1 134 systrar, mammor, bröder och söner

avatar

Det var strax innan klockan nio på morgonen som det hände. Dagarna innan hade arbetarna i textilfabriken sett sprickor i huset. Många var rädda att gå in, men tvingades att jobba som vanligt. Men på onsdagsmorgonen rasade allt. Större delen av det dåligt byggda huset vid Rana Plaza i utkanten av Dhaka rasade och 1 134 människor dog. Det var 1 134 systrar, mammor, bröder och söner, pappor, kusiner, grannar som gav sitt liv i det som måste vara vår tids största arbetsplatsolycka.

Idag är det 1 år sedan tragedin i Rana Plaza i Bangladesh ägde rum. När Jyrki Raina, det globala facket IndustriALLs ordförande, talade på en internationell fackligpolitisk konferens i höstas i Stockholm kallade han det för ” an industrial genocide”.

Vi får inte glömma dem som dog, och heller inte andra som dött eller skadats allvarligt på sina jobb. Skillnaden denna gång var att hela världens blickar riktades mot Bangladesh och många aktörer ville bidra till en annan utveckling. Sedan dess har därför en hel del hänt, men långt ifrån tillräckligt.

Den globala fackföreningsrörelsen har tillsammans med andra aktörer tagit ett initiativ till ett avtal för bygg- och brandsäkerhet; the Bangladesh Accord on Building and Fire Safety. Efter en lång process har nu över 150 olika företag med kända varumärken skrivit på avtalet. Inspektioner av byggnader pågår nu under ledning av inhemskt och internationell expertis.

Regeringen i Bangladesh har länge försökt att göra det svårare att bilda fria och demokratiska fackföreningar och fackliga organisationer har överhuvudtaget inte varit tillåtna i textilsektorn.

Exportinkomsterna har varit viktigare än människoliv. Efter tragedin har vissa positiva steg tagits, men helt otillräckliga. LO har nu skickat ett brev till den svenska regeringen där vi uppmanar dem att agera mot Bangladesh. Arbetarna måste garanteras rätten att organisera sig och förhandla om sina villkor. Nu.

Den företagsdrivna CSR-industrin har förstås också reagerat på tragedin. Att leverantörer i den raserade byggnaden enligt uppgift var kontrollerad av Business Social Compliance Initiative visar förstås på uppenbara brister i detta arbetssätt. Men jag hoppas och tror att man dragit lärdom. Det räcker inte med kontrollanter några dagar om året. Det är bättre med kontrollfunktion i form av anställda som får och vågar yttra sig om sin arbetssituation och om felaktigheter. Varje dag.

Det är inte 1800-talets England, inte heller 1900-talets New York. De är i Bangladesh idag.