Vi måste fråga oss hur låg vi vill att arbetslösheten ska bli – i stället för hur låg den inte kan bli

avatar

LO-ekonomernas senaste prognos för de närmaste årens ekonomiska utveckling – Ekonomiska utsikter – kan sammanfattas i mycket positiv anda: Vind i seglen! Utsikterna för den globala ekonomin har stärkts sedan i våras och tillväxtutsikterna i euroområdet fortsätter att förbättras.  Export och investeringar blir de viktigaste drivkrafterna för den svenska tillväxten. Samtidigt ger såväl expansiv finans- som penningpolitik gynnsamma förutsättningar för inhemsk efterfrågan. BNP-tillväxten väntas bli tre procent både i år och nästa år.

Läget på arbetsmarknaden har stadigt förbättrats under senare år med stigande sysselsättning och sjunkande arbetslöshet och vi väntar oss en fortsatt stark sysselsättningsuppgång. Nivån för antalet nyanmälda lediga platser är hög och antalet varsel är lågt. Kommunernas efterfrågan på arbetskraft har ökat kraftigt. Företagens anställningsplaner i Konjunkturbarometern ligger betydligt högre än det historiska medelvärdet. Arbetslösheten väntas därmed under 2018 att sjunka till 6,4 procent och år 2019 sjunka ner till 6 procent.

Det är svårt att inte dras med i den allmänt positiva stämningen. Men självklart finns det de som klarar att hålla avstånd. Konjunkturinstitutet (KI) lyfter i sin senaste konjunkturrapport att regeringen framöver riskerar att bedriva en kraftigt expansiv finanspolitik när ekonomin redan presterar över sin förmåga. KIs lite mer långsiktiga scenario blir då att, trots att arbetslösheten pressas ner under några år, kommer den sedan att börja stiga – för att på sikt landa på jämviktsarbetslösheten på cirka 7 procent.

Jämviktsarbetslöshet är ett mått på den nivå på arbetslösheten som återspeglar balans i ekonomin. Om arbetslösheten sjunker under den nivån uppstår obalanser som på sikt gör att den börjar stiga igen. Det är ett teoretiskt begrepp och nivån räknas fram på ett ganska komplicerat sätt och med många osäkra antaganden. KI skriver själva att deras beräkning ska tolkas som ungefärlig eftersom bedömningen är osäker. Den faktiska jämviktsarbetslösheten är inte observerbar ens i efterhand, det närmaste vi kommer är att studera vid vilken nivå på arbetslösheten som lönerna börja öka snabbare och inflationen tar fart.

Men eftersom måttet, trots sina brister, kan användas för att uppskatta vilket läge arbetsmarknaden befinner sig i används det för att bedöma om ekonomin är inne i en hög- eller lågkonjunktur. Bedömningen påverkar därmed synen på arbetsmarknaden och på utvecklingen av de offentliga finanserna – vilket utrymme det finns inom ramen för det finanspolitiska ramverket [1] att bedriva en aktiv finanspolitik (utan finansiering krona för krona).

Arbetsmarknaden går som tåget och det har på flera håll höjts varningsflagg för att vi är på väg mot en överhettning. Men trots att bristtal, vakansgrader och andra indikatorer signalerar matchningsproblem ökar sysselsättningen snabbt samtidigt som lönerna ökar måttligt.

Arbetslösheten ligger redan i dag under Konjunkturinstitutets bedömning av jämviktsarbetslösheten. Löneökningarna ser ut att vara fortsatt måttliga och inflationen, mätt som KPIF, stannar i närheten av målet både 2018 och 2019. Inflationsförväntningarna ligger fortfarande på målet för de närmaste fem åren. Bedömningen av hur ansträngt resursläget är blir därför väldigt osäker. En syn att en kommande överhettning på arbetsmarknaden riskerar att bli skadlig de närmaste åren och att finanspolitikens inriktning 2018 därmed måste innebära åtstramning kan i stället anta formen av en självuppfyllande profetia.

LO-ekonomerna har vid flera tillfällen påtalat att bedömningar av jämviktsarbetslösheten riskerar att få en alltför stor roll i politiken, sett till de stora osäkerheter som är förknippade med beräkningarna. Det vi snarare bör fokusera på i dagsläget är möjligheter för en ännu bättre utveckling än den som ligger i prognoserna. För att detta ska ske behöver finanspolitiken vara fortsatt tillväxtorienterad samtidigt som avtalslösningar för bättre etablering och andra arbetsmarknadspolitiska insatser kommer på plats som håller igång sysselsättningsuppgången. Med kloka insatser av arbetsmarknadens parter, stat och kommun kan arbetslösheten bli påtagligt lägre.

Så låt oss fokusera på hur låg vi vill att arbetslösheten ska bli – inte hur låg arbetslösheten inte kan bli.

[1] En viktig del i det finanspolitiska ramverket är att regeringen ska målsätta ett överskott i det strukturella sparandet på 1 procent av BNP. Fr.o.m. 2019 är målet 1/3 procent av BNP.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *