Dags att greppa ballarna – rapport från en välfärdskonferens

avatar

When you have them by the balls their hearts and minds will follow.”

Med citatet av Theodore Roosevelt avslutade den norska sociologen Gudmund Hernes sitt invigningsinförande om välfärdspolitisk omvandling på konferensen Beyond the economic crisisnew opportunities for reconciling sustainability, equality and economic robustness i Oslo förra veckan. Inte förrän nöden kräver det kommer vi att vilja förändring, men då kommer vi å andra sidan att go all in för att skapa nya hållbara politiska, sociala och ekonomiska villkor. Frågan är bara om vi är där ännu.

På konferensen som arrangerades av Espanet (The European Network for Social Policy Analysis ) diskuterades utvecklingen inom välfärd och arbetsmarknad efter den ekonomiska krisen. Forskare från hela Europa bidrog med sina olika pusselbitar av vad som skett med välfärdssystemen i ljuset av kraven på åtstramning. Forskarrapporterna speglade de frågor som politiska systemen runt om i Europa under de senaste åren försökt hantera, med strategier för att åstadkomma högre sysselsättning och ekonomisk återhämtning som ett centralt nav. Men till skillnad från det politiska gardet poängterade forskarna med mycket stor tydlighet den sociala välfärdens roll för återuppbyggandet av Europas välfärdsstater. Synen på social välfärd och trygghetssystem som belastningar för de nationella budgetarna är inte långsiktigt hållbar, var den samlade slutsatsen. Samtidigt tycks det vara erbarmligt svårt att få politiskt gehör för tanken om att universella och generösa trygghetssystem med omfördelande mekanismer i sig bär en ekonomisk rationalitet. Eller ännu mer otänkbart – att välfärden faktiskt har ett värde i sig.

Ett sätt att försöka vinna tillbaka det politiska intresset för generell välfärd har varit att tala om sociala investeringar. På så vis kan till exempel utbyggnaden av offentligt finansierad barnomsorg, satsningar på unga utsatta och behovet av ett mer jämlikt utbildningssystem lättare integreras i en ekonomisk målbild. Vi satsar något nu så får vi något sen. Även i krisens härjningar är det lätt att se att det inte går att svälta sig till ett välnärt humankapital.

Men det som är fördelen med att tala om sociala investeringar kan också vara dess nackdel. I en renodlad form kan perspektivet bidra till att fasa ut alla reformområden som inte ger utdelning på kort eller medellång sikt från den politiska agendan. Även om det inte ännu handlar om en välfärdspolitisk motsvarighet till kvartalskapitalism finns det en risk att sociala frågor som inte enkelt kan inlemmas i en ekonomistisk utvecklingsberättelse faller undan. Varför satsa på äldreomsorg, missbruksvård eller psykosocial arbetsmiljö i kvinnodominerade branscher? Varför satsa på genererösa trygghetsförsäkringar när hungriga vargar jagar bäst och de andra kan köpa sin egen välfärd? I sin krassaste form kan talet om sociala investeringar användas på ett lika förförande vis som alliansens löfte om att värna välfärdens kärna, som Agneta Berge skrivit om på flera håll. Istället för att stärka målet om generell välfärd riskerar vi att avgränsa dess räckvidd och begränsa insatserna. Med en rejäl botoxinjektion i pannan gör det inget om rumpan hänger lite.

Men vad ska vi då prata om för att sätta behovet av progressiva välfärdsreformer på agendan. Ett sätt är att som omsorgsforskaren Marta Szebehely tala om social infrastruktur. Med det menar hon de sociala system och tjänster som upprätthåller balansen mellan människor i olika livssituationer och livsfaser på ett sätt som skapar en samhällsekonomiskt hållbar modell. Här är det professionaliserade omsorgsarbetet ett viktigt nav. Äldreomsorgen på särskilda boenden kanske inte bidrar till att äldre blir produktiva och anställningsbara, men krävs för att resten av systemet ska fungera. Självfallet finns ekonomiska aspekter med även i hennes argument, inte minst genom att den sociala infrastrukturen är viktig för att upprätthålla möjligheten för så många som möjligt att förvärvsarbeta och bidra till skatteunderlaget. Men begreppets omfång är större än så och kan få oss att se på socialpolitiska ambitioner på ett mer långsiktigt sätt.

Tillbaka till konferensen. Den jämförande forskningen visar tydligt att det fortfarande visst går att tala om en svensk modell som står ut från många andra länders utvecklingslinjer. På få andra ställen har privatiserings- och marknadsprocesser så ohämmat inlemmats i välfärdssystemen, och förändringen har gått snabbt. Där andra välfärdsstater på allvar drabbats av den ekonomiska krisen och sett behoven (hur ineffektiva de än må vara) av hårda åtstramningar på välfärdsområdet, har den svenska regeringen helhjärtat anammat åtstramningspolitiken utan någon egentlig anledning. Förutom kanske att krisretoriken passar väl in på målet om att omdana såväl välfärdssystemen som arbetsmarknadspolitiken mot en marknadsmodell. Resultatet är lavinartat ökande klyftor.

Men lika tydligt som att Sverige strävat efter att vara bäst i den nyliberala klassen, lika tydligt visar den jämförande forskningen att det går att göra annorlunda. Det går att tänka annorlunda. Det går att styra annorlunda mot ekonomisk och social välfärd. Den insikten behövs i en valrörelse där de stora partierna väljer att leka döda lejon i fråga om välfärdspolitikens framtid. Det räcker inte. Vi har inte råd att låta utvecklingen mot djupare samhällsklyftor gå längre. En kritisk massa av väljarna har nått punkten för att vilja förändring, men det speglas inte av de politiska partierna..

Vad kan man säga? Det är dags att greppa ballarna. På söndag till exempel.

Etiketter: , , , , , , ,