Fnissar du åt feministisk utrikespolitik?

avatar

Idag hade LO och andra organisationer som är engagerade i internationellt samarbete möte med utrikesminister Margot Wallström för att diskutera hur vi utformar en feministisk utrikespolitik. På vägen till UD träffade jag en gammal kollega som började fnissa när jag berättade om det spännande mötet jag var på väg till. ”Ja, vi kan ju testa feminism istället för försvaret,” sa hen cyniskt.

Fnissa inte! Detta handlar nämligen om hur vi kan skapa en värld som är säker och rättvis för människor (män, kvinnor och barn!) och inte bara för stater. En värld som sätter varje persons okränkbara mänskliga rättigheter främst.

För mig handlar en feministisk utrikespolitik mycket om ett metodsätt där fokus ligger på folkrörelser som facket och på samverkan – för fred, fackliga rättigheter, miljö eller vad det än må vara. Dels för att jag tror att det är en bra involverande strategi för hållbar utveckling. Men också för att kvinnor ofta är engagerade i folkrörelser medan männen sitter på mycket av den formella makten.

Jämn könsrepresentation på formella maktpositioner är viktigt. Men det handlar inte bara om det, utan också om att ändra sättet vi ser på aktörskap och makt. Och synen på vilka delar av samhället som är nyckelaktörer för förändring.

För det är ju så att det som händer i världen angår alla – oavsett om det är finans- och klimatkriser, folkmord eller förtryck. Och behovet av gemensam säkerhet är skriande.

För hundra år sedan tog vi i arbetarrörelsen kampen för ett bättre samhälle här i Sverige. Vi lyckades genom att skapa en stark samarbetsanda. Saltsjöbadsavtalet från 1938 inledde en era av samförstånd och samarbetsvilja i Sverige som gav positiv kraft för att kunna genomföra nödvändiga samhällsförändringar.

Nu behöver vi en saltsjöbadsanda på global nivå. Ett globalt handslag för att främja jämställdhet genom en ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar utveckling.Andan kan – precis som var fallet i Saltsjöbaden – bli ett verktyg för att fatta skarpa beslut.

Sverige har tagit på sig ledartröjan igen i globala sammanhang. Nu kan vi driva på för samverkansstrukturer i alla internationella organ – och på så vis nå de uppgörelser som krävs för jämställdhet, minskade klyftor och schyssta arbetsvillkor.

Bredare samverkan med parterna, folkrörelser och företag på global nivå skulle kanske också få världssamfundet att sluta fokusera på kvinnor som offer. Kvinnor över hela världen är ju faktiskt politiska och ekonomiska aktörer. Kvinnor, likväl som män, behöver tillgång till en arbetsmarknad med schyssta villkor och mänskliga rättigheter i arbetslivet. Dina jeans kanske skaver lite vid tanken på att de kan ha tillverkats av en kvinna i Kambodja – som jobbar under usla arbetsvillkor och inte kan leva på sin svältlön? 

Det är faktiskt inget att fnissa åt…

Etiketter: , , , , , , ,