Det är skillnad på statistiska samband och kausalitet!

avatar

Just nu gör Svensk Näringsliv (SN) en stor sak av att de privata arbetsgivarna sammantaget har lägre sjukpenningtal än kommunerna och landstingen. Så är det också. Försäkringskassan släppte nyligen statistik om detta. Samtidigt visar siffror att ökningen av sjukpenningtalet bromsar in. Men denna statistik säger faktiskt inte särskilt mycket om orsakerna till inbromsningen och varför det finns variationer i sjukpenningtal mellan de olika sektorerna.

Trots detta försöker ändå Svensk Näringsliv (Catharina Bäck) i sin retorik omvandla de statistiska sambanden till ett entydigt kausalt samband (orsakssamband). Det är inte förvånande att SN slår fast att skillnaden mellan sektorerna beror på att de privata arbetsgivarna är så mycket bättre än kommunerna och landstingen när det gäller att förbättra arbetsmiljön och motverka sjukfrånvaron (Se text på SNs hemsida samt artikel i Dagens Industri tidigare i veckan). Det ligger liksom i SNs intresse att säga just detta.

Det finns självklart ingen anledning för mig att försvara de kommuner och landsting som år efter år kontinuerligt sliter ut sin arbetskraft och struntar i att ta ansvar för att skapa en långsiktigt hållbar arbetsmiljö. Sådana kommunala arbetsgivare finns. Självklart finns mycket att göra när det gäller arbetssituationen, inte minst i den kvinnodominerade och offentligt finansierade välfärdssektorn där sjukfrånvaron är högst. Jag har inga som helst problem med lyfta fram detta. Tvärtom faktiskt. Fackförbundet Kommunal förtjänar allt stöd de kan få för att förbättra situationen för sina medlemmar!

Däremot tror jag inte det är så enkelt som Bäck och SN antyder, dvs att privata arbetsgivare per definition tar ett större ansvar för arbetsmiljön och sjukfrånvaron jämfört med offentliga arbetsgivare. Vad SN inte nämner, men säkert ändå är väl medvetna om, är att en stor del av sektorsskillnaderna när det gäller sjukpenningtalet sannolikt beror på andra faktorer än de lyfter fram.

En förklaringsfaktor som SN systematiskt förbigår, men som knappast saknar betydelse i sammanhanget, är åldersfaktorn. Äldre är mer sjukskrivna än yngre, som ännu inte hunnit slita ut sig. Ser vi exempelvis på sjukpenningtalet ligger personer över 50 år mellan 3 till 4 gånger högre jämfört med de som är under 30 år (Källa: Försäkringskassan, 2016). Samtidigt vet vi att det framför allt är i kommunerna och landstingen som de äldre arbetar.

Enligt SCBs arbetsmarknadssiffror är drygt var fjärde (25,9 %) av de anställda i kommuner och landsting över 55 år. Motsvarande siffra för den privata sektorn är betydligt lägre, ca 16 procent. Samtidigt har privat sektor en högre andel yngre anställda jämfört med kommunerna. Nästan en dubbelt så hög andel av de privatanställda är under 25 år (14,4 %) jämför med de kommunal- och landstingsanställda (7,5 %).

Att inte nämna dessa basfakta, när man ska dra slutsatser om skillnader i sjukfrånvaro mellan olika sektorer, inger inte förtroende. Att Bäck och SN har sina rutiga och randiga skäl att bortse från dessa fakta är uppenbart. Jag tror inte detta lilla ”förbiseende” beror på okunskap…

Men det stannar inte där. Förutom åldersfaktorn finns det också andra förklaringsfaktorer man måste väga in när man jämför skillnader i sjukpenningtal mellan olika sektorer och branscher. Det handlar exempelvis om hur förekomsten av osäkra anställningar påverkar sjukfrånvaron. Har jag en osäker anställning visar forskningen att jag i större utsträckning än andra undviker sjukskrivning, även om jag av smittskyddsskäl eller medicinska skäl egentligen borde sjukskriva mig. Det handlar om att inte dra på sig en konkurrensnackdel i kampen om en tryggare anställning.

En större del av dem med osäkra anställningar, jämfört med övriga anställda, saknar dessutom en sjukpenninggrundad inkomst (SGI) och därför inte är berättigad till ersättning från sjukförsäkringen.

Dessa faktorer är svåra att undvika om man på ett seriöst sätt ska analysera den relativt sett låga nivån på sjukpenningtalet inom exempelvis handeln och hotell- och restaurangnäringen, där många yngre arbetar och osäkra anställningar ofta förekommer.

Ytterligare ett perspektiv som måste nämnas i sammanhanget är att det naturligtvis har betydelse för nivån på sjukpenningtalet hos olika arbetsgivare hur snabbt och effektivt de selekterar bort den arbetskraft som drabbats av ohälsa.

Visst finns många arbetsgivare som tar sitt arbetsmiljöansvar på allvar. Men när jag lyssnar till aktiva i LO-förbunden växer en helt annan bild fram än den solskensbild Bäck och SN målar upp. De fackligt aktiva i LO-förbunden vittnar, tvärtemot SN-retoriken, om att situationen de senaste 10 åren har blivit tuffare för anställda som drabbas av ohälsa. Risken att snabbt bli av med anställningen och hamna vid sidan om den reguljära arbetsmarknaden har ökat för den som drabbas av ohälsa. LO har i remissvar och olika debattartiklar lyft fram den obalans i kravställandet som idag råder vid tidsgränserna.

De internationella länderjämförelser och analyser som gjorts, av bland andra den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, IFAU, ESO m.fl., visar att svenska arbetsgivare har ett relativt lindrigt tryck på sig när det gäller krav på arbetsanpassning och återgång i arbete för den anställde som drabbats av en sjukdom som nedsätter arbetsförmågan. Oseriösa arbetsgivare kan allt för enkelt på grund av de snäva och stelbenta tidsgränserna (efter framför allt 90 och 180 sjukdagar) i praktiken sitta med armarna i kors och skicka iväg den sjuke på ett ”snabbspår” till Arbetsförmedlingen. På detta sätt skickas samtidigt, med hjälp av alliansens arbetsgivarvänliga sjukregler som faktiskt till stor del fortfarande gäller, ansvaret och räkningen för den ohälsa man skapat över på andra.

Denna selektering går av allt att döma snabbare idag, eftersom FK helt uppenbart skärpt sin praxis och ökat sin ”effektivitet” när det gäller att försöka leva upp till de tidsgränser (vid 3, 6 och 12 månader) som alliansregeringen en gång införde. Regeringen har ju dessutom, förutom att siffersätta mål över nivåerna på sjukpenningen och sjukersättningen, tillskjutit extra medel för att se till att öka FKs ”effektivitet” vid tidsgränserna.

Detta gör att vi den senaste tiden sett allt fler FK-beslut om avslag och indrag när det gäller sjukpenning till personer som läkare bedömt helt eller delvis saknar arbetsförmåga pga sjukdom. Samtidig är det fler som ifrågasätter FKs beslut och vill få sitt ärende omprövat eller överklagar beslutet. Rapporterna om den typen av fall ökar stadigt och är en varningsklocka om att det finns anledning att oroa sig över rättssäkerheten.

Jag har idag inte ett tvärsäkert svar på vilken eller vilka av de nämnda förklaringsfaktorerna, eller eventuellt någon annan som jag inte nämnt i denna text, som bäst kan förklara sektorsskillnaderna och det faktum att sjukpenningtalet just nu bromsar in. Visst kan det vara så att det finns arbetsgivare som, på grund av de senaste årens diskussion om sjukfrånvaron, skärpt sig och förbättrat sitt arbetsmiljöarbete. Det är inte omöjligt. Men om, i vilken grad och hur detta i så fall påverkar sjukpenningnivån kan vi idag, med hjälp av den FK-statistik vi har, inte säga särskilt mycket.

Jag vill därför varna för att dra allt för långtgående slutsatser utifrån dagens FK-siffror. Framför allt vill jag hissa ett varningsflagg för de hårdragna och tvärsäkra slutsatser i frågan, som Svenskt Näringsliv just nu pumpar ut och som seriösa debattörer och journalister riskerar att förföras av.

Visst är skillnader i sjukfrånvaro mellan olika sektorer, branscher och arbetsgivare viktiga och intressanta att analysera. Visste vi mer om orsakssambanden bakom dessa skillnader kunde vi lättare skräddarsy lösningar anpassade utifrån hur det faktiskt ser ut på arbetsplatserna. Vikten av att ta fram en sådan arbetsplatsnära kunskap och att utveckla insatser utifrån detta kan inte nog betonas. Såväl LO som exempelvis den tidigare landshövdingen och rehabutredaren Jan Rydh har lyft fram just detta i samtal med regeringen.

Ska vi långsiktigt klara av att motverka den stressrelaterade ohälsa som skapas på allt för många arbetsplatser idag är vi inte betjänta av hårdvinklade slutsatser utifrån enkla statistiska samband. Vi behöver istället fördjupa analysen och förstå orsakerna till varför det ser ut som det gör.

Problemen med sjukfrånvaron är betydligt mer komplexa än vad Svenskt Näringsliv vill göra gällande. Visst kan statistiska samband vara intressanta som utgångspunkt för en analys. Men mer intressant och betydligt svårare är att försöka se orsakssambanden (kausaliteten) bakom siffrorna och sedan ta fram långsiktigt hållbara lösningar på problemen.