Det handlar om klass, kön och om makt

avatar

I en krönika (Länstidningen 2016-04-17) beskriver Torun Carrfors en verklighet som drabbar många i detta land. Det handlar om en systematisk individualisering av strukturella problem. Många med tuffa arbetsförhållanden skuldbeläggs när deras arbetsgivare för ordet. Det handlar i grunden om klass- och könsmakt.

Carrfors tecknar bilden i tydliga färger. Hon talar av egen erfarenhet. Texten glöder av rättmätig vrede:

”Jag hade inte ens fyllt 25 år. Jag hade haft en eller ett par dagars sjukfrånvaro under hela min då inte jättelånga, men ändå fleråriga yrkeskarriär. Jag hade känt ryggen protestera vid ett par omöjliga lyft av kroppar förlamade av sjukdom och ålderdom. Jag hade haft svårt att sova ett par gånger för att adrenalinet fortfarande pumpade, när jag kom hem efter avslutat kvällspass och ställde klockan på 05.30 för att jobba morgon dagen efter. Men jag hade nog aldrig tänkt att jobbet skulle kunna göra mig sjuk.

Min nya chef berättade på medarbetarsamtalet att hon trodde att en åttioprocentig tjänst var vad jag skulle klara av, utan att gå sönder. Det fysiska tempot och den psykiska utmaningen sliter, sa hon.

Jag såg mitt lönekuvert framför mig. Jag såg pensionen. Jag tänkte att min chef var galen och att jag minsann skulle klara av att jobba heltid. Jag var en stark person.”

Vad det handlar om är att hon förväntas betala priset för en dålig arbetsmiljö och en orimlig arbetssituation, genom att gå ner från heltid till deltid. Ett tydligt exempel på hur lågavlönade skuldbeläggs, medan arbetsgivaren går fri från arbetsmiljöansvar.

Många av LO-förbundens medlemmar i olika sektorer och branscher, inte minst på de kvinnodominerade arbetsplatserna, ställs ofta inför liknande ”val”. Det gäller även för många medlemmar i TCO- och SACO-förbunden, inte minst inom skolan, socialtjänsten och vården.

För den som besöker exempelvis ett äldreboende blir det så tydligt att ohälsa och makt hänger ihop. Många av dem jag talat med i LO-förbunden har ”valt” (i praktiken tvingats) att gå ner från heltid till deltid för att orka med de tuffa arbetsförhållandena. Ja, jag ser allt för många exempel på detta bland familjemedlemmar, släktingar, vänner och bekanta. En del av mina närmaste kommer därför sannolikt, på grund av sakernas tillstånd, att i framtiden befolka den växande gruppen ”fattigpensionärer”.

En stor grupp lågavlönade, oftast kvinnor i arbetaryrken, tvingas alltså i praktiken själva betala sin sjukfrånvaro. Sjukdomsrisken privatiseras, både genom orimligt hårda sjukregler och genom att många av hälsoskäl tvingas ner på deltid. Allt medan arbetsgivare friskrivs från ansvar för dålig arbetsmiljö och ohälsogenererande arbetsförhållanden.

Allt detta hänger ihop. Sjukfrånvaron, hälsan, rätten till heltid, rätten till en trygg ålderdom och rätten till en god arbetsmiljö hänger ihop. Ska man förstå samspelet och mekanismerna bakom detta blir det mycket svårt om man inte tar hjälp av begreppen klass, kön och makt.

*********************

En reaktion på “Det handlar om klass, kön och om makt

  1. avatarPiia-Liisa

    Tack, för en som vanligt, bra krönika. ”Vi sålde våra kroppar för pengar” sa en gång en byggnadsarbetare m a a det ackordslönessystem som fanns då. Bra med pengar i lönekuvertet under förutsättning att en var ung, frisk och stark. Smärtande ryggar, knän och händer fanns inte utrymme för. Då var arbetskamraten en belastning i gruppen.
    Idag ser jag liknande inom vård och omsorg, jag som hör till gruppen kallad ”brukare”. Jag ”brukar” inte någon annan, men likväl, begreppet sitter. I snart åtta veckor har ett virus härjat i min kropp, som redan innan var nedsatt. Ett virus med all sannolikhet sprunget ur att personalen inte har råd att stanna hemma när de är sjuka. Nu ska tilläggas att det är ytterligt få som går till arbetet sjuka ur den grupp vars brukare jag är. Men det räcker med at en enda person gör det. Många är dock berättelserna om sjukskrivningar, långa sjukskrivningar, på grund av arbetet. Tror inte det finns någon som inte varit sjukskriven av den orsaken av dem som har tillsvidaretjänster. Lika få är de som arbetar heltid. Delade turer och ständigt ”kort om folk”. Vikarier som ännu inte slutat gymnasieskolan. Ändå är hemtjänsten bra här.

    ”Inget är så bra att det inte kan göras bättre” lär någon ha sagt, och visst gäller det även här. Kvinnorna mellan 30 och 55 år dominerar. Få äldre, få yngre. Någon enstaka man bland både ordinarie och bland vikarierna. Men som du så tydligt beskriver är det även här (arbetar)klass, kvinnor och personal utan makt över sin arbetssituation. R. Karaseks tankar kring krav och kontroll över arbetssituationen blir tydliga. Idag gamla teorier, men de tycks hålla. Bristande kontroll och övermäktiga krav gör personalen sjuka. De sliter för att göra det omöjliga möjligt. Miraklen tar bara något längre tid(s sjukskrivning). Det är lätt att gå till arbetet och förtränga viruset som känns, men som ännu inte brutit ut ordentligt. Kostar för mycket att stanna hemma. Ändå gör många det av omtanke om oss brukare. Återigen drabbas dem som saknar makten, är kvinnor och tillhör arbetarklassen!

    Sedan – om det blir sjukskrivning och sjukersättning drabbas de, liksom vi andra ännu en gång genom sjukersättningens utformning. En ersättning som inte följer någon löneutveckling. Att har arbetat och slitit sönder sin kropp i förtid belönas med en låg pension när den dagen kommer och en ännu lägre sjukersättning känns det som. Att ha varit långtidssjukskriven innan = kraftigt sänkt inkomst. Dessutom så betalar vi med sjukersättning relativt sett mest i skatt på vår redan låga inkomst.

    Det går igen – oavsett var nedslagen görs: Klass, kön och makt!

    TACK Kjell för att du sätter fingret på denna varböld.

    //Piia-Liisa
    Livets Skiftningar – ett annat perspektiv
    wordpress2202.wordpress.com
    (och Ja, jag har FKassans medgivande att blogga trots att jag uppbär sjukersättning, då jag inte har någon inkomst från densamma)

Kommentarer inaktiverade.