Den generella välfärden hotas av ett ålderdomligt fattigvårdstänkande

avatar

Igår skrev LOs förste vice ordförande Tobias Baudin och landets ledande fattigdomsforskare, professor Tapio Salonen, en debattartikel i Sydsvenskan. Där varnar de för att vi nu kan se en tydlig återgång till det gamla fattigvårdstänkandet. De skriver: Idag är det inte mycket som talar för att det ekonomiska biståndet har lyckats göra upp med sin historiska fattigvårdskaraktär /…/. Snarare pekar senare års utveckling mot en förstärkt fattigvårdsinriktning med betoning på skärpta individuella krav och motprestationer för att erhålla hjälp.”

Utgifterna för det kommunala ekonomiska biståndet (tidigare socialbidrag eller försörjningsstöd) har, enligt riksdagens utredningstjänst, ökat i mer än åtta av tio kommuner sedan alliansregeringen kom till makten. Ungefär 46 procent av dem som beviljats ekonomiskt bistånd får det för att de är arbetslösa, inte för att de har sociala problem.

Den näst största gruppen är dem som på grund av ohälsa tvingas söka stöd hos kommunen. Ett av grundproblemen här är, enligt fackförbundet SSR:s ordförande Heike Erkers, det glapp som ofta uppstår mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen och som resulterar i att människor bedöms vara för friska för sjukersättning, men för sjuka för jobb. Hon säger: ”Egentligen borde den människan naturligtvis få rehabilitering och hjälp, men så fungerar inte systemet, utan då hänvisas man till försörjningsstöd i stället.”

En viktig förklaring till socialbidragsexplosionen är naturligtvis effekterna av den ekonomiska krisen. Men det handlar också om effekterna av en medveten politik, där allt fler sjuka och arbetslösa systematiskt fattiggörs till följd av de nya reglerna i a-kassan och sjukförsäkringen.

Samtidigt håller det ekonomiska biståndet på att ändra karaktär: människor fastnar i längre perioder av bidragsberoende än tidigare. Före 1990-talskrisen var ekonomiskt bistånd främst en tillfällig lösning. Under 1990-talet förändrades det, men inte ens under den värsta delen av 1990-talskrisen var människor beroende av ekonomiskt bistånd under så lång tid som i dag. Den genomsnittliga mottagaren har i dag ekonomiskt bistånd i mer än sex och en halv månad.

Vi ser dessutom idag, inte minst till följd av strukturförändringar på arbetsmarknaden, allt tydligare framväxten av ett så kallat ”prekariat”. Det handlar om att allt fler tvingas till korta osäkra anställningar, som inte kvalificerar till ett stöd från de offentliga trygghetssystemen när de har oturen att bli sjuka eller arbetslösa. För dessa människor blir det kommunala ekonomiska biståndet i praktiken en alternativ sjuk- och arbetslöshetsförsäkring.

Vad man kanske inte tänker på är att denna situation, sett ur den enskildes synvinkel, innebär en kraftig frihetsinskränkning, där den som söker stöd tvingas vika ut och in på hela sin privatekonomiska och sociala situation. Efter att ha tömt familjens tillgångar tvingas man sedan att “stå med mössan i hand och ödmjukt be om en nådegåva från kommunen”. Man riskerar social stigmatisering och att permanent stängas ute från möjligheterna att försörja sig själv.

Trösklarna för att ta sig in i de generella trygghetsförsäkringarna har blivit högre, samtidigt som risken att bli utkastad från dem ökat. Bördan för de utsatta blir inte lättare att bära av insikten om att regeringen faktiskt medvetet kalkylerade med ökade socialbidragskostnader när man, strax innan krisen 2008, gjorde de stora systemförändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen.

Den nu rådande utbudsfixerade politiken, med huvudfokus inställt på lägre ersättningar och hårdare villkor i trygghetsförsäkringarna, har uppenbarligen inte lyckats minska det antal personer som står längst bort från den reguljära arbetsmarknaden eller att bättre matcha arbetskraftsutbudet med efterfrågan på arbetskraft.

För kommunerna innebär den annalkande situationen att kostnader, som tidigare burits av de generella trygghetsförsäkringarna, nu vältras över på kommunernas selektiva bidragssystem. Vi går från en generell välfärd till en selektiv. Vi får fler bidragstagare. Välfärdsstaten blir allt mindre försäkringsmässig och allt mer bidragstung.

Sverige, som är det OECD-land där klassklyftorna just nu ökar allra snabbast, håller återigen på att bli ett land där fattigdomen går i arv och där det är föräldrarnas bankkonto eller aktieportfölj som avgör vilka livschanser du får.

Detta är bakgrunden till att Baudin och Salonen nu kräver att man tar ett helhetsgrepp över utvecklingen och, innan man genomför några drastiska politiska förändringar, först ordentligt analyserar vad det är som måste göras. De föreslår därför att en statlig utredning får i uppdrag att göra en grundlig översyn av det kommunala ekonomiska biståndet och dess samband med framför allt det statliga socialförsäkringssystemet.

Syftet bör vara att minimera det kommunala ekonomiska biståndet så att det blir en kortvarig och akut hjälpform för hushåll i kris och personer med social och psykisk problematik. Det handlar bland annat om att identifiera förändringar i personkretsar, kvalifikationsregler och ersättningsnivåer inom socialförsäkringssystemen för att öka graden av inkludering inom befintliga statliga socialförsäkringar. Om möjligt skulle detta utredningsuppdrag kunna ges som ett tilläggsdirektiv till den pågående socialförsäkringsutredningen. Så skulle det nödvändiga reformarbetet kunna påskyndas.

Samtidigt som det krävs rum för eftertanke och helhetssyn kan man inte komma ifrån att utvecklingen just nu rullar tillbaks oroväckande snabbt.  Allt fler av oss känner vittringen från den gamla och förtryckande fattigvården, som verkade i vårt land innan den moderna välfärdsstaten byggdes upp. Det är hög tid att våga se problemen i vitögat och sedan envetet steg för steg börja rulla utvecklingen åt rätt håll igen!

****************************************

Läs också:  Karin Pettersson och Expressen ledare, Peter Akinder, Daniel Swedin, Göran Johansson och Ab 1, Ab2, Ab3, Ab4, DD, Expr, SvD 1, SvD2, SvD3, SvD4, Arbetarbladet, DN, SVT, NSD, Martin Moberg , Johan Westerholm, Hans Bülow, Olov Abrahamsson, Jonas Sjöstedt,

Etiketter: , , , , , ,

En reaktion på “Den generella välfärden hotas av ett ålderdomligt fattigvårdstänkande

Kommentarer inaktiverade.