Slavar från Nordkorea på EUs gemensamma arbetsmarknad

avatar

EUs regelverk i kombination med företags jakt på billig arbetskraft har lett till en oacceptabel situation där människor utnyttjas hänsynslöst. Östereuropeiska chaufförer tvingas arbeta under omänskliga förhållanden och byggarbetsplatser runt om i Europa bemannas av utstationerade arbetstagare med löner långt under de som betalas till den inhemska arbetskraften. Detta är både välkänt och omdebatterat.

Nu visar en studie från Universitet i Leiden att samma profithunger i kombination med Nordkoreas behov av utländsk valuta har skapat en växande marknad för nordkoreanska slavarbetare på EUs gemensamma arbetsmarknad.

Det är för att uttrycka sig milt helt oacceptabelt. Kan EUs medlemsländer och institutioner inte hantera detta så bör man omedelbart avbryta alla fluff-fluff seminarier på temat ”ett socialt europa” och fundera på hur man skapar ett samarbete vars primära syfte inte är att underlätta för oseriösa företag (och kommunistiska diktaturer) att suga ut människor. Vem ska fängslas är frågan som infinner sig när man läser rapporten. Sveriges regering måste arbeta för att EU-kommissionen och i slutändan berörda medlemsstater vidtar nödvändiga åtgärder.

Att den nordkoreanska regimen sänder arbetstagare till utlandet är inte någon ny företeelse. De största mottagarna av denna typ av arbetskraft är Kina följt av Ryssland och en del oljerika stater i mellanöstern. DN skrev så sent som i helgen om situationen för nordkoreanska arbetare i Kina. De senaste årens ekonomiska svårigheter för regimen i Nordkorea i kombinationen med den höga avkastningen per arbetare har dock lett till att ett ökat antal arbetare skickas till länder inom EU.

Den största mottagaren av nordkoreansk arbetskraft i EU verkar vara Polen och det är också det land som forskarna från Leiden valt att undersöka närmare. Det innebär inte att detta är ett problem som är isolerat till Polen. Till listan över länder ska enligt studien åtminstone Tyskland, Tjeckien, Malta, Ungern och Nederländerna fogas. Troligen är fenomenet mer utbrett än så.

Situationen för de nordkoreanska arbetarna skiljer sig säkerligen åt från land till land och mellan arbetsplatser inom länder. Studien pekar dock på ett antal generella omständigheter som troligen gäller för samtliga.

• Deras pass omhändertas vid ankomst i arbetslandet.

• Lönen omhändertas av det nordkoreanska företaget och vid sidan av fickpengar till arbetarna går pengarna direkt till den nordkoreanska staten. Eventuell lön/kompensationen betalas efter utsändningens slut. I normalfallet stannar en arbetare utomlands i 3 år.

• I Polen verkar det normala vara 12 timmars arbete 6 dagar i veckan följt av obligatorisk ideologisk skolning på den lediga dagen.

• Kontakt med utomstående är mer eller mindre förbjudet. För att skapa kontroll får arbetarna endast röra sig i grupper om minst tre personer. Mobiltelefoner är förbjudna och arbetstagarna får inte lämna bostaden utan särskilt tillstånd.

• För att bli utvald till utlandsarbete måste arbetaren ha en familj som stannar kvar i Nordkorea. Detta för att skapa en situation där omsorgen för familjen skapar lojalitet till staten. I Nordkorea är straffen inte personliga utan kan utsträckas till tre generationer i familjen.

Även om det handlar om en marginell företeelse på den europeiska arbetsmarknaden så måste samtliga ansvariga aktörer agera skyndsamt för att få ett stopp på detta. Klarar vi inte av att hålla rent mot denna avart är det lite som talar för att vi kommer kunna hantera den bredare frågan om social dumping.

För att göra saken värre så verkar det som att polska företag som använt sig av nordkoreansk arbetskraft samtidigt mottagit över 70 miljoner euro i stöd genom EUs regionalfond. På det sättet finansierar EU indirekt den nordkoreanska regimen.

Två socialdemokratiska europaparlamentariker från Nederländerna uppmärksammade EU-kommissionen på studien och frågade vad Kommissionen avser att vidta för åtgärder. Till svar fick de en icke förpliktigande genomgång av det existerande regelverket och de verktyg som kommissionen har möjlighet att använda sig av. Det är kanske allt man kan förvänta sig i det här skedet. Men nu måste det följas upp av en ordentlig granskning. Sveriges regering bör kontakta EU-kommissionen för att säkerställa att tillräckliga resurser avsätts för att undersöka omfattningen av företeelsen och säkerställa att medlemsstaterna där detta förekommer vidtar åtgärder för att omedelbart sätta stopp för detsamma.

Den nordkoreanska staten som leverantör av billig arbetskraft på EUs arbetsmarknad är unik då den har en arsenal av tvångsmedel för att säkerställa lojalitet som privata aktörer saknar. Oseriösa företag inom EU hotar ofta anställda med att de får sparken och skickas hem om de t.ex. talar med facket eller klagar till myndigheter. Den nordkoreanska staten hotar istället med att skicka tre generationer till fångläger.

Affärsmodellen är dock allt annat än unik, utan passar väl in i på den bakgård som vuxit fram på EUs gemensamma arbetsmarknad.

Det är klart att det, som rapporten från Universitetet i Leiden visar, inte är förenligt med internationell rätt, EU-rätt eller de enskilda medlemsstaternas lagstiftning att nordkoreanska slavarbetare bygger lyxlägenheter i Warszawa. På samma sätt som det inte är i enlighet med gällande rätt när den av NCCs ofta anlitade underleverantör Atlantico Rimec/Oradeo beter sig som de gör mot sin arbetskraft. Frågan är hur vi får stopp på det?

Detta är en ödesfråga för EU-samarbetet. Vi måste klara av att sätta stopp för en nordkoreansk affärsmodell som bygger på att skicka slav/tvångsarbetare till EU för att hämta hem utländsk valuta och på det sättet kringgå de sanktioner som omvärlden och EU själva infört. Annars kommer vi inte heller klara av att hantera den bredare frågan om social dumping på vår gemensamma arbetsmarknad.

Avslutningsvis kan det vara värt att påminna om att tvångs- och slavarbete tyvärr är ett utbrett fenomen. Enligt ILO är 1,6 miljoner människor tvångsarbetande i någon form bara i Europa. Det är därför LO driver på för att den svenska regeringen ska ratificera protokollet till ILOs konvention nr 29 mot tvångsarbete. Detta är en fråga som berör även EU och dess medlemsstater.

Efter publiceringen av projektets preliminära resultat har den polska regeringen deklarerat att man har slutat bevilja visum till arbetare från Nordkorea . Skälen till detta verkar primärt vara säkerhetspolitiska och kan säkerligen kopplas till de påtryckningar från USA och Sydkorea som DN rapporterade om. Det finns dock ett fortsatt behov av att EU-kommissionen skaffar sig en uppfattning om problemets omfattning och hur utnyttjandet kan få ett stopp.

Vice News har gjort ett klargörande reportage kring företeelsen. Jag rekommenderar er att se det drygt 30 minuter långa reportaget

Projektets slutrapport

Kommentar från industriAll

The Guardian om affärsidén

Frågor till Kommissionen från EU-parlamentariker

Kommissionens svar