Betrakta FKs nya siffor eftertänksamt och utifrån en helhetssyn

avatar

Nyligen kom Försäkringskassan (FK) med en delrapport om sjukfrånvarons utveckling. I denna rapport, liksom i ett antal tidgare rapporter, analyseras exempelvis inflödet i sjukförsäkringen och sjukfallens varaktighet. En rad olika statistiska samband redovisas. Det är bra. Vi behöver ett bättre statistiskt underlag om vi ska kunna motverka att fler pga av ohälsa långvarigt ställs utanför möjligheterna att försörja sig själv på förvärvsarbete.

Men det finns dock anledning att förhålla sig nyktert kritisk till både det ena och andra tolkningen av det sifferunderlag som nu pumpas ut från FK. Ett mått som följer med i samtliga rapporter är ”sannolikheten för att sjukfall avslutas” och mellan raderna i vissa av texterna verkar det nästan som att det är ett självändamål att sjuktalen till varje pris måste pressas nedåt. Här finns det dock anledning till en stunds eftertanke och djupare analys.

För att de sjuk- och ohälsotal som FK presenterar ska vara meningsfulla bör de relateras till andra mått och perspektiv som är bredare än det smala systemperspektiv, som lätt uppstår om det enbart är sjukskrivningarna och sjuk- och ohälsotalen som står i fokus för analysen. Vad som behövs är en bredare helhetssyn, som även inbegriper en djupare analys vad som sker både före och efter att ”ett sjukfall avslutats”.

Utgår vi från detta bredare perspektiv och dessutom tillför en tidsdimension kan vi se att sjukförsäkringspolitiken en stor del av 2000-talet utgått ifrån att pressa ner sjuk- och ohälsotal genom att systematiskt och medvetet försämra försäkringsskyddet. Det har då handlat om att man skruvat åt regelverket och infört tajta tidsgränser, där den försäkrade riskerar att bli av med såväl sin anställning som sin försäkringsersättning oavsett om hen fått rehabilitering eller ej. Att en sådan politik genererar lägre sjuk- och ohälsotal är varken överraskande eller konstigt. Den största effekten på sjuktalet efter 2008, konstaterar exempelvis FK i sin senaste rapport, fick beslutet att helt avskaffa ett ärendeslag (tidsbegränsad sjuk- och aktivitetsersättning).

De regelskärpningar som införts sedan 2008 har dessutom haft ett tydligt och underliggande syfte: att skapa överskott i sjukförsäkringssystemet och att sedan föra över detta till statskassan. Samtidigt som statskassan stärkts har hushållens budgetar drabbats negativt, åtminstone de hushåll som har en sjuk familjemedlem. När finansministern sedan använt dessa ”ihopsamlade medel” (de överskott som skapats i socialförsäkringarna och a-kassan) för att sänka skatten har dessa skattesänkningar inte gått till hushåll med arbetslösa och/eller sjuka personer. Istället tvingas de betala mer i skatt än andra.

En sjukskriven byggnadsarbetare eller sjuksköterska med en inkomst på 27 000 kr/mån går exempelvis miste om drygt 5 800 kr/mån vid sjukdom och betalar samtidigt ca 6 procent mer i skatt än sin friske kollega som tjänar lika mycket. Den bakomliggande tanken med detta är att sätta ekonomisk press på de sjukskrivna så att de får ”starkare drivkrafter” att börja arbeta. Denna incitamentsteori fungerar möjligen på en välmående medelklass, men knappast på de mest utsatta eller de som drabbats av allvarlig ohälsa. Det enda som händer med dem är att de blir fattigare och får ytterligare en sak, utöver ohälsan, att bekymra sig över. Att detta knappast heller är särskilt hälsobefrämjande borde inte vara så svårt att förstå.

Samtidigt som vi fått färre sjukskrivna har vi fått fler långtidsarbetslösa med ohälsoproblem. varaktiga socialbidragstagare, ”Fas 3:are” och fler hushåll med sämre ekonomi beroende på sjukdom hos en familjemedlem. Den sammanlagda öppna arbetslösheten och antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program har under alliansregeringens tid ökat med drygt 150 000 personer (se Jan Edlings senaste rapport). En stor del av dessa har överförts från sjukförsäkringen till arbetsmarknadspolitiken. Om dessa personer tidigare under den förra s-regeringens tid var ”långtidsparkerade” i sjukförsäkringen är de nu, oftast dessutom med kraftigt försämrad ekonomi, ”långtidsparkerade” i arbetsmarknadspolitiken.

En stor grupp av dessa utsatta personer är också föremål för någon form av rundgång, där de bollas från det ena systemet till det andra. Ungefär hälften av de ca 90 000 som hittills utförsäkras från sjukförsäkringen pga den bortre tidsgränsen är ett år efter utförsäkringen tillbaks till sjukförsäkringen och då oftast med försämrad hälsa och ytterligare en sjukdomsdiagnos. Drygt 9 300 personer kommer nu från årsskiftet till och med att vara dubbelutförsäkrade, d.v.s. de har återvänt till sjukförsäkringen efter att ha valsat runt i systemet och utförsäkrats två gånger.

Därutöver finns en växande grupp hos Arbetsförmedlingen med olika anställningsstöd eller subventionerade anställningar (exempelvis nystartsjobb och yrkesintroduktion) eller särskilda insatser för personer med funktionshinder. Gruppen som är inskriven på Arbetsförmedlingen och definieras som funktionshindrade har fördubblats mellan 2007 och 2014, från 38 300 till 76 500 personer.

Visst är det viktigt att se till att ingen i onödan fastnar i sjukförsäkringen. Men att pressa ner sjuk- och ohälsotal genom att försämra försäkringen, för att kunna sänka skatten för den friska och välmående medelklassen, kan aldrig vara ett självändamål – åtminstone inte för en regering som säger sig stå för trygghet i omställningen.

Den verkliga utmaningen, bortom nivån på sjuk- och ohälsotalen, borde istället vara att bättre bereda plats för personer med nedsatt arbetsförmåga på arbetsmarknaden. Det innebär att vi måste göra våra arbetsplatser rymligare och mer välkomnande för den variation av funktions- och arbetsförmågor som befolkningen faktiskt besitter. De som kan och vill ska också få chansen att förvärvsarbeta.

Det är detta politiken borde sikta in sig på. Det är också detta som borde vara det främsta målet för socialförsäkringsministern. Att kortsiktigt bolla runt personer med ohälsa mellan olika myndighetsskyltar löser inte de långsiktiga samhällsproblemen. Tvärtom. En av vårt samhälles absolut främsta tillgångar är människornas vilja till arbete. Ett samhälle som inte kan ta tillvara på denna kraft är och blir inte särskilt konkurrenskraftigt.

******************

Läs också: Yonna Waltersson som varnar SD för hybiris, Jonna Senneby skriver om fem regeringsförslag som inte blir verklighet om budgeten röstas ned, Lisa Pelling skriver om att vi är inne i spelteoretikernas vecka, Marin Klepke skriver om allianspartiernas ansvar för att SDs inflytande ökar, Vårdfokus skeriver om att återhämtning är bra för hälsan på sikt, Arbetet skriver om Cristina Forssander och hennes arbete med att para ihop perosner som har en funktionsnedsättning med rätt jobb, Helle Klein om fotbolls-VM 2022 i Qatar, Ole von Uexkull, Right Livelihood Award Foundation om att ge Snowden behöver ett visum och ett skydd mot utlämning till USA. Ali Esbati om det inte är lyckat om en svensk socialdemokratisk minister är otydlig när det gäller arbetarrättigheter och framstår som ambassadör för affärsintressen i EU och USA, Linnea Swedenmark i NSD om risken att dö på jobbet, Robert Sundberg i Dala-Demokraten om ansvarslösheten på den borgerliga sidan.