”Dödsdatumdebatten” speglar brister i alliansens sjukförsäkring

avatar

När ”rehabiliteringskedjan” infördes sommaren 2008 var det ett antal tunga remissinstanser som varnade för att de absoluta tidsgränserna i förslaget riskerar att göra besluten i sjukförsäkringen allt för diagnosbaserade. Detta skulle i så fall bryta mot ett mångårigt och välgrundat synsätt om att beslut om rätt till ersättning inte bör grundas på vilken diagnos den försäkrade drabbats av, utan istället ska utgå ifrån i vilken grad sjukdomen nedsätter arbetsförmågan.

Detta varnade inte minst den främsta medicinska expertisen för när regeringens förslag var ute på remiss. Variationsvidden rörande arbetsförmåga mellan drabbade med samma diagnos är ofta mycket stor och dessutom nära relaterad till vilken typ av arbete det handlar om.

Karolinska Institutet (KI), som samlar huvuddelen av den svenska medicinska spetsforskningen, var mycket tydlig i sitt remissvar rörande den nu aktuella ettårsgränsen: ”Att gradera sjukdomar på det sätt som föreslås i regeringsförslaget leder bara till ofruktbara, tidskrävande och uppslitande diskussioner mellan patienter, patientorganisationer och professionella inom hälso- och sjukvården och Försäkringskassa samt till tidskrävande ansökningar för prövning om rätt till högre ersättning.”

Också Försäkringskassan varnade för riskerna med att införa den ettårsgräns som regeringen föreslog. De varnar för ”faran att koppla särskilda skäl för undantag till diagnoser, så som är fallet när det gäller de särskilda skälen för att beviljas 80 procentig sjukpenning efter 364 dagar och den nya formen av sjukersättning. Risken är stor att det blir fokus på vilka sjukdomar de försäkrade har istället för på arbetsförmågan.”

Regeringen struntade dock i varningsorden från Karolinska Institutet, Försäkringskassan och de andra tunga remissinstanserna och införde rehabiliteringskedjan. Den egna ideologiska övertygelsen, och därav följande skattesänkarambitioner, tycks ha varit den enda beslutsgrunden. Idag ser vi effekterna av denna ideologiska dogmatism.

Karolinska Institutets varningsord blev tyvärr verklighet. Idag träter ofta enskilda försäkrade, politiker, läkare och FK-handläggare om vems felet är när helt uppenbart absurda missförhållanden i försäkringen uppdagas.  I den ideologiska dogmatismens fotspår följer dessutom nästan alltid mänskligt lidande. Inte minst handlar alla de långtidssjuka som blivit av med sin försäkringsersättning och fattigjorts. Enbart de som utförsäkrats vid den bortre tidsgränsen uppgår idag till ca 75 000 personer av kött och blod.

Just nu pågår en debatt, med anledning av ett antal artiklar i tidningen Metro, om några enskilda fall där Försäkringskassan efter ett års sjukskrivning avkrävt ett antal personer med cancer deras eget prognosticerade dödsdatum. Det hela handlar om att den försäkrade efter ett års sjukskrivning måste prövas mot begreppet ”allvarlig sjukdom” om hen fortsatt vill ha en 80-procentig ersättning från sjukförsäkringen. Beviljas hen inte detta kan hen ändå få ytterligare 550 dagar, men då på den lägre 75-procentnivån. Detta är på inget sätt en ny debatt. För ungefär ett år sedan hade vi en liknande debatt.

Men för att förstå det absurda i ”kråksången” krävs en kort tillbakablick. Efter den debatt om sjukreglerna som vi hade vid årsskiftet 2009/10, när ett antal läkare från KI skrev en debattartikel och varnade för att cancersjuka riskerade att bli utförsäkrade, bestämde regeringen att begreppet ”allvarlig sjukdom” mer detaljerat måste definieras. Socialstyrelsen fick detta uppdrag. Sommaren 2010 presenterar Socialstyrelsen sitt arbete, som förutom en relativt lång diagnoslista (eller förteckning av olika sjukdomstillstånd) också innehåller fem kriterier som ska ringa in begreppet ”allvarlig sjukdom”.

Socialstyrelsen skriver i sitt PM:Beskrivningen utgår ifrån nedanstående fem kriterier. Kriterierna har använts för att identifiera tillstånd som finns med i förteckningen. Avsikten är också att kriterierna även i det enskilda fallet ska gälla för att allvarlig sjukdom/skada ska föreligga. Att så är fallet kan förväntas framgå av intyg och utlåtanden som utfärdas.
1) Ett väl avgränsat sjukdomstillstånd eller en skada, baserat på verifierbara undersökningsfynd eller definitioner. Tillståndet ska ha adekvat varaktighet trots att behövliga insatser gjorts.
samt
2) Mycket omfattande funktionsnedsättning.
eller
3) Betydande funktionsnedsättning och progredierande tillstånd med sannolik risk för omfattande försämring av funktion inom det närmsta året.
eller
4) Efter lång tids sjukdom/skada, fortsatt behov av omfattande och krävande behandling.
eller
5) Betydande risk för död inom 5 år.”

När det gäller den debatt som nu förs i Metro, om att enskilda försäkrade av sin FK-handläggare avkrävts sitt eget dödsdatum, handlar det förmodligen om tillämpningen av Socialstyrelsens definition och framför allt om kriterium 5.

Socialstyrelsens definition ligger idag öppet ute på nätet på myndighetens hemsida. När nu detta är känt kan ett beviljande av en fortsatt 80-procentig ersättning efter ett års sjukskrivning, sett utifrån den cancersjukes sida, onekligen te sig en aning tveeggat. Dels är det naturligtvis bättre med en 80-procentig ersättning än en på 75 procent. Dels kan den cancersjuke lätt drabbas av misstanken att bifallsbeslutet grundas på en dödsprognos. Hur uppbyggligt är detta för en person som befinner sig mitt inne i en kamp mot en aggressiv cancer, där en av de viktiga delarna i rehabiliteringen handlar om att försöka upprätthålla livsgnistan och tron på livet? Man kan dessutom fråga sig hur säker den vetenskapliga grunden för ett beslut i frågan måste vara. Vilka osäkerhetsmarginaler är exempelvis behäftade med en medicinsk prognos som fastslår ”betydande risk för död inom 5 år”?

De hela väcker naturligtvis en hel del känslor och tankar till liv. Inte minst handlar dessa om hur paradoxala och grymma konsekvenserna av alliansens tidsgränser faktiskt kan bli i det enskilda fallet. Visst är det alltid lätt att vara efterklok. Men jag kan ändå inte låta bli att undra över hur mycket mänskligt lidande som kunnat undvikas om bara regeringen, när den var i färd med att sjösätta sina nya sjukregler, lyssnat till de remissinstanser som representerar den verkliga sakkunskapen på området…

************************************

Läs också: Yonna Waltersson, Olov Abrahamsson, Martin Klepke,  Roger Jönsson, SR Ekot, Jenny Wennberg, Jan Söderström, Göran Greider, Linnea Swedenmark, Eric Rosén, SR Ekot, Göran Johansson, SvD, Ibrahim Baylan m fl, Martin Moberg, Stefan Löfven m fl, Sanna Rayman, Peter Högberg, Bengt Silfverstrand och Expr