De privata vinstuttagen borde begränsas, inte Reepalus utredning

avatar

Den rödgröna regeringen har tidigare försökt ändra i lagen om valfrihetssystem, LOV. Lagen innebär att landstingen är skyldiga att låta privata utförare få etablera vårdcentraler, som då blir direkta konkurrenter till den offentliga primärvården. Det ska enligt den lagstiftning alliansregeringen drivit igenom (tvångs-LOV) alltså råda fri etableringsrätt på detta område. Allt för ofta har detta dock i praktiken blivit en fri dragningsrätt på våra skattepengar, vilket framförallt utnyttjats av olika riskkapitalbolag.

Förra hösten försökte socialminister Gabriel Wikström (S) avskaffa den fria etableringsrätten i primärvården, men efter kritik från lagrådet drogs propositionen tillbaks. Istället gavs Ilmar Reepalus utredning i uppdrag att ta fram förslag på området. Nu har regeringen tagit ytterligare ett steg tillbaks och plocka bort frågan om etableringsrätten också från Reepalus utredning. Detta framgår av det tilläggsdirektiv som regeringen nyligen beslutat om (se dir. 2015:108). Det nya tilläggsdirektivet har tillkommit på grund av att de borgerliga partierna och SD, som tillsammans har majoritet i riksdagen, drivit igenom ett så kallat tillkännagivande.

Att en stor majoritet av svenska folket anser att de skattemedel som avsätts till välfärden också ska gå dit, och inte rinna iväg till privata konton, är lätt att förstå. Därför är det viktigt att Reepalu fortsätter med att arbeta fram ett verkningsfullt vinstbegränsningsförslag. Att se till att resurserna fördelas så att jämlikheten främjas är också viktigt, inte minst i tider när de offentliga finanserna är satt under press.

Det finns dock starka skäl att vara kritisk till att begränsa Ilmar Reepalus utredningsuppdrag. Jag har visserligen inga problem men att utöka utredningsdirektivet och även plocka in saker som borgarna och SD vill se utredda. Ökad kunskap kan knappast vara fel. Men att i praktiken förbjuda utredningen att dra slutsatser och lägga fram förslag, som på något sätt av borgarna och SD kan uppfattas som att den fria etableringsrätten (tvångs-LOV) hotas, kan svårligen tolkas på något annat sätt än som en delseger för de stora vinstdrivna välfärdskoncernerna. Dessa bolag och deras intresseorganisationer har onekligen på tvärs emot folkopinionen genom sitt intensiva lobbyarbete (som inte minst riktats mot SDflyttat fram sina positioner.

Det tål dock att påpekas att det finns ett stort glapp mellan retorik och verklighet när Vårdföretagarna, Svensk Närlingsliv, de borgerliga partierna och SD talar om fri etableringsrätt och privata företag i välfärden. I deras retorik handlar det oftast om den där sjuksköterskan eller läraren som fått chansen att starta eget eller om småskaliga lokala och ideella alternativ, som föräldrakooperativ och personalkooperativ. Vad som efter ett par årtionden av privatiseringar och fri etableringsrätt inom vård och skolsektorn blivit resultatet påminner dock inte särskilt mycket om detta.

Sverige har den högsta andelen vinstdrivande bolag i välfärdssektorn i Norden, 4–5 gånger så hög andel som i Danmark och Norge. Bland de privata bolagen är det stora koncerner som dominerar i vårt land – koncerner som i anmärkningsvärd stor utsträckning ägs av internationella eller svenska riskkapitalbolag. Utvecklingen mot allt större riskkapitalägda välfärdskoncerner har dessutom förstäkts den senaste tiden. De stora riskkapitalägda välfärdsjättarna tenderar att steg för steg äta upp de mindre bolagen. Så fungerar denna ”kvasimarknad” i praktiken.

När Skatteverket undersökt välfärdsbolagen visar det sig dessutom att det framför allt är de riskkapitalägda bolagen som sysslar med så kallad ”kreativ skatteplanering”. Så här förklarar Skatteverket fenomenet i en rapport från förra året:

”Frågan om varför riskkapitalbolagen är så aktiva när det gäller välfärdsbolagen är inte självklar att besvara. Verksamheterna inom välfärdssektorn har normalt låg risk och goda kassaflöden samtidigt som det är en ny expansiv bransch med hög förändringstakt och täta ägarbyten. Detta kan passa riskkapitalbolagens affärsidéer. Lånestrukturerna med ränteavdrag är också ett utmärkt instrument för att se till att vinsterna inte blir beskattade. Riskkapitalbolagen har en fördel av att kunna göra ränteupplägg som andra intressenter har svårare att genomföra. Därmed kan riskkapitalbolagen bjuda över andra aktörer vid förvärv av välfärdskoncerner. /…/ En delförklaring till riskkapitalbolagens intresse för skattefinansierade verksamheter är säkerligen det faktum att Sverige är ett av de länder där verksamheter inom vård, omsorg och skola avreglerats mest.”

Görs inget åt kommersialiseringen av välfärdstjänsterna hotas välfärdsstatens framtida legitimitet. För att komma tillrätta med problemen krävs politisk vilja och mod att stå emot när starka vinstintressen och lobbyorganisationer trycker på.

I välfärden ska vi se på varandra som medborgare med behov, inte som kunder på en marknad med privat efterfrågan. Det är de privata värdeöverföringarna och vinstuttagen ur välfärden som borde begränsas, inte Ilmar Reepalus utredning.

*************************

En reaktion på “De privata vinstuttagen borde begränsas, inte Reepalus utredning

Kommentarer inaktiverade.