Det handlar om makten och takten!

avatar

Nyligen (3 nov.) hade SVTs Agenda ett inslag med anledning av att sjukskrivningarna återigen börjat öka. Förklaringen är främst att unga kvinnor med olika former av stressrelaterad psykisk ohälsa i ökad utsträckning blir sjukskrivna. Det är framför allt korttidsfrånvaron som växer. Senare under samma vecka kom också en rad olika rapporter, som analyserar situationen och hälsoläget i landet med den fokus på växande psykiska ohälsan bland kvinnor. För att förstå vad som sker krävs att sjuk- och ohälsotalen relateras till några enkla fakta, som visar hur arbetslivet faktiskt ser ut idag.

  • De senaste tio åren har anmälningarna om psykosociala problem på jobbet ökat med drygt 2 500 procent, detta visade nyligen tidningen Arbetet. Trots de alarmerande siffrorna har svenska arbetsgivare i praktiken ett mycket litet ansvar för att motverka denna utveckling.
  • I inget annat jämförbart europeiskt land kommer arbetsgivarna så lindrigt undan som i Sverige, när det gäller att ta ansvar för återgång i arbete för dem som drabbats av ohälsa (se ISF:s rapport S 2010:04). Sedan 2006, när alliansen tillträdde, har arbetsgivarna dessutom steg för steg ytterligare avlövats på ansvar.
  • Sedan 2006 har antalet arbetsmiljöinspektörer minskat från 389 personer till dagens 251, enligt siffror från Arbetsmiljöverket. Tar man hänsyn till inflationen har anslaget till Arbetsmiljöverket minskat med nästan 20 procent under samma tid.
  • Idag bryter vi mot ILO-konventionen 161, som Sverige ratificerade 1986 och då åtog sig att steg för steg bygga ut företagshälsovården. Antalet arbetstagare som har tillgång till företagshälsovård har sedan dess minskat kraftigt. Från att i slutet på 80-talet legat på 86 % är siffran nu nere under 65 %.

Detta lilla statistiska axplock signalerar sammantaget att det som just nu sker har tydliga kopplingar till fattade politiska beslut. Utvecklingen är inte ödesbestämd. Det går att göra något åt saken, bara den politiska viljan finns. Samtidigt är det viktigt att inte förminska problemen.

De anställda inte minst på kvinnodominerade arbetsplatser möts idag av ökade krav, osäkrare anställningar och ett större ansvarstagande – samtidigt som de fått mindre makt över sin arbetssituation. Detta leder till ökad psykisk anspänning, som naturligtvis i ett andra steg genererar ökad psykisk ohälsa. Därom tycks landets stressforskare vara ense. Lägger vi till detta den fortfarande ojämlika könsfördelningen av det obetalda hushållsarbetet växer bilden av en allt mer sjukdomsalstrande klass- och könsmaktsordning fram.

Dessutom har vi fått en arbetsmarknad där sammansättningen av den tillgängliga arbetskraften förändrats, något som inte heller är helt oberoende av politiska beslut. Drygt 70 procent av ökningen av den totala arbetslösheten, mellan augusti 2012 och samma tid i år, beror på att gruppen med funktionsnedsättning ökar enligt Arbetsförmedlingens (AF) senaste rapport. Det handlar om personer, majoriteten av dem är kvinnor, som blivit av med sin ersättning från sjukförsäkringen och nu i aldrig tidigare skådad omfattning förs över till AF. De långtidsparkeras på AF, först som arbetslösa och sedan som deltagare i något lågkvalitativt arbetsmarknadsprogram (typ Fas 3).

Innan dessa människor utförsäkrades från sjukförsäkringen var det faktiskt rätt så många som arbetade. Ungefär 35 procent av dem som utförsäkrats fram till mitten/slutet av förra året (2012) hade ersättning från Försäkringskassan på del- eller halvtid. Men när det gått ungefär 14 månander efter utförsäkringen ser det helt annorlunda ut. Av de utförsäkrade är då endast 2 procent i ett osubventionerat arbete (se ISF rapport 2013:6). Även springvikariat, deltidsanställningar, korta och osäkra anställningar ingår i denna siffra. Ytterligare ca 8 procent befinner sig i någon form av subventionerat arbete (lönebidrag osv.). Av allt att döma är alltså rehabiliteringskedjans jobbeffekt negativ, dvs de som utförsäkrats arbetar i lägre utsträckning efter utförsäkringen än före.

Samtidigt som allt fler kastas ut från sjukförsäkringen och den psykiska ohälsan ökar drar regeringen ner på företagshälsovården och det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Stödet till företagshälsovården tas i praktiken bort i nästa års budget. De ca 360 miljoner som regeringen förra året planerade att satsa på företagshälsovården ersätts med ett bidrag på 30 miljoner, pengar som riktas direkt till arbetsgivarna.

Ska den stora majoritet av de arbetslösa som, enligt AF, befinner sig i en utsatt arbetsmarknadssituation i framtiden ha en chans att komma tillbaks måste regeringen göra precis tvärtom mot vad den gör idag:

  • Regeringen måste våga börja ställa krav på att arbetsgivarsidan ska förbättra det långsiktiga och förebyggande arbetsmiljöarbetet samt underlätta återgången i arbete för dem som drabbats av ohälsa.
  • Vi måste bättre använda de verktyg vi faktiskt har. Arbetsmiljöverkets verksamhetet måste förstärkas, såväl resursmässigt som personellt.
  • Regeringen bör ge den parlamentariska socialförsäkringsutredningen ett tilläggsdirektiv som handlar om att se över huruvida de snäva tidsgränserna i dagens sjukförsäkringen genererar ökad press och stress på dem, dvs de med stressrelaterad ohälsa, som just nu i ökad omfattning blir sjukskrivna.
  • LO vill också se utökade stimulansåtgärder för en bättre anpassning av arbetet till människans olika förutsättningar. De skulle kunna omfatta ett förstärkt stöd till en kvalitetssäkrad företagshälsovård med särskilda resurser för de små företagen.
  • Sjukreglerna måste göras mera rättsäkra och rimliga, samtidigt måste arbetsmarknaden göras rymligare. Staten måste även öka insatserna, inte minst utbildningsinsatserna, för de personer som har nedsatt arbetsförmåga så att de bättre kan svara upp mot de krav som arbetsgivarna ställer.

Vad som långsiktigt krävs är att statsmakten stimulerar parterna på arbetsmarknaden att ingå en bred rehabiliterings- och omställningspakt, där företagshälsovården har en viktig roll att spela. Men för att detta ska kunna bli verklighet krävs en tydlig politisk viljeinriktning. Idag saknas tyvärr en sådan vilja hos regeringen och där den finns går den i rakt motsatt riktning mot vad som krävs. Det blir allt tydligare att det, om vi långsiktigt ska kunna vända utvecklingen, krävs både en ny regering och en ny politik efter valet 2014.

*******************************

Läs också: Martin Moberg, Peter Högberg, Alliansfritt Sverige,  Åsa Forsell, Annika Högberg, Solrosuppropet 1, Solrosuppropet2,  Fasorna, Samuel Engblom, Jonna Sima, Robert Björkenwall och Olov Abrahamsson

Etiketter: , , ,

En reaktion på “Det handlar om makten och takten!

  1. Pingback: När samhället sviker | sundbergmonica

Kommentarer inaktiverade.