Det är dags att motverka det som göder rasismen!

avatar

”Jag räds för att vi ägnar oss åt att bråka om huruvida företrädare för ett visst parti ska kallas fascister eller bara främlingsfientliga. (Det är som att samtidigt som ens hus brinner bråka om hen som tände på är pyroman eller bara har en ovanlig hobby att bränna ner hus.)”

Så skriver Stina Oscarsson i en tänkvärd krönika i dagens DN. I samma tidning (DN Kultur) gör Per Svensson och Ola Larsmo en vass idéhistorisk analys av Sverigedemokraternas (SDs) bruna rötter och extrema politska grundsyn. En ideologi och ett parti som i grunden skiljer sig från övriga partier i vår riksdag. Som jag tidigare bloggat om tror jag det är viktigt att lyfta fram denna typ av mera fördjupad analys av vad Sverigedemokraterna egentligen är för ett parti.

SDs mörka brunsvarta värderingar måste upp i ljustet. Vi som studerat deras program, motioner och utspel får inte vara rädda för att berätta om det vi ser. Men det får inte handla om ett individualistiskt moralistiskt poserande. Ska vi kunna lösa de problem som göder rasismen kan vi inte ta genvägar. Vi måste både våga säga att en spade är en spade och samtidigt inse att det inte duger med en moraliserande retorik om ”öppna hjärtan”, som Reinfeldt och andra sysslar med. Det krävs framför allt en vilja och förmåga att gå djupare och inse att de klassklyftor, utförsäkringar och fattiggörande av utsatta – som till stor del är ett resultat av den politik som alliansen tillsammans med SD röstat igenom i riksdagen under hela förra mandatperioden – sliter isär samhället och skapar motsättningar som SD sedan effektivt har kunnat exploatera.

Ska vi långsiktigt komma åt rasismens orsaker måste vi göra politik på riktigt. Det handlar om att fokusera på de ojämlikhetsskapande och exkluderande mekanismerna inom bostadssektorn, på arbetsmarknaden, i välfärden och också på migrationsområdet. Vi behöver därför kunna peka på konkreta sakpolitiska lösningar som är jämlikhetsskapande och inkluderande och slår undan fötterna på rasismen. För min egen del handlar det om att utveckla och trycka på utifrån de åtgärdsprogram som LO tagit fram på välfärdsområdet, exemepelvis i sjukförsäkringsfrågan och när det gäller att stoppa vinsdriften i välfärden.

När det gäller den så kallade decemberkompromissen är den framtvingad av SDs fundamentalism och obstruktion mot demokratin. Att företrädarna för 87 procent av svenska folket genom ett handslag enats om att inte låta ett extremt rasistparti på 13 procent diktera villkoren i riksdagen är knappast odemokratiskt. Tvärtom. Vill SD bli betraktat som vilket annat demokratiskt parti som helst får de börja beteende sig normalt och demokratiskt. I detta ingår bland annat insikten om att 13 procent faktiskt är långt ifrån en majoritet.

Men visst finns det risker med den typ av inskränkningar i majoritetsstyret, som den informella överenskommelsen i praktiken innebär. Det bör man inte ”sticka under stol med”. Myntet har alltid två sidor. SD kommer givetvis att göra allt för att framställa sig som offer för etablissemangets regeltrixande. De kommer att försöka få decemberöverenskommelsen att framstå som ett försök från etablissemangets sida att slippa lyssna till de  ”starka rösterna ur folkdjupet”, som SD säger sig vara ensamma om att bära fram i invandringsfrågan.

Mot detta ska ställas att den informella överenskommelsen som nu ingåtts också har en mobiliserande verkan, inte minst pga att de övriga partierna som idag representerar övriga 87 procent av befolkningen sluter sig samman och tydlig markerar att det inte råder någon gradskillnad mellan SD och dem utan att det istället handlar om en rejäl artskillnad och att de anser att SD är ett demokratiskt omoget extremparti.

Vilken av dessa två effekter som kommer att bli den kraftigaste är naturligtvis svårt att förutse. För egen del tror jag dock att den demokratiska mobiliserringseffekten är starkare än den anti-etablissemangseffekt som SD givetvis strävar efter att exploatera.

När vi analyserar det dagspolitiska läget kan vi heller inte bortse från de parlamentariska realiteterna. Att Jan Björklund nyligen med eftertankens kranka blekhet hävdar att alliansen hellre släppt fram en ren s-regeringen bör nog ses för vad det egentligen är; en efterrationalisering från en som insett att han tabbat sig. Det räcker med att gå tillbaks bara några dagar i tiden och läsa om vad han och och de andra alliansledarna sade om de alternativ som stod Stefan Löfvén till buds efter den famösa budgetomröstningen i riksdagen den 2 december.

”Den analys man kan göra av Stefan Löfven är att han sätter makten framför allt. Om han är en samarbetsman borde ett av förslagen kunna ha varit att låta alliansen, som fått igenom sin budget, bilda regering med Socialdemokraterna som stödparti. Då hade vi haft en regering som är erfaren, regeringsduglig och där vi har en bred majoritet.” Så sade exempelvis Annie Lööf den 4 december strax efter att hon och alliansen röstat ner regeringens budget tillsammans med SD.

Ett mer realistiskt alternativ än en ren s-regering var nog, som Göran Persson och andra lyft fram, ett mera organisatoriskt utvecklat samarbete eller till och med en stor koalition mellan S och M. Men denna lösning hade av allt att döma riskerat att leda fram till ett läge där högerextremism och främlingsfientlighet i än större utsträckning frodats. Inte minst pga att politiken då blivit väldigt urvattnad och saknat fokus på att minska klassklyftorna. Erfarenheter från andra länder i Europa pekar i den riktningen.

Visst kan också jag se värden i att lösa en hel del sakfrågor över blockgränsen. Dagens blockpolitiska skyttegrav är i mycket fördummande, även om det samtidigt också finns blockkonflikter som beror på mer djupgående klass- och intressemotsättningar.

En sak bör vi dock inte glömma bort. Utvecklingen är inte ödesbestämd. Politik är till stor del att vilja. Vad som sker i framtiden i beror ytterst på oss själva. Med decemberöverenskommelsen kan nu Löfvéns regering förhoppningsvis bedriva en tydligare jämlikhetspolitik som mer effektivt och långsiktigt motverkar orsakerna till rasismen och högerextremismen. Utgångspunkten bör givetvis vara att vi aldrig kan bli så fattiga att vi inte har råd att arbeta, som Ernst Wigforss en gång kärnfullt sammanfattade arbetarrörelsens gemensamma sysselsättningspolitiska grundsyn.

Här tror jag dessutom att det är bra om de demokratiska riksdagspartierna i sakpolitiken inte är rädda för att visa att de faktiskt ofta är oeniga, inte minst för att de har skilda ideologiska perspektiv. Att gömma undan och dölja höger-vänsterdimensionen gynnar i längden bara SD.

Som sagt, en spade är en spade. SD är ett odemokratiskt och extremt rasistparti. Både alliansens och SDs politik skapar en växande ojämlikhet som göder rasismen, vilken sedan SD underblåser och exploaterar. SD är inte en del av lösningen, utan en del av problemet. Detta måste bättre synliggöras. Men då krävs också att vi har ett tydligt och genomtänkt sakpolitiskt alternativ att peka på.

Låt oss därför nu sätta igång och hamra fram väl genomtänkta och konkreta förslag som stegvis på område efter område gör vårt land till ett bättre land för oss alla att leva i.  Jag ser i alla fall fram emot att, tillsammans med mina kollegor på LO och mina fackligt aktiva kamrater i LO-förbunden, inleda det nya året med att arbeta fram ett tydligt sakpolitisk alternativ – både till SDs och alliansens politik.

*******************************

Läs också: Daniel Mathiesen i Dagens Arena, Ylva Johansson om att vi behöver kämpa för en bättre arbetsmiljö, Regeringens nya strategi för att stoppa arbetsplatsolyckor, Martin Klepkes ledarkommentar i Arbetet, Susanna Alakoski om de svenska köttbullarna, Helle Klein om det nya året och decemberöverenskommelsen, Susanna Lundell om det nya årets nya utmaningar. Cecilia Alstermark i ett reportage i Kommunalarbetaren om att arbetarklassen uppfann humorn.

3 reaktion på “Det är dags att motverka det som göder rasismen!

  1. avatarPeter Höglin

    Svar till din krönika ”Det är dags att motverka det som göder rasismen”.
    Jag kan instämma i att det finns rasistiska strukturer i vårt samhälle och att SD har ett förflutet ur vit-makt-rörelsen. Men SD är ett parti som genomgått förändringar. Har Vänsterpartiet gjort upp med sitt mörka förflutna? Knappast. Debattklimatet i dag angående svensk migrations och integrationspolitik är minst sagt infekterat. Problemet är att all kritik mot det mångkulturella samhället möts med vrede, hat och håller en mycket låg intellektuell nivå där känsloargument regerar över vetenskaplig fakta från svenska staten.
    Låt oss nu tala om fakta. Det värsta av allt är att politiker, media och särintressen ljuger om invandringen och påstår att den är lönsam för Sverige. Fel! Det finns inte en enda studie som visar att invandringen går med vinst eller ens går ihop. Den mest omfattande studien är gjord av professor Jan Ekberg från 2011. Av alla utrikesfödda är det endast 57 % som arbetar. Motsvarande siffra för svenskar som är födda i landet är 82 %. Sverige är sämst av alla OECD-länder på att integrera invandrare. Enligt Jan Ekberg krävs en sysselsättning bland invandrarna 72 % för att välfärdsstaten ska gå ihop. (Vi ekonomer kallar det för break-even-punkt). Ändå hävdar politiker, media och etablissemanget att invandringen minsann är lönsam. Hur då? Fakta? Bevis?
    Vänstern har till min stora sorg, ingen lösning på detta. De erbjuder bara vackra drömmar. Problemet är inte invandrarna. Det är ojämlikheten och de ökade klyftorna. Om man går in på socialdemokraternas hemsida och läser deras politik från A till Ö kan man läsa ”Politiker ska inte skapa jobb, det är företagen som ska göra det.” Citatet kunde lika gärna vara hämtat från Moderaternas hemsida. Man kan fråga sig, har vänstern övergett kampen mot inkomstklyftor och satsningar på offentlig sektor som jämnar ut klyftorna? Vi behöver fler jobb även i offentlig sektor. Det finns stora behov av mer personal inom sjukvården och skolan. Om välfärdsstaten ska gå ihop så krävs det att nästan alla arbetsföra arbetar. Vänstern har målat in sig i ett hörn de inte vet hur de ska ta sig ur. Den världssyn som vänstern har är inget annat än en lögn, en utopi där hela världen ska få ta del av Sveriges välstånd. Men så var det aldrig tänkt från början, inte ens bland socialdemokratiska ekonomer.
    Gunnar Myrdal ansåg att välfärdsstaten är ett nationellt projekt och ingenting man kan dela med sig av till resten av världen. Det är till för de som är födda i landet. Assar Lindbeck, den svenske nationalekonomiske nestorn har också sagt att ”Vi är ett rikt land på 9 miljoner invånare i en värd av miljarder fattiga. Det är klart att ett sådant land inte kan ha fri invandring. Det måste ha en restriktiv invandringspolitik”. Hans argument var också att det är nödvändigt för att skydda löner och den svenska arbetsmarknad som är dåligt anpassad till den invandring vi har idag. Den mest betydelsefulle ekonomen från 1900-talet Milton Friedman har sagt att även en liten välfärdsstat som USA inte kan ha fri invandring utan att arbetslösheten ökar och att välfärdsstaten havererar.
    Vänstern har också ett världsrelativt synsätt där man kollektivt skuldbelägger svenskarna för alla korståg och imperialism som vi gjort oss skyldiga till genom historien. Därför ska vi dela med oss till andra, till världsmedborgare lyder mottot. De anklagar USA och västvärlden för allt ont de gjort genom historien. Felet man gör då är att man inte nämner de goda saker som västvärlden skapat såsom demokrati, mänskliga rättigheter, sociala rättigheter, kvinnors rättigheter. Listan kan göras hur lång som helst! Varför ska vi känna skuld för något som hände för flera hundra år sedan och som vi inte orsakat? Det här är verkligen vänstern när det är som allra sämst. Det är fullständigt sjukt! Danska, finska och norska vänstern gör inte så.
    Man kan fråga sig varför ska socialdemokraterna samarbeta med vänsterpartiet som inte alls på något sätt gjort upp med sitt kommunistiska förflutna? En f.d. partiledare kallar sig stolt kommunist och som inte ens tar avstånd från Stalin som är den värsta massmördare som någonsin funnits, tillsammans med Hitler.
    Jag förväntar mig inte att så kommer att ske. Det jag förväntar mig är att socialdemokraterna åtminstone börja erkänna att det finns problem med integration och att vi måste försöka lösa detta. En relevant fråga är: Hur ska vi få flera i jobb? När har man någonsin löst ett samhällsproblem genom att sopa det under mattan? Vet inte riktigt vad du menar med att ”spade är en spade”? Men (s) och (m) måste ta tag i de här frågorna. Strategin att tiga ihjäl SD håller inte. Det kommer bara att gynna SD ytterligare.
    Peter Höglin
    Filosofie kandidat,
    Nationalekonom, Uppsala Universitet

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Peter,

      Inledningsvis undrar jag faktiskt lite över dina källor och de siffror du använder. I den ofta överhettade ”invandrardebatten” försöker SD helt uppenbarligen aktivt skapa en bild av att vi befinner oss i ett mycket allvarligt nationellt krisläge. Detta har tyvärr också gjort att det finns en hel del överdrifter och missförstånd om sakförhållandena hos allmänheten, vilket exempelvis framkommer i en nyligen gjord Novusundersökning (refereras i DN 2014-12-30). På frågan om hur många av de som invandrade till Sverige 2012 som var flyktingar, svarar exempelvis sex av tio att det var fler än 30.000, när det i själva verket var runt 17.500 personer. På frågan om hur många som utvandrade samma år tror drygt fyra av tio att det var 20.000 eller färre. Det året utvandrade omkring 52.000 personer. Invandringen överskattas och utvandringen underskattas ganska kraftigt. Det är alltså viktigt att kolla och dubbelkolla sifforna så man inte medverkar till att sprida vidare felaktiga uppgifter som ger felaktiga proportioner på de problem man vill diskutera.

      Peter, när det exempelvis gäller din siffra rörande sysselsättningsgraden bland invandrare förstår jag inte var den kommer ifrån (Ekberg?). Enligt en SCB-publikation från förra året (Befolkningsstatistik i sammandrag 1960-­2013) var den så kallade sysselsättningsgraden år 2013 63,4 procent bland de utrikes födda och 78,4 procent för inrikes födda. Dessa siffror ger en annan bild än den du tecknar. Och var är referenserna till Myrdal m.fl.?

      Förutom att jag har en del grundläggande invändningar mot ditt snäva matematiska perspektiv när det gäller invandringen tycker jag även att ditt tidsperspektiv är väldigt kort. Detta är intressant inte minst mot bakgrund av att du exempelvis nämner Jan Ekberg. Men du nämner inget om att hans siffror och den beräkningsmodell han använder också visar att invandringen från andra världskriget och en bit in på 1970-talet bidrog positivt till välfärdsstaten. Förklaringen Ekberg anger (Ekonomisk Debatt nr. 6/2014) är att under 1950-, 1960- och 1970-talen hade invandrarna en god arbetsmarknad med lika hög eller periodvis t o m högre sysselsättningsgrad i aktiv ålder än infödda. Dessutom arbetade invandrade kvinnor heltid i högre grad än infödda kvinnor. Årsinkomsten per capita i åldrarna 20–64 år låg väl i nivå med infödda. Omfördelningen gick då från invandrare till infödda. I början av 1970-talet ”fick” därför infödda, enligt Ekberg, en årlig intäkt (på ca en procent av BNP) av invandrarna. Lite lustigt är det ändå att du valt att hoppa över denna historiska bakgrund, inte minst då du ändå ägnar en stor del av din text till just historisk bakgrund. Lustigt också att, nästan i samma veva som du nämner Ekberg, hävdar du att det inte finns någon studie som visar på invandringens positiva ekonomiska bidrag.

      Även om problemen inte bör överdrivas och frågan ges rimliga proportioner kan också jag, i likhet med exempelvis Ann-Marie Lindgren (AiP, 2014-11-07), se att det finns en rad sakpolitiska perspektiv som bör lyftas fram i debatten. Det är exempelvis inte är någon slump att SD har rätt höga opinionssiffror bland byggnads- och transportarbetare – som ju båda känner av försämringarna i arbetsvillkor beroende på underbudskonkurrens från EU-entreprenörer. Här har LO och de berörda förbunden fört fram förslag om hur man ska kunna skapa större ordning och reda, inte minst för att skydda dem som kommer hit och arbetar så att de kan arbeta med rimliga och avtalsenliga villkor och löner. Detta är viktigt både för att motverka rasismen och också för att motverka framväxten av en ”b-arbetsmarknad” som pressar ner villkoren på hela arbetsmarknaden.

      Lindgren har också viktiga poänger när hon pekar på att en förutsättning för den generösa flyktigpolitik som vi vill ha (inte av snäva ekonomiska skäl utan främst av humanitära) är att den måste konkretiseras i åtgärder, som gör att alla de som redan lever här – svenskfödda likaväl som tidigare invandrade – inte uppfattar detta som ett hot eller en risk. Det handlar framför allt om att förbättra integrationen. Då är naturligtvis grunden jobben – jobb som inte begränsar invandrares möjligheter till enbart lågt avlönade servicejobb. Det handlar också om bostäder – inte bara i etniskt och ekonomiskt segregerade områden. Det handlar om skola och utbildning – med resurser som gör att barn som kommer hit under själva skoltiden får möjligheter att klara kunskapsmålen.

      Precis som Lindgren konstaterar har vi rätt många år nu sett att regeringspolitiken ”snarast motverkat de här målen. Bostadsbrist, arbetslöshet och ett skolsystem som får allt svårare att klara elever som behöver extra stöd skärper integrationsproblemen, därför att alla dessa brister slår hårdast mot dem som inte har en hyfsat stark position i samhället. Detta ökar segregationen och spär på misstron mellan olika grupper. Om detta dessutom kombineras med en politik där otryggheten på arbetsmarknaden ökar även för inrikes födda och där fler pressas av en urholkad social trygghet så är manegen krattad både för frustration och radikalisering – hos både svenskfödda, invandrade och nyanlända.”
      Här har du ändå en poäng, Peter, när du säger att det är viktigt att minska klassklyftorna. Detta är också en av de bärande tankarna i min bloggtext.

      Sedan håller jag inte alls med dig om att SD gjort upp med sin historia. Dina jämförelser mellan SD och Vänsterpartiet visar bara på bristande kunskaper i modern svensk politisk historia. Man får inte glömma bort att SDs ledarskap (med Jimmie Åkesson, Björn Söder Mattias Karlsson i spetsen) tillhör ett gäng pojkar från de södra delarna av landet som i sin ungdom gick in i det då öppet uttalat nazistiska/fascistiska Sverigedemokraterna, ett parti med rötterna i Vitt Ariskt Motstånd (VAM) och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Vi har här att göra med ett parti som så sent som 2006 (alltså samma år som alliansen och Reinfeldt erövrade regeringsmakten!!) hade den internationellt kända fascistsymbolen, den ”flammande facklan”, som partiemblem.

      Studerar man sedan SDs olika programskrifter och ideologiska dokument och de ”problemformuleringar” de för fram ser man att de, i likhet med en rad fascistpartier i Europa, strävar efter att skapa ett land där etniskt ursprung glider in i begreppet nation. Ett land där Zlatan, Börje Salming, Mikael Niemi, Loreen o många fler inte är ”riktiga svenskar”. De reduceras till andra klassens medborgare. Orsaken är att de anses tillhöra andra ”nationer” än den svenska, till skillnad från exempelvis Björn Söder och hans skånska vänner. Det var detta Söder försökte förklara för oss i nyligen i den famösa intervjun i DN (2014-12-14).

      Söder har redan tidigare tydliggjort var på den politiska skalan man bör placera in Sverigedemokraterna. Den 18 september i år deltar Björn Söder exempelvis i en debatt med Fremskrittspartiet och Höyre i norska NRK. Fremskrittspartiets (Frp) slutsats om Söder och SD blir att de är ”sådd i brun jord med bruna rötter”. Söder kallar för sin del både norska Höyre och Frp för ”vänsterextremister”, vilket i sig säger en hel del om Söder själv och om SD. När jag skriver att vi bör kalla en spade för en spade menar jag just detta. SD är helt uppenbart ett högerextremt rasistiskt parti med svartbruna rötter.

      Vid den senaste budgetomröstningen röstade SD på alliansens budget, vilket tydligt visat att den mjuka välfärdsretorik de förde fram i senaste valet enbart var läpparnas bekännelse. Vad det handlar om är ett extremt parti som absolut inte ligger ”i mitten” utan långt ut på ytterkanten till höger, även om de genom en skicklig retorik uppenbarligen fått en förmodligen inte obetydlig del av sina väljare att tro att de med en röst på SD får ”gammal hederlig sossepolitik” + en hårdare flyktingpolitik. Men så är det inte.

      Den politik SD röstade för vid senaste budgetomröstningen innebär att vi i värsta fall året ut tvingas leva med orimliga och omänskliga utförsäkringar av svårt sjuka och en söndertrasad a-kassa. Dessutom lyser nödvändiga förstärkningar av såväl äldreomsorgen, arbetsmiljön som infrastrukturen med sin frånvaro i den budget SD stödde.

      SD-politikernas retorik om vikten av att ”ta seden dit man kommer” klingar dessutom falskt. Detta gäller uppenbarligen för alla andra, utom för SD själv. Att SD så fort de får chansen bryter mot praxis (seden), nu senast vid budgetomröstningen i riksdagen, tycks varken bekymra dem själva eller borgerliga media. Enligt mannen bakom de nuvarande budgetreglerna, Per Molander, är dock SDs agerande vid senaste budgetomröstningen exceptionellt.

      Nästa gång sverigedemokraten Björn Söder riktar sitt pekfinger mot invandrare, samer, judar och ”tornedalsfinnar” – och talar om att de bör rätta sig efter svenska seder – glöm då inte bort att hans tumme pekar tillbaks på honom själv.

      SD har i princip tagit hela riksdagen som ”gisslan”, när de hotat med att rösta mot varje regering som inte dansar efter deras pipa i invandringsfrågan. Så här har inget annat svenskt parti gjort tidigare. Detta är också den främsta orsaken till decemberöverenskommelsen.

      Där stannar jag. Det finns naturligtvis mycket mer att säga i denna fråga. Jag avslutar dock med att säga att det inte är meningen att detta ska bli en lång bloggdiskussion om invandringspolitiken. Vill du, Peter, fortsätta att diskutera får du göra det på din egen blogg eller i något annat forum. Jag hoppas ändå att du uppskattar att jag släppte igenom din kommentar (trots att den faktiskt var lika lång som ett vanligt blogginlägg) och att jag sedan tog den på allvar och också anstängde mig för att ge dig ett ordentligt svar. Men min grundprincip, liksom många andra bloggares, är att börjar kommentarerna bli lika långa som ditt då åker de automatiskt i papperskorgen med uppmaningen: starta en egen blogg! Med detta drar jag alltså ett sträck i denna debatt.

      Mvh
      Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO
      Fil.lic i ekonomisk historia, Umeå Universitet
      Brukar normalt sett inte använda denna typ av titlar. Men eftersom en akademisk titel redan använts kontrar jag denna gång med min egen. 🙂

  2. Pingback: Stå på dig, annars gör nån annan det | gemensam

Kommentarer inaktiverade.