Dags att höja taket i sjukförsäkringen?

avatar

Den utveckling som tydliggörs i den senaste rapporten från Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) – 2015:6, Offentlig och kollektivavtalad sjukförsäkring – är mycket oroande. Tre aspekter förtjänar extra uppmärksamhet:

1. I dag har ca 50 procent av löntagarna en inkomst över det så kallade inkomsttaket i sjukförsäkringen, som ligger på 7,5 prisbasbelopp (27 800 kr/mån). Det kan jämföras med år 1992, då 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna hade en inkomst över taket. Utvecklingen har alltså varit dramatiskt och det allmänna sjukförsäkringsskyddet har tydligt urgröpts de senaste decennierna.

2. Tilltron och förtroendet, för att bidra till en allmän och gemensamt finansierad sjukförsäkring, minskar om inget görs och avtalsförsäkringarna tillåts ta över det ansvar som bör ligga på den allmänna sjukförsäkringen. Det skapas drivkrafter som riskerar leda fram till att vi i praktiken överger principen om en allmän sjukförsäkring. Då får vi en uppsplittring av försäkringsskyddet vid sjukdom, där höginkomsttagare med stor förhandlingsstyrka och köpkraft får ett bättre skydd än låginkomsttagare. Detta drabbar LO-förbundens medlemmar särskilt hårt och leder till ökad ojämlikhet.

3. Det låga inkomsttaket i sjukförsäkringen gör att det skapas olika lösningar och olika försäkringsskydd för olika avtalsområden, vilket är problematiskt. Detta gäller i synnerhet för dem som har en inkomst som som ligger över taket (se figur 10 på sidan 51 i ISF-rapporten). Detta gör systemet mer svåröverskådligt, vilket naturligtvis också försämrar legitimiteten.

Helt klart måste något göras, om vi inte ska acceptera ett glidande systemskifte där vi lämnar inkomstbortfallsprincipen bakom oss och istället får ett grundtrygghetssystem. Analysen och statistiken i den aktuella ISF-rapporten borde bekymra både regeringen och riksdagen. Det är rimligt att förvänta sig att våra folkvalda nu, så som de var överens om i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (PSFU), värnar tanken på en allmän sjukförsäkring. Ska formuleringarna om vikten av att stå upp för standardtrygghetsmodellen i PSFU ha någon trovärdighet är det dags att ta de egna orden på allvar och göra praktisk politik av dem.

Det råder dessutom idag, allt enligt PSFU, en blocköverskridande enighet om att 80 procent av löntagarna borde ha 80 procent i ersättning från den allmänna sjukförsäkringen när de drabbas av en sjukdom som nedsätter arbetsförmågan. Ska denna ambition inte successivt urgröpas är det rimligt att också koppla inkomsttakets nivå till löneutvecklingen och inte som idag till prisutvecklingen.

De kompletterande försäkringarna, såväl de avtalade som de privata, får inte tillåtas ta över ansvaret för ett rimligt försäkringsskydd. De ska vara just kompletterande. Så säger och skriver man på båda sidor om blockgränsen i riksdagen. Men vad sker i praktiken?

Socialdemokraterna har exempelvis i sitt valmanifest lovat att de ska höja inkomsttaket i sjukförsäkringen till 10 prisbasbelopp (ca 37 000 kr/mån). Även folkpartiet har vid flera tillfällen lovat att höja inkomsttaket. Frågan är bara när vi ser de första stegen i denna riktning? I regeringens vårbudget fanns inget sådant förslag, vilket LO och TCO var kritiska till.

I höstbudgeten har regeringen en ny chans att visa att man tar sitt valmanifest och sina vallöften på allvar. I denna fråga har S-MP-regeringen dessutom stora möjligheter att visa att man är en ”samarbetsregering” och bygga en bro över blockgränsen i en fråga där borgarna, åtminstone i sin retorik numera, säger att de ser problemet. Tar Stefan Löfvén och Magdalena Andersson den chansen?