Vad för sorts feminister är LO?

avatar

Klockan 7:30 i morse bjöd LO in till pressfrukost för att diskutera Kvinnorna, LO och Jämställdheten samt för att presentera fyra satsningar på en jämställd framtid. I den inledande debatten frågade Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, vilken typ av feminister som LO är? Särartsfeminister, likhetsfeminister, liberalfeminist, socialistisk feminist, intersektionell feminist, eller kanske queer feminister? Hennes kritik är relevant, inte bara mot LO utan mot det politiska etablissemanget i stort, Ludvigsson menade att män med makt ofta säger att ”jag är feminist, punkt” och att det säger ytterst lite om vad det faktiskt innebär. Det är helt sant. Det är ofta som offentliga företrädare applåderas för att de kallar sig feminister, det är sällan dessa tvingas definiera vad det innebär.

Det är därför LO inte  pratar om ”feminism” utan om ”facklig feminism”.  Så Maria, här får du ett längre svar. Vi är inte feminister, punkt. Vi är fackliga feminister och det innebär att vi ser att det i samhället finns flera olika strukturella maktordningar som påverkar vår frihet och vår möjlighet att styra våra liv och samhället i stort.

Det innebär att klass och kön är två jämviktiga perspektiv som måste finnas med när vi förstår hur samhället är strukturerat. Precis som  klass handlar feminism om hur samhällets resurser är fördelade.  Det handlar därför om makt och om hur allt – inte enbart arbetet – organiseras. Den fackliga feminismen ser därför att klass och kön är två maktstrukturer som samvarierar, i vissa fall är de könade strukturerna tydligare än de klassmässiga strukturerna, i andra fall är det klass som påverkar mest. Inte bara klass och kön påverkar, frågor om ursprung, sexuell identitet eller funktionshinder påverkar också våra möjligheter och förutsättningar i livet. Det här konkretiserar den fackliga feminismen genom fyra pusselbitar. Arbetsliv och arbetsmarknad; Familjeliv och omsorg; Makt och representation; Sexualisering, trakasserier och våld. 

Arbetsliv och arbetsmarknad

Den svenska arbetsmarknaden är djupt könssegregerad. Det påverkar förhållandet mellan olika delar av arbetsmarknaden. Olika typer av arbeten kodas utefter om de är ”feminina/kvinnliga” eller ”maskulina/manliga”. Arbetet värderas också genom denna kodning, kvinnodominerade yrken är strukturellt undervärderade jämfört med jämbördiga manliga yrken. Det här skapar en strukturell lönediskriminering. Löneskillnaderna kvarstår, idag är kvinnors månadslön 85,9 % av mäns, 94,1 % om den standardavvägs. Detta är dock endast vad som står i anställningskontraktet. Verkligheten i kronor och ören är en annan. 2010 var kvinnors löneinkomst 75,6 % av männens. Sjuttiofem komma sex procent. Det beror till del på den strukturella lönediskrimineringen, att undersköterskor tjänar mindre än bilbyggare. Men vad som gör den stora faktiska skillnaden är flera saker. Först, anställningsvillkoren. Över 1 miljon jobbar idag deltid, av dessa är tre fjärdedelar kvinnor. I den kvinnodominerade kommunsektorn jobbar 287 000 kvinnor deltid, vilket är mer än varannan – många, inte alla, men många gör detta helt ofrivilligt. Den andra delen är familje- och omsorgsansvaret. Genom att kvinnor är de som tar det största ansvaret i det obetalda arbetet är kvinnor också hemma med sjuka barn eller till omsorg av anhöriga i en högre del. Sådant minskar inkomsten och ökar löneklyftorna.

Det är inte bara lön och anställningsvillkor som skiljer. I frågor om arbetsmiljö visar LOs klass och kön-trappa dessutom hur dessa strukturer kan förstärka varandra. Här är både kön och klass oerhört centrala, högre tjänstemän har det bättre än lägre tjänstemän som har det bättre än arbetare, men manliga tjänstemän har det bättre än kvinnliga tjänstemän och manliga arbetare har det bättre kvinnliga arbetare.  Kvinnliga arbetare placeras återkommande längst ner. Det här påverkar vår hälsa, fler kvinnor har en högre ohälsa, mer sjukdagar och slås oftare ut i förtid.

Familjeliv och omsorg

Normen är att kvinnor är ansvariga för det repproduktiva och män för det produktiva arbetet. För att förbättra jämställdheten i arbetsliv och samhället i stort är därför familjeliv och omsorg ytterst centralt. Vi vet att kvinnor idag utför 5 timmar mer obetalt arbete än män per vecka, och att mäns obetalda arbete endast har ökat med 8 minuter sedan 1991. Runt 117 000 kvinnor (13 000 män) jobbar deltid för att kunna sköta omsorgen för anhöriga. När den jämställdhetspolitiska lösningen blir att fler ska köpa RUT-tjänster glöms klassperspektivet bort vilket i sin tur ytterligare ökar antalet som tvingas vårda sina anhöriga när samhället sviker.

För att långsiktigt förändra de normer som strukturerar könsmaktsordningen är ett jämställt föräldraskap viktigt, för att förändra lönediskrimineringen är ett delat föräldraskap centralt och för att förbättra jämställdheten i hemmet är förändringar av föräldrars ansvarstagande självklart. Därför är också en individualiserad föräldraförsäkring  en absolut nödvändighet. Införandet av ”pappamånaderna” 1994 och 2002 tyder på att det är en beteendeförändrande reform och LO driver därmed att föräldraförsäkringen i ett första steg ska tredelas. Det duger inte att män endast tar ut 23,7 % av föräldraförsäkringen.

Makt och representation

LO är en del av samhället, de strukturella maktordningarna som påverkar oss i det stora finns också inom fackföreningsrörelsen. Därför är det centralt att LO arbetar med att förbättra representationen internt. 1983 valdes Margareta Svensson som LOs sekreterare, det var den första kvinnan i ledningen. 2000 valdes Wanja Lundby-Wedin till ordförande. Dessa två är fortfarande undantag i en manligt kodad värld. Av förbundens ordföranden är endast två kvinnor, LOs ledning är återigen ojämställd. I den senaste representationsrapporten från 2002 ökade kvinnors deskriptiva (kvantitativa) representation något, men den nådde inte upp till målet att spegla medlemsbasen. Dessutom sågs en oroväckande trend i att representationen minskade på lokal nivå. Idag är 46,1 procent av LOs medlemmar kvinnor. Samtidigt som det finns nästan 8 procentenheter fler män i LO är det en större andel av männen, 16 procent, som har ett fackligt förtroendeuppdrag än kvinnor (12 %). Skillnad i representation är en fråga om makt. Mäns överordning är därför en orättvis företeelse som måste brytas. Kvinnors förutsättningar för att ta på sig fackliga uppdrag är sämre än mäns, kvinnor uppger att det är svårare att avbryta sitt arbete för att få tid med uppdraget. Det är dessutom färre kvinnor med tillsvidareanställningar än män vilket påverkar möjligheten till att långsiktigt våga engagera sig i facket.

Sexualisering, trakasserier och våld

Det yttersta beviset på könsmaktsordningens existens är det sexualiserade våldet. Det är därför en viktig pusselbit av den fackliga feminismen och måste belysas. Enligt SCB:s arbetsmiljöundersökning har 11 procent av den kvinnliga arbetskraften det senaste året utsatts för trakasserier av arbetskamrater eller chef som varit kopplat till hens kön, motsvarande siffra för män är 5 procent. Det är också 8 procentenheter fler kvinnor än män som har utsatts för våld eller hot om våld det senaste året. Situationen förvärras när kvinnor är ekonomiskt beroende av sin partner. Johansson (2013) citerar en facklig företrädare som menar att en låg inkomst och bristen på heltider leder till att hennes medlemmar inte vågar lämna destruktiva relationer. Skillnaderna stannar dock inte vid våld och hot om våld. Kvinnor tycks känna sig mer begränsade i hela sitt liv, oavsett arbetstid eller fritid, på grund eventuella risker som kan uppkomma. Detta är ytterst ett hot mot demokratin.

Allt hänger ihop, samhället normer säger att kvinnor och män förväntas ha olika positioner och ansvar i produktionen – det betalda arbetet – och reproduktionen – det obetalda arbetet. Det påverkar vidare förutsättningarna i andra delar av samhällslivet. Facklig feminism är en fråga om makt, det handlar om att synliggöra hur olika samhällsstrukturer samvarierar och förstärker varandra. Genom ett sådant perspektiv beskrivs varför LO är en feministisk organisation. En feministisk organisation som ser att jämlikhet förutsätter jämställdhet och att jämställdhet förutsätter jämlikhet. Därför är det också en höger-vänsterfråga.

LOs jämställdhetsarbete presenteras idag av Karl-Petter Thorwaldsson på tidningen Arbetets debattsida Under de närmaste året tar vi ett helhetsgrepp för att stärka den fackliga feminismen, det görs genom fyra satsningar. 1. Representationsrapport. 2. Wanjademin. 3. Klass och Kön – debattboken. 4. Sveriges jämställdhetsbarometer. För att få en bild av detta innebär finns pressmaterialet från dagens pressfrukost här.

Etiketter: , , ,

5 reaktion på “Vad för sorts feminister är LO?

  1. avatarNostradamus

    ”Det yttersta beviset på könsmaktsordningens existens är det sexualiserade våldet.”

    Vilket skitsnack. Sexualiserat våld har alltid och kommer alltid att finnas och drabba i huvudsak kvinnor. Detta även om kvinnor tjänar 100% mer än män och innehar alla maktpositioner i samhället.

    ”Enligt SCB:s arbetsmiljöundersökning har 11 procent av den kvinnliga arbetskraften det senaste året utsatts för trakasserier av arbetskamrater eller chef som varit kopplat till hens kön, motsvarande siffra för män är 5 procent.”

    Detta är helt naturligt. Män har alltid varit de som förväntas göra sexuella närmanden, detta sitter djupt och är ingenting som försvinner bara för att man befinner sig på en arbetsplats. Mörkertalet är garanterat också större bland män då kvinnor i högre grad anmäler sexuella närmanden.

  2. avatar1566

    Konvertitpapisten Michel de Nostredeme: ogrundade tramsåsikter från en tramsperson som tycker att det är himla jobbigt att hen förväntas vara något mer än en tramsa. Kort sagt, biologisktiskt brist på ansvarstsgande skitsnack.

  3. avatarNostradamus

    Inga motargument utan endast ett tröttsamt konstaterande att mina åsikter är ogrundade och tramsiga. Förväntat.

  4. avatar8888

    Tack, Lo!!! Äntligen!!! Let’s see some löneutrymmesomvärderingsfördelnings action!!

  5. avatarPetra

    Manliga feminister i LO eller S eller var som helst ses negativt i strikta feministkretsar. Tro mig!

    Valerie Solanas:

    ”Svaga män som mjäkar med kvinnorörelsen förtjänar inget annat än förakt, men det finns ingen anledning att visa det. Låt dom mjäka sig. Låt oss utnyttja dom och låt dom springa våra ärenden. Låt dom tala sig hesa för jämställdhet mellan könen. Låt dom arbeta för mannens mentala och sociala kastrering. Låt dom nyttiga idioterna hjälpa till med att förbereda arbetet för mannens kastrering och slutliga fysiska likvidering.”

Kommentarer inaktiverade.