En allt tröttare jämlikhetspolitik…

avatar

I dagens DN analyserar Per Molander, utifrån rådande forskningsläge, de mekanismer som orsakat den ökande ojämlikheten. Hans viktigaste slutsats kan kort sammanfattas i några meningar: ”Om politik kan göra skillnad, kan den också förtröttas. I en färsk rapport från Nordiska ministerrådet konstateras att de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i de nordiska länderna under senare decennier framför allt är politiskt drivna. Tekniska förändringar, globalisering och demografi har haft effekt här som på andra håll, men det är politiska beslut om svagare omfördelning i skattesystemet och en tunnare offentlig socialförsäkring som är huvudorsakerna.”

Den utveckling Molander beskriver märker jag, som facklig välfärdsutredare, ständigt av i mina kontakter med aktiva i LO-förbunden. Det gör jag även när jag som utredare analyserar välfärdsstatistiken. Det saknas knappast siffror som beskriver utvecklingen. Låt oss titta lite närmare på den statistik som rör socialförsäkringarna.

Eftersom Sverige har ett inkomstrelaterat socialförsäkringssystem bör vi ta hänsyn till inkomstökningarna när vi analyserar hur kostnaderna utvecklats över tid. Ett allmänt vedertaget sätt bland välfärdsforskare att väga in denna aspekt är att relatera utgifterna för socialförsäkringarna till bruttonationalprodukten (BNP = värdet av de varor och tjänster som produceras i ett land under ett år). Detta mått visar hur stor del av de värden vi skapar som går till socialförsäkringarna.

Sätter vi socialförsäkringarnas utgifter (exklusive pensionssystemet) i relation till BNP ser vi en tydlig trendmässig minskning sedan början av 1990-talet. I samband med den statsfinansiella krisen i början av 1990-talet började socialförsäkringarna att minska. Detta har hållit i sig fram till idag. I början av 1990-talet låg utgifterna för socialförsäkringarna strax under 10 procent av BNP. År 2016 var motsvarande siffra 5,2 procent av BNP (se diagram på sidan 14 i Socialförsäkringen i siffror 2017).Utvecklingen ser ungefär likadan ut när vi analyserar utgifterna för sjukdom och funktionsnedsättning (utgiftsområde 10 i statsbudgeten). Också här ser vi en tydlig trendmässig minskning sedan början av 1990-talet. Vi satsar alltså en allt mindre del av de värden vi skapar på det allmänna försäkringsskyddet som träder in vid sjukdom och funktionsnedsättning. Här har vi faktiskt sett mer än en halvering av utgifterna i relation till BNP, från strax under 7 procent år 1989 till ca 3 procent år 2016 (se diagram på sidan 16 i Socialförsäkringen i siffror 2017). I april 2018 låg den av Försäkringskassan beviljade totala sjukfrånvaron (ohälsotalet) på den lägsta nivån någonsin (25,6 dagar).*Hur ser det då ut när vi jämför Sverige med övriga europeiska länder? Här är ju den allmänna bilden i debatten och på borgerliga ledarsidor att vi ligger i topp. Men ser vi till de samlade offentliga transfereringarna (utgifter för socialförsäkringen, arbetslöshetsersättningen och det ekonomiska biståndet) i förhållande till BNP stämmer inte detta. Vid en jämförelse med övriga europeiska länder kommer Sverige först på 18:e plats. Vi ligger alltså någonstans i mitten. Såväl Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Finland, Danmark, Belgien, Österrike som Frankrike m.fl. satsar en högre andel av sin BNP på offentliga transfereringar än vad vi gör (se Socialförsäkringen i Siffror 2017, diagram på sid 17).**

För vi upp analysen på en högre aggregerad nivå ser utvecklingsmönstret ungefär likadant ut. Den offentliga utgiftskvoten (de offentliga utgifternas andel av BNP) har minskat kraftigt de senaste decennierna. När Sverige gick med i EU 1995 hade vi de klart största offentliga utgifterna i relation till BNP inom EU. Närmare 64 procent av ekonomin utgjordes av offentliga utgifter. I den senaste sammanställningen från Eurostat, som avser 2016, var de offentliga utgifternas andel av BNP i Sverige knappt 50 procent, vilket innebär en sjunde plats i EU (läs mer här).

Samtidigt som detta skett har också skattekvoten*** (skatternas andel av BNP) minskat kraftigt – från 50,4 procent år 1990 till 43,9 procent förra året (läs mer hos SCB). En hel del skatter som framförallt träffar de allra rikaste av befolkningen har dessutom avskaffats helt. Det gäller såväl arvsskatt (2005), förmögenhetsskatt (2007) som statlig fastighetsskatt (2007). För företag har bolagsskatten sänkts från 52 procent på 1980-talet till 22 procent idag. Utöver detta har kapitalbeskattningen urgröpts och nya möjligheter att göra skatteavdrag införts, exempelvis ROT- och RUT-avdragen som framför allt nyttjas av de mer välbeställda.

Sammantaget innebär de senaste decenniernas förändringar av skatte- och utgiftskvoterna att välfärdsstatens omfördelande förmåga har minskat, vilket ökat ojämlikheten. Omfördelningen har minskat både på utgifts- och inkomstsidan i statens budget. Det är alltså mot denna bakgrund vi måste förstå uppgifterna om att Sverige är det OECD-land där ojämlikheten ökat allra mest och allra snabbast de senaste decennierna.

Den politiska trötthet, som Molander pekar ut som viktig att analysera när vi ska förstå utvecklingen mot ökad ojämlikhet i vårt land, avspeglas alltså mycket tydligt i välfärdsstatistiken. En följdfråga blir naturligtvis om det finns något samband mellan ojämlikhetsutvecklingen i vårt land och det, under samma tidsperiod, trendmässigt minskande stödet för socialdemokratin? Hur ser detta samband i så fall ut? Vilken roll kommer Molanders och andra forskares analyser, rörande mekanismerna bakom den ökande ojämlikheten, att spela när socialdemokratin om några månader gör sin eftervalsanalys?

_________________________________________

”Fotnötter”:

*Ohälsotalet baseras på antalet utbetalda nettodagar. Med nettodagar menas att dagar med partiell ersättning omräknas till hela dagar, t.ex. två dagar med halv ersättning blir en nettodag. Ersättningar som ingår i ohälsotalet (också benämnd den totala sjukfrånvaron) är sjukpenning, rehabiliteringspenning, sjukersättning och aktivitetsersättning. Sjukersättning och aktivitetsersättning har funnits sedan 2003, innan dess motsvarades dessa ersättningar av förtidspension och sjukbidrag.

**Att göra internationella jämförelser när det gäller olika trygghetssystem är alltid vanskligt. De olika trygghetssystemen samspelar med varandra på olika sätt och dessutom har man i olika länder valt olika systemlösningar, vilket försvårar eller omöjliggör relevanta jämförelser. I vissa europeiska länder använder man sig exempelvis av skattereduktioner för att möta välfärdsbehov som hos oss genererar utgifter för de offentliga transfereringarna.

***Skattekvoten (SCBs begrepp) är en mer korrekt benämning på det som olika högerlobbyister systematiskt kallar för ”skattetrycket”. Syftet med att tala om ”skattetryck” är naturligtvis att betona beskattningens negativa sidor och skapa ett politiskt tryck att lätta på ”trycket”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *