Gift from God!

avatar

”You were sent to us like a gift from god!” utbrister Kambodjas vice premiärminister Keat Chhon när han hälsar Karl-Petter Thorwaldsson välkommen till fredspalatset, Peace Palace, i Phonm Penh. Vi är en delegation från LO och Världsfacket IFS som är i Kambodja för att stödja de kambodjanska facken i deras arbete för fackliga rättigheter. Vi hamnar mitt i den eldfängda diskussionen om levnadslön i Kambodja och regeringen är desperat.

kambodja_640_320

Fackliga hjältar i Kambodja kämpar för levnadslön i ett av världens värsta länder att vara facklig i.

Nästa vecka förväntas de lägga ett förslag till nationell minimilön för textilbranschen. Senast regeringen la ett förslag om höjd minimilön var i januari. Då hade statens sociala myndigheter räknat ut att en lön som det går att leva på i Phnom Penh, bör ligga på 177 dollar. Regeringen valde att höja från 80 till 95 dollar.

Flera hundra tusen textilarbetare gick då ut i strejk och protesterade på gatorna i Phnom Penh och andra större städer. Det slutade i blodbad. Den 4 januari sköt Kambodjanska säkerhetsstyrkor skarpt mot de protesterande och fyra arbetare fick sätta livet till. Många skadades. Tjugotre arbetare fängslades.

När vi träffar Yang Sophorn, Rong Chhun och flera av deras fackliga kamrater på Trade Union Solidarity Center i Phnom Penh, berättar de om hur fackföreningsrörelsen, som var mycket splittrad innan minimilönestriden, nu försöker jobba ihop i kampen för levnadslön och bättre villkor.

Kambodja är ett av världens farligaste länder att organisera sig fackligt i, enligt Världsfackets Global Rights Index. De fackliga ledare vi träffar är riktiga fackliga hjältar, som visat ett enormt mod och styrka genom att fortsätta kämpa för bättre villkor. Några av dem står åtalade för att ha organiserat strejkerna i januari.

Pressen på regeringen att kraftigt höja minimilönen är stor. Vice premiärmiärministern pekar dock på de stora varumärkena som H&M. Alltså de som köper från textilfabrikerna. ”Köparna kräver höjd minimilön. Varför höjer de inte bara lönerna? Vilka hycklare!”

”Hur gör vi för att få fred på arbetsmarknaden?”, frågar han sedan Karl-Petter. Textilindustrin lamslås av konflikter, vilket hotar Kambodjas ekonomiska tillväxt, som legat kring 7,5% de senaste 20 åren. Textilindustrin i Kambodja omsätter 5,5 miljarder dollar, sysselsätter 650.000 av Kambodjas drygt 15 miljoner invånare och står för 80% av exporten.

Regeringens lösning är att föreslå en trade union law, som ska reglera (och begränsa!) fackföreningarna. Vårt svar på frågan är dock ett helt annat, och bygger på egna erfarenheter från Sverige:
– Facken säljer fred och stabilitet på arbetsmarknaden. Om man genom partsförhandlingar uppnår bättre villkor och löner som människor faktiskt kan leva på, får man fred på arbetsmarknaden.

Inom en vecka får vi se om Keat Chhun förstod budskapet från den gudasända gåvan!

Etiketter: , , , , , , , , , ,

En reaktion på “Gift from God!

  1. avatarBo Jonsson

    Ber om ursäkt, här den redigerade versionen.
    Eftersom jag bor i Thailand sedan några år har jag på nära håll fått bekräftat 50 års erfarenheter av okunniga ministrar och rädda arbetsgivare. Dom är alla lika i EU, ASEAN, USA eller Kina, stöpta i en dogm av marknadskrafter, som förhindrar sociala framsteg. Svaret på den fråga som ställs om varför höjer textilföretagen inte lönerna, när köpara är villiga att betala mer är intern branschkonkurrens, om en höjer efter s.k. bärkraft gör den andra det inte och konkurrensfördel eller nackdel följer. Man vill heller inte att facken i de olika företagen eller branscherna ska gå samman och det ska bara vara företags förhandlingar, Men vi vet att löneökningen och nivån måste förhandlas fram en eller två nivåer över det enskilda företaget. Denna självklarhet är inte i sinnet på enskilda arbetsgivare, dvs att dom måste å sin sida gå samman och nå en branschöverenskommelse eller rentav en övergripande nationell sådan, för att inte enskilda branscher skall rusa åstad eller släpa efter. Problemet internationellt är inte just fackliga rättigheter utan managment, företagsledandet som styrs av rädsla för organiserad arbetskraft. Det gäller att splittra arbetstagarna i permanent och kontrakts anställda på mycket lägre lönenivåer. De flesta arbetsgivare i s.k. utvecklingsländer lyder, för att inte säga är slavar under den amerikanska och engelska dogmen att lönerna skall sättas efter det enskilda företagets bärkraft, produktivitet eller vinst. Det motsäger en effektiv och verklighetsstyrd lönepolitik som skall föra den nationalla köpkraften framåt. I praktiskt taget alla länder är det brist på köpkraft som förhindrar investeringar för att öka tillväxten. Kristina Persson skriver på Global Utmaning att bara ca 15% av internationellt tillgängligt kapital går in i reella investeringar, resten används för finansiella instrument, som genererar bättre vinster.
    Det skulle varit den gamla sortens svenska arbetsgivare med på turnen, som på min tid, för att förklara hur det i praktiken ska gå till.

Kommentarer inaktiverade.