har ansvar för arbetslösa med kort utbildning och dessutom utöka kommunernas arbetsmarknadspolitiska uppdrag. Det tror jag är fel väg att gå. Kommunernas förutsättningar att bedriva en bra arbetsmarknadspolitik varierar. Den kommunala arbetsmarknadspolitiken har endast i liten grad bestått av aktiviteter som syftar till att öka individernas resurser så att de kan få långsiktig förankring på arbetsmarknaden.[2] Arbetsförmedlingen behöver bli bättre. Men kärnan i arbetsmarknadspolitiken – att matcha arbetssökande mot arbetsmarknaden och att kontrollera att de som uppbär ersättning söker jobb – behöver vara sammanhållen. Dels är det en rättvisefråga att likvärdiga krav ställs på alla arbetslösa. Dels behöver de med sämst förutsättningar att få jobb få tillgång till de kontaktnät och goda relationer till arbetsgivare som arbetsförmedlingen kan bygga upp i ett brett matchningsarbete.

Att göra fler människor fattiga och att sortera arbetslösa efter inkomster och jobbchanser minskar inget utanförskap. Tvärtom ökar klyftorna, inte bara här och nu, utan de riskerar att bestå i nästa generation eftersom vägen till arbete blir längre för de barn som växer upp i fattigdom.

[1] Cingano, Federico (2014), Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth, OECD Social, Employment and Migration Working Papers, No. 163. OECD Publishing.
[2] Se Grape, Linda (2015), Vart är vi på väg? Svensk arbetsmarknadspolitik 2015. Landsorganisationen i Sverige med där angivna källor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *