Behovet av en visionär feminism för den andra maskinåldern

avatar

Arbetskritiken är på snabb frammarsch. Från att ha fått huka sig i skuggorna av den allenarådande arbetslinje, målen om tillväxt och full sysselsättning blommar den åter ut på kultur- och debattsidor.

Den tar sin avstamp i de absurditeter som hanteringen av arbetslösheten i samklang med frånvaron av en investeringspolitik givit upphov till. Utarmade arbeten, otrygga anställningar, en press mot lägre löner. Underbemanning och precisionsarbetstider samtidigt som många står utan arbete. Problemen med att få tiden att räcka till familj och barn, att ständigt vara pressad. Särskilt kvinnor faller som furor i sjukskrivningar och psykiska belastningsskador.

Samtidigt har ett nytt framtidsscenario börjat sätta sig i opinionsbildares och politikers medvetande. Den andra maskinåldern. En bild som omfamnas med skräckblandad förtjusning från både höger och vänster, av politiker och forskare. Kortfattat kan man beskriva det så här: En accelererande förfining av digital teknik som kan ersätta konventionell produktion av både varor och tjänster, framväxten en global kapitalmarknad och en ökande migration bestående av såväl kvalificerad arbetskraft som krigs- och fattigdomsflyktingar sätter press på nationella ekonomier och arbetsmarknader. Antalet arbetstillfällen utförda av människor förväntas minska samtidigt som antalet som behöver försörjning förväntas öka. Det kommer inte att finnas jobb till alla. I alla fall inte på det sätt som vi är vana att tänka oss. Därför, menar dessa forskare och opinionsbildare, måste vi omvärdera lönearbetets utformning och grundläggande funktion i välfärdssamhället.

Vad får det för konsekvenser för en feminism som har ekonomisk självständighet som mål och lönearbete som medel?

För samtidigt som arbetarrörelsens fackliga och politiska delar tydligare driver krav på reformer som stärker kvinnors position på arbetsmarknaden, som heltid som norm och individualiserad föräldraförsäkring, hörs feministiska kritiker som menar att strategierna dels är förfelade i ljuset av digitaliserigen, dels ett svek mot kvinnor och i synnerhet mot kvinnor i arbetarklassen.

Författaren Ann-Marie Ljunggren skriver på Aftonbladet Debatt att kravet på individualiserad föräldraförsäkring främst gynnar medelklassen, eftersom det kommer att slå mot kvinnor med prekära villkor . Lina Hjort skriver i ETC att hon saknar en visionär feminism som inte strävar efter att kvinnor ska arbeta m e r och på samma villkor som män, utan att vi behöver en helt ny (arbets)ordning.

Kritiken som framförs mot facket från feministisk och arbetskritiskt håll är att man i allt väsentligt accepterar de spelregler som en kapitalistisk ekonomi på speed ställt upp, och tar dem som sina. Att disciplineringen gått så långt att arbetarrörelsen förfinar sin egen underordning genom att i princip tävla om vem som arbetar längst till lägst lön utan att ifrågasätta arbetets funktion eller värde.

Stämmer kritiken?

I viss mån stämmer det att arbetarrörelsen, sett över en längre period, vilat sig mot en mer individualistisk och decentraliserad utgångspunkt och inte på ett sammanhållet vis formulerat en vision för vad som är ett bättre samhälle. Ett av de tydligaste exemplen är arbetstidsområdet där de senaste decenniernas produktivitetsvinster inte fullödigt tagits ut, varken som fri tid eller pengar. Orsaken till problemet med den ökade vinstandelen ligger förstås någon annanstans, men det symptomatiska är att fackföreningsrörelsen måste sägas ha backat från en arbetstidspolitik med ambition att förändra samhället. Vad en sådan politik skulle konkret skulle innebära är förstås en empirisk fråga, men det finns ingen aktör som med större kunskap och legitimitet skulle kunna föra en radikal och verklighetsförankrad arbetstidsreform framåt.

Men man måste också ställa motfrågan: leder kritikernas strategier till ett bättre samhälle, sett till klass och kön?

Svaret är i dagsläget nej. För det första. Heltid som norm är inte ett mål för att alla ska arbeta längre och längre. Men kvinnor ska inte arbeta mindre än män. Därför är det allra viktigaste steget mot ekonomisk självständighet att avlägsna skillnaderna mellan kvinnors och mäns arbetstids- och anställningsmönster. Hur lång en heltid sedan bör vara, på arbetsmarknaden generellt och inom olika branscher är en fråga för förhandling. Men att kräva heltid som norm innebär också att flytta perspektivet från individen till arbetsorganisationen. Krav på heltid som norm för alla anställningar innebär att arbetsorganisationen måste kalibreras på ett annat sätt. Det försvårar för arbetsgivaren att använda sig av precisionsbemanning och prekära anställningar. Att gå vägen över generell arbetstidsförkortning eller utökad deltid skulle snarare öka skillnaderna mellan kvinnor och män, särskilt inom arbetaryrken.

I fråga om föräldraförsäkringen missar kritikerna att det är den tydliga inkomstbortfallsprincipen i försäkringen som lett till att kvinnor med alla typer av utbildningsbakgrunder har en stark förankring på arbetsmarknaden. Att motsätta sig en individualisering med argumentet att det slår mot ekonomiskt marginaliserade grupper av kvinnor är att börja i helt fel ände. Utan omfördelande system som särbeskattning och individualiserade socialförsäkringssystem skulle gruppen kvinnor med prekära villkor varit väsentligt mycket större.

Men den övergripande frågan återstår: Kommer det även i framtiden att vara rimligt att driva lönearbete som huvudsaklig feministisk strategi. Kommer den fackliga feminismen att stå med byxorna nere när alla jobb försvinner?

Det är ju helt omöjligt att idag ha ett klart svar på. Vi vet inte om den digitaliseringen att kommer på det sätt som det beskrivs. Vi vet inte vad utvecklingen får för konsekvenser, eller hur förändringarna sker inom olika delar av arbetsmarknaden. Var försvinner jobben och i vilken form kommer nya?

Men det är uppenbart att fackföreningsrörelsen måste hålla ögonen öppna och öronen på skaft och enträget utarbeta strategier för en omfördelande politik förankrad i nya produktionsförhållanden. Vi, om några, har möjligheten att skapa en trovärdig feministisk vision för den andra maskinåldern. Vi börjar nu.