Slavarbetare i Qatar kan snart organisera sig i globalt fack

avatar

På den taggtrådsinhägnade gården utanför labour migration centret i Kathmandu står unga Nepaleser och köar i timvis i den stekande hettan för att få sina utresetillstånd. Genom jobbagenturer har de redan fått jobb i länder som Qatar, Malaysia och Arabemiraten. Jag pratar med Ramesh, en kille som är på väg till Doha för att bygga VM-arenor inför fotbolls-VM 2022, som hålls i Qatar. Han har hört talas om att det finns risker men har valt att lyssna till framgångssagorna. Som kompisens kompis som kom hem efter några år i Malaysia och kunde bygga ett hus till sin familj.

Få är medvetna om att de riskerar att bli livegna i Gulfstaternas moderna variant av slavarbete, Kafala-systemet, där de är helt rättslösa och helt i händerna på sina ”sponsorer” som också är deras arbetsgivare. I värsta fall kommer de hem i likkistor. Varje dag lyfter fyra fulla flygplan med nepalesiska migrantarbetare från Kathmandu mot Qatar. Varje dag kommer ett 20-tal arbetare hem igen med svåra skador. Ett par stycken varje dag kommer hem för att begravas.

Desperationen efter arbete är så stor att de 4 000 arbetarna som passerar migrationscentrets administration varje dag inte förmår ta in den prekära situation som de kan komma att utsätta sig för. Av de 400 000 unga som kommer ut på arbetsmarknaden i Nepal varje är, är det bara 10 procent som får jobb. Över en halv miljon Nepaleser lämnar landet som migrantarbetare varje år.

För Ramesh, liksom för de flesta andra köande innanför taggtrådsstaketet på migrationscentrets gård, handlar migration om överlevnad. För Nepal står migrantarbetarnas pengar för en betydande del av landets ekonomi och landet är idag världens tredje största mottagare av dessa så kallade remitteringar, som uppgår till 29 procent av landets BNP. En majoritet av Nepals familjer är helt beroende av pengar som familjemedlemmar i andra länder skickar hem.

LOs systerorganisation i Nepal, fackföreningen GEFONT, arbetar sedan 20 år för att säkerställa de migrerande arbetstagarnas rättigheter. I Kathmandu träffar vi återvändande migrantarbetare som ingått i GEFONTs stödnätverk i Qatar och fortsätter sitt fackliga engagemang efter hemkomsten. Bishnu Rimal, GEFONTs ordförande, berättar hur hans organisation försöker nå ut till de nepaleser som finns i andra länder och bistå dessa.

Nu har migrantarbetarnas situation i Qatar även fått det globala Bygg- och träfacket (BWI) att agera. På sitt styrelsemöte i Genève i förra veckan beslutade organisationen, som leds av Peo Sjöö från GS, att arbeta fram ett förslag om hur migrantarbetarna ska kunna organisera sig i länder där fackföreningar är förbjudna. Som Qatar. Genom direktanslutning i världsfacket för bygg- och träarbetare tänker man runda lagstiftningen i Qatar som förbjuder facklig organisering för icke-medborgare, alltså 94 procent av arbetskraften i landet. Johan Lindholm, Byggnads ordförande, som nyligen var i Qatar uttrycker det vi alla tänker i en intervju i Sveriges Radio häromdan: ”Nej, nu räcker det. Så här kan vi inte ha det.”

BWIs initiativ är ett spännande och kreativt sätt att stötta arbetare i länder som bryter flagrant mot mänskliga rättigheter i arbetslivet. Heja heja!