Har folk glömt bort att Kina är en repressiv diktatur?

avatar

I dag är det 25 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Beijing i Kina. Då öppnade den kinesiska militären eld mot tusentals demonstranter som krävde demokrati. ”Det var den mörkaste stunden i hela mitt liv” sa Lee Cheuk-Yan, generalsekreterare för Kinas enda fria fackliga organisation HKCTU i Hong Kong, till mig när vi träffades häromdan. I juni 1989 var han ung student och demokratiaktivist i Hong Kong. Han hade stora förhoppningar kring att studentupproren i Beijing skulle bli början till en kinesisk demokratiprocess. Istället blev det blodbad.

När Kina rullar ut röda mattan för västerländska besökare är det lätt att förblindas. Vi har ledande politiker i Sverige som svävar på frågan om Kina är en diktatur. Låt oss tala klarspråk: Kina är en repressiv diktatur som tystar medborgarrättsaktivister, oliktänkande och dissidenter. Ofta med våld.

Fackliga rättigheter existerar överhuvud taget inte i Kina. All China Federation of Trade Unions, ACFTU, är den enda tillåtna fackliga organisationen i Mainland Kina. De kallar sig facklig organisation men det är av principiell vikt att tydligt klargöra att ACFTU inte är en självständig demokratiskt styrd fackförening, utan ett organ underordnat den kinesiska staten och kommunistpartiet. Enligt ACFTUs egen konstitution ska organisationen utgöra ”en bro mellan kommunistpartiet och den arbetande massan” och de är förbjudna att vidta stridsåtgärder. Tvärtom ska ACFTU aktivt försöka förhindra strejker. Ledare på hög nivå utses av kommunistpartiet och väljs inte underifrån.

Jag har svårt att se på vilket sätt det skulle gagna Kinas arbetstagare att företrädas ”fackligt” av den kommunistiska stat som förtrycker dem och kränker deras rättigheter.

I Guangdong-provinsen finns embryon till oberoende fackliga organisationer som stödjer arbetares rättigheter. Under de senaste åren har repressionen mot dessa ”Labour NGOs” ökat och det är tydligt att myndigheterna under inga omständigheter kommer tillåta utvecklingen av fria fack. Flera Labour-NGOs har tvingats att lägga ner sin verksamhet.

Idag är mina tankar inte bara hos Kinas folk, som i 25 år levt i skräcken efter blodbadet på Himmelska Fridens Torg. Jag tänker också på och gläds med våra kamrater i Polen, som idag firar 25 år av demokrati. Den 4 juni 1989 hölls de första fria valen i Polen, vilket blev början till hela Östblockskommunismens fall. Demokratikampen fördes under hela 80-talet av fackföreningsrörelsen Solidarnosc, som förbjöds 1981 varpå tusentals medlemmar internerades och fängslades. Men de gav inte upp och rörelsens omfattning och idéspridning inom det forna Östblocket förvandlades så småningom till en massiv folklig motståndsrörelse mot kommunistregimerna.

Solidarnosc orkade kämpa. Enligt Andrzej Adamczyk, internationell chef på Solidarnosc, var det mycket tack vare det massiva stöd som den fackliga frihetsrörelsen fick från omvärlden, särskilt från den samlade fria internationella fackföreningsrörelsen. På ett seminarium om fackliga rättigheter i Kina, som LO anordnade tillsammans med HKCTU nyligen, frågade Adamczyk var den internationella fackföreningsrörelsen är nu när Kinas arbetare behöver oss.

Ja, varför finns vi inte där för de kinesiska arbetarna, vars mänskliga rättigheter kränks varje dag? Internationella fackets undfallenhet mot Kina är en skam. Det så kallade ”facket” ACFTU har fått en av de fackliga platserna i trepartsorganet ILOs styrelse, vilket betyder att det kinesiska kommunistpartiet nu sitter på tre stolar i ILO: regeringsstolen, arbetsgivarstolen och den fackliga stolen. Endast ett fåtal länder inom Världsfacket, inklusive Sverige, Polen och Hong Kong, vill driva en hårdare linje gentemot ACFTU. Men majoriteten är förblindade av Kinas storlek och på Världsfackets kongress i Berlin i maj fanns en delegation från ACFTU bland de inbjudna gästerna.

Fackets komplexa relation till ACFTU speglar hela Västvärldens relation till Kina. Vi är ekonomiskt beroende av Kina, inte minst genom de västerländska företag som är närvarande där. Kinas politiska betydelse i världen har vuxit i takt med landets ekonomiska tillväxt och det är i praktiken omöljligt att isolera landet. Problemet i relationen med den kinesiska regimen är att både skapa en nödvändig dialog och stärka utbytet samtidigt som man för fram kritik och inte blir eftergiven.

Och vi måste vara beredda att betala priset för att stå upp för mänskliga rättigheter. Norge har fått erfara att det kostar att kritisera Kina. Sedan den fängslade kinesiske dissidenten Liu Xiaobo fick Nobels fredspris 2010 har Beijing fryst relationerna med Norge, lagt frihandelsförhandlingar på is, förstärkt restriktioner för import av norsk lax och utelämnat Norge från listan över europeiska länder som erbjuds visumfria resor till Kina. Ingen kontakt har funnits på politisk nivå och norska regeringsföreträdare får inte visum till Kina. I den kinesiska logiken betyder det ironiskt nog också att norska LO-ledaren är svartlistad i Kina.

Världsfackets linje, som LO också stöttar, är att vi ska föra en kritisk dialog med ACFTU. Men det räcker inte. Vi måste också stötta framväxten av oberoende organisationer som arbetar för arbetstagares rättigheter och stå starka bakom det fria facket i Hong Kong, HKCTU. Och så måste vi våga vara en nagel i ögat på den repressiva kommunistdiktaturen, inklusive ACFTU.

Jag hoppas och tror, liksom Lee Chuk-Yan i Hong Kong gjorde redan för 25 år sedan, att Kina en dag blir fritt och demokratiskt. Då kommer Kinas arbetare, precis som Solidarnosc medlemmar i Polen idag, att komma ihåg vilka som stod upp för deras rättigheter och människovärde.

Vill du veta hur det går för de arbetare som försöker stå upp för sina mänskliga rättigheter i Kina, tycker jag att du ska titta på denna hemligt inspelade film från arbetardemonstrationer. Då förstår du varför Kinas arbetare behöver oss för att stå upp för dem!

Etiketter: , , , , , , ,