Riksbanken misslyckas med sitt uppdrag

avatar

Inflationen är för låg. Riksbanken meddelade i går att penningpolitiken behöver bli mer expansiv och att de därmed beslutat att behålla reporäntan kvar på noll procent de närmaste två åren. Om inte det räcker överväger direktionen att behålla nollränta under ännu längre tid och samtidigt förbereder de ytterligare åtgärder som kan användas för att göra penningpolitiken mer expansiv.

Sveriges Riksbank har ett mycket viktigt uppdrag – att stabilisera prisutvecklingen i ekonomin och att stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning. Men de senaste åren har det stått allt mer klart att de har misslyckats med detta uppdrag. Den genomsnittliga inflationen sedan 1995 har legat långt under målet på 2 procent och mätt som glidande femårssnitt har inflationen inte överstigit 2 procent sedan 1998. Framtida utvärderingar får visa vad det är som gått snett i penningpolitiken. LO ekonomerna skriver i Ekonomiska utsikter (hösten 2014, s 30) att det är en kombination av dåliga inflationsprognoser, konsekventa överskattningar av resursutnyttjandet och missriktade försök att påverka hushållens skuldsättningar som ligger nära till hands som förklaringar.

Lars E.O. Svensson, tidigare vice riksbankschef och numera gästprofessor vid Handelshögskolan i Stockholm, har länge deltagit i diskussionen om Riksbankens måluppfyllelse. Han presenterar i dag en rapport till LOs kongressprojekt Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik där han tar denna diskussion vidare för att analysera vilken betydelse penningpolitiken har när det gäller att bidra till full sysselsättning.

Lars E.O. Svensson hävdar att Riksbankens nuvarande mandat innebär att Riksbanken ska stabilisera såväl inflationen runt inflationsmålet som arbetslösheten runt en långsiktigt hållbar nivå. Detta mandat behöver dock, enligt Svensson förtydligas, eftersom Riksbanken under så lång tid har kunnat åsidosätta dessa långsiktiga mål.

I rapporten föreslås även att Riksbanken ska fästa lika vikt vid att begränsa såväl inflationens avvikelser från inflationsmålet som arbetslöshetens avvikelser från den långsiktigt hållbara nivån, på samma sätt som Federal Reserves (duala) mandat i dag är utformat. Detta uttrycks tydligt i Feds centrala policydokument, vilket också, enligt Svensson, kan tjäna som en förebild för ett förtydligande av Riksbankens mandat.

Svensson menar att det demokratiska systemets uppföljning och kontroll av Riksbanken måste skärpas. Även LO-ekonomerna är kritiska mot hur Riksbanksfullmäktige och riksdagens finansutskott har fullgjort sitt arbete. Ett intressant förslag som fördes fram från socialdemokraternas forskningskommission i våras är att Finanspolitiska rådet ges ett utvidgat mandat och utvidgade resurser att utvärdera även penningpolitiken, på samma sätt som rådet i dag utvärderar finanspolitiken. Detta kan ge politikerna ett bättre underlag.

LOs projekt Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik har i uppgift att komma med ett förslag på hur den ekonomiska politiken och lönebildningen kan utformas för vi kraftfullt ska kunna minska arbetslösheten i Sverige. Till syvende och sist är det politikernas ansvar att se till att den demokratiska kontrollen av en oberoende centralbank fungerar. Riksbanken har inte bara åsidosatt inflationsmålet utan dessutom den ekonomiska politikens viktigaste mål – full sysselsättning. Detta kan inte bara tyst tolereras. Det är ett minimikrav att vi framöver kan säkerställa att Riksbanken uppfyller sina mål och inte bidrar till arbetslösheten i framtiden.