Striden om lön handlar om samhällsmodell

avatar

Under senare tid har flera borgerliga partier och företrädare för näringslivet föreslagit att minimilönerna bör sänkas, ivrigt påhejade av sina egna tidningars ledarsidor. Debatten har varit intensiv och det har ibland varit svårt att få syn på de seriösa argumenten mitt i den täta, ideologiska krutröken.

Nu har dock ett mer genomarbetat dokument sett dagens ljus. Idag presenterade nämligen Lars Calmfors och hans medarbetare vid det av Svenskt Näringsliv finansierade Arbetsmarknadsekonomiska rådet en rapport Dags för större lönespridning? där relativlöner, minimilöner och dess påverkan på sysselsättningen diskuteras.

Den grundläggande tesen i rapporten är att arbetstagarna på svensk arbetsmarknad ser ut att få sämre färdigheter över tid och att spridningen mellan personer med goda respektive dåliga färdigheter har ökat. Eftersom arbetsgivare inte vill anställa personer som har höga lönekostnader i förhållande till sin produktivitet måste lönen sänkas för de med låga färdigheter för att de ska få jobb. Rapporten tål dock att diskuteras på flera grunder:

  • Den har en överdriven tilltro till att lägre minimilöner leder till fler jobb
  • Den har en överdriven bild av rigiditeten på svensk arbetsmarknad
  • Den tar inte hänsyn till den fulla samhällskostnaden av lägre minimilöner

1.   Överdriven tilltro till lägre minimilöner

Författarna argumenterar för att lägre minimilöner kommer att leda till fler jobb, men är det ett korrekt påstående?

Sverige har redan idag en hög sysselsättningsgrad (se diagrammet nedan). Sänkta löner kanske har effekt för vissa segment på arbetsmarknaden, men hur påverkar det helheten? Kommer fler kvinnor att lämna arbetskraften för att istället vara hemma och ta hand om barn och gamla om lönenivåerna sänks? Hur påverkas ungdomars vilja att träda in i arbetskraften eller äldres vilja att stanna kvar om de anser att lönerna blir för låga?

Sysselsättningsgrad för 20-64-åringar, 2014

160215 Sysselsättningsgrad i olika länder

Källa: Eurostat

Ytterligare en illustration på detta är att titta på kopplingen mellan minimilön och sysselsättningsgrad i olika länder. I diagrammet nedan jämförs sysselsättningsgraden för 15-64-åringar i ett antal länder med det så kallade minimilönebettet (minimilön som andel av medianlön). Data är från 2014 och 2015. I diagrammet ser man att länder med lägre minmilön inte har högre sysselsättningsgrad. Detta är förstås bara en av flera jämförelser som måste göras, men den illustrerar åtminstone att sambandet inte är enkelt.

Inget enkelt samband mellan minimilöner och sysselsättningsgrad

160215 Minimilön och sysselsättningsgrad

Källor: Eurostat, Ekonomifakta, egna beräkningar

Det tar lång tid för en låglönemarknad att växa fram. Lägre minimilöner lyfts ibland fram som en quick-fix, för att lösa en akut situation med kraftig tillströmning av flyktingar, och anses därmed mer attraktivt än långvariga utbildningsinsatser. Men det tar tid för nya jobb att växa fram till lägre löner. Det kräver anpassningar hos arbetsgivare och konsumenter, och anpassningar av näringsstrukturen. (*). Och när det väl skett, har vi fått en ny struktur på arbetsmarknaden med större klassklyftor. Om valet står mellan två åtgärder som tar lång tid att verka är det då inte rimligare att förespråka den som har bäst fördelningspolitiskt utfall?

Det finns redan kraftiga subventioner för att anställa långtidsarbetslösa och flyktinginvandrare. Redan idag har arbetsgivare tillgång till kraftiga subventioner för att anställa långtidsarbetslösa och flyktinginvandrare ( t ex 50 procentiga subventioner i nystartsjobb för nyanlända med uppehållstillstånd i upp till tre år).  Om inte det hjälper, varför skulle kraftigt sänkta minimilöner göra det? (**)

2.   Är svensk arbetsmarknad så rigid?

Ytterligare ett argument som framförs i rapporten är att svensk arbetsmarknad är rigid, särskilt i botten på inkomstfördelningen. Den bilden tål att kompliceras:

Ökad jobbpolarisering. Under de senaste åren har vi sett en kraftig jobbtillväxt i de lägsta och högsta kvintilerna av inkomstfördelningen, det som på ekonomspråk brukar kallas för jobbpolarisering. Det förefaller alltså redan idag finnas en möjlighet för jobb att växa fram i lägre inkomstskikt.

Procentuell förändring av antalet anställda rangordnade från låg- till höglönejobb

160215 Lönetillväxt per kvintil

Källa: LO (2015)Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner

Stor förekomst av oreglerade arbeten. Det finns idag en stor sektor i Sverige med i stort sett oreglerade löner, t ex taxichaufförer, tobakshandlare m.fl., såtillvida är beskrivningen av minimilönebettet inte en korrekt beskrivning av de faktiska förhållandena på svensk arbetsmarknad.

Anpassning vid sidan av lönen. Under senare år har flera fackförbund förändrat sina anställningsvillkor i syfte att hänga med i löneutvecklingen i samhället, så även om de formella relativlönerna inte sjunkit bör den faktiska lönekostnaden ha gjort det inom flera låglöneförbund.

3.   Vilka är kostnaderna av lägre minimilöner?

Rapportförfattarna menar att det finns en målkonflikt mellan sysselsättning och fördelning. En jämnare lönefördelning leder till lägre sysselsättning. Det är ett samband det går att ifrågasätta på flera grunder (se ovan), men om vi för en stund accepterar deras utsaga, hur ser då författarna själva på den här avvägningen? Hur mycket ska lönen sänkas för varje nytt jobb?  Pratar vi om 5-, 10- eller 20-procentiga lönesänkningar? Eller ännu mer? Och hur många jobb tror de växer fram med de här förändringarna?

Dessutom, handlar målkonflikten endast om sysselsättning och fördelning? Är det inte fler saker som händer i ett samhälle om lönerna sänks kraftigt för dem i botten? Större social oro, ökad kriminalitet, mer högerextremism, än mindre av samhörighetskänsla över klassgränserna? Hur ser rapportförfattarna på de här möjliga konsekvenserna?

Avslutningsvis

En viktig poäng som lyfts fram i rapporten är att skillnaderna i kunskaper och färdigheter har ökat i samhället. Ju större skillnaderna är desto svårare är det att upprätthålla en jämn lönenivå. Frågan är vad som ska göras åt det här problemet? Författarna menar förstås inte att ökad lönespridning är den enda lösningen, men så pass viktig att den görs till ett huvudnummer. Jag anser istället att fokus bör ligga på andra lösningar, som att förbättra utbildningssystemet och arbetsmarknadsutbildningarna, för att på så sätt rusta arbetskraften.  I grunden handlar det om val av samhällsmodell.

 

Noter

(*) Ur KI:s lönebildningsrapport (2015): En återhållsam utveckling av lägstalönerna skulle därmed sannolikt kunna höja sysselsättningen något bland de med låg utbildning och/eller liten arbetslivserfarenhet i Sverige, men det har på kort sikt sannolikt begränsad effekt. På lång sikt skulle det dock sannolikt medföra att branschstrukturen i ekonomin påverkas så att sysselsättningsintensiva låglönebranscher blir större. Därmed kan sysselsättningseffekten bli större på lång sikt.

(**) Ur KI:s lönebildningsrapport (2015): Den begränsade användningen av anställningsstödet instegsjobb (som motsvarar 80 procent av arbetskostnaden för nyanlända och som infördes 2007) indikerar att lägstalönerna antagligen skulle behöva ligga på en mycket låg nivå för att få en större effekt på sysselsättningen i vissa grupper.  En så låg nivå på lägstalönen är sannolikt inte socialt acceptabel och kan också ligga under reservationslönen om den inte kombineras med bidrag och/eller lägre skatter.

 

Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

En reaktion på “Striden om lön handlar om samhällsmodell

  1. Pingback: Nej vi skall inte lugnt bida tiden……………… | Björn Alvebrand

Kommentarer inaktiverade.