Slut på incitamentspolitiken?

avatar

Det är inte utan att jag drog en lättnadens suck när Anders Borg kallade till presskonferens för att meddela att han lämnar politiken. Mitt i denna osäkra politiska situation ser jag två mycket klara ljus: Stefan Löfven får bilda regering och Anders Borg slutar. I minst tio år har jag och mina kollegor levt med denne persons idéer – och i hela åtta år har idéerna haft ett avgörande inflytande på människors liv i Sverige.

År 2002 blev Anders Borg moderaternas chefsekonom och tillika kanslichef för deras partikansli. Ungefär 2004 började konturerna av en ny ekonomisk politik träda fram. Detta blev tydligt i den moderata budgetmotionen samma år ”En politik för fler i arbete”. Hela upplägget med vi (som har arbete) i kontrast till dem (som bara lever på bidrag) lanserades via begreppet ”utanförskapet”. I det ingick inte bara de arbetslösa, utan även (kort- och långtids)sjuka, förtidspensionärer och personer som får ekonomiskt bistånd. Själva grundargumentationen för att försvara försämrade ersättningar och orättvisa skattesänkningar, framför allt i form av jobbskatteavdraget, var (och är) ju dessutom så tilltalande – fler ska komma i arbete. Det vill vi väl alla.

Till en början kunde regeringens företrädare alltid använda det som argument, tanken var ju att människor skulle lämna ”bidragsberoendet” för att i stället arbeta. Arbetslösheten och sjukskrivningarna skulle minska. Allteftersom blev argumentationen mer hotfull. I Ekots lördagsintervju 2012 hävdade Anders Borg att en höjning av taket i a-kassan med en hundralapp per dag under de tre första månaderna skulle kosta 30 000 jobb. Att förbättra levnadsstandarden för arbetslösa och sjuka blev ett direkt hot mot jobben.

Men argumentationen har försvagats i tak med att inga resultat har kunnat påvisas. Och i dag – åtta år senare – vad vet vi nu om effekterna av denna politik? Enligt teorin ska jobbskatteavdraget och försämrad a-kassa få ungefär de effekter som borgerligheten har hävdat. Det finns dock inte några studier för Sverige som visar detta.

Vi vet i stället att arbetslösheten faktiskt har ökat sedan regeringsskiftet 2006. Försök att uppskatta jämviktsarbetslösheten pekar mot att den också har ökat. Långtidsarbetslösheten[1] har ökat från 26 000 personer helåret 2006 till nu drygt 70 000 personer.

Enligt de modeller som används för att simulera effekter av jobbskatteavdraget är den grupp som framför allt ska påverkas de som står utanför arbetskraften frivilligt, dvs. inte studerande, pensionärer eller sjuka utan bara helt enkelt de övriga – de som inte jobbar för att de inte tycker att det lönar sig. Hur har det då gått för dem?

Vi LO-ekonomer har tittat på vad som hänt i arbetskraften mellan 2006 och 2013. Arbetskraften har ökat förhållandevis snabbt sedan mitten på 2000-talet men det ser inte ut som att det är det är de s.k. ”övriga” som har börjat jobba mer. I stället beror drygt 80 procent av det minskade antalet personer utanför arbetskraften på att antalet sjuka utanför arbetskraften har minskat. Dessa har minskat med 130 000 personer utöver vad som är en följd av demografin. Det är en indikation på att de många reformerna inom sjukförsäkringsområdet är en avgörande faktor för uppgången i arbetskraftsdeltagandet och jobbskatteavdragets roll framstår som långt ifrån så avgörande.

Diagram_APJB_640

Slutsatsen i rapporten från LO-ekonomerna är att den borgerliga regeringen definitivt har överbetonat de ekonomiska incitamentens betydelse för viljan att arbeta.

Ett viktigt komplement till diskussionen om effekterna av ekonomiska incitament är att arbetsmarknadspolitiken fyller en central roll för att motverka den försvagning av incitamenten att delta i arbetskraften och att arbeta som en god arbetslöshetsförsäkring kan ge. Under senare år har dock den aktiva arbetsmarknadspolitiken rustats ner kraftigt.

Det faktum att Anders Borg nu har lämnat politiken skapar en helt annan möjlighet att prata om dessa resultat och föra politiken bort från ekonomiska drivkrafter för att i stället fokusera på att fånga upp de andra drivkrafter människor faktiskt har för att delta i arbetslivet.

 

[1] Här definierat som antalet inskrivna på Arbetsförmedlingen som arbetslösa eller i aktivitetsstödsprogram i 2 år eller mer.

Etiketter: , , , , ,