En hel del ”snömos” i socialförsäkringsutredningen

avatar

Jag har tidigare bloggat om den parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutbetänkande (SOU 2015:21). Mitt omdöme står fast. SOU 2015:21 dras med ett stort och grundläggande problem. Det är tydligt att betänkandet i stor utsträckning är en politiskt framkompromissad produkt. Det som möter läsaren är därför ett lapptäcke av olika ofta oförenliga perspektiv och synsätt. Där finns också en hel del ”politisk snömos”. Den som letar efter en hyggligt fördjupad helhetssyn i betänkandet får därför leta förgäves.

Särskilt problematiskt blir det när analysen, helt uppenbart av partitakiska skäl, bortser från såväl beprövade erfarenheter som seriösa analyser. Detta innebär att det, trots det mångåriga utredandet inom ramen för SOU 2015:21, fortfarande återstår en hel del analysarbete att göra. Jag ska här bara kort nämna några exempel på områden som behöver belysas ytterligare för att viktiga och kvalitetssäkrade reformer ska kunna tas fram.

Det är naturligtvis bra att regeringen aviserat att man så snart som möjligt ska slopa den bortre tidsgränsen (stupstocken) i sjukförsäkringen. Men detta är bara ett första steg som måste följas av fler. Av olika internationella jämförelser vet vi exempelvis att svenska arbetsgivare slipper mycket lindrigt undan när det gäller att ta ansvar för återgången i arbete för långtidssjuka.* Av detta märks dock inte mycket i betänkandet.

Tyvärr nöjer sig allt för många arbetsgivare idag med att passivt invänta de snäva och stelbenta tidsgränserna så att de på ett ”så smidigt sätt som möjligt” kan skiljas från anställda som de av någon anledning vill bli av med. Detta håller inte. En rimligare sjukförsäkring kräver ett rymligare arbetsliv. Det hänger ihop. Därför måste arbetsgivarna få ett större tryck på sig när det gäller att motverka att ohälsa uppstår, att anpassa arbetet efter individens förutsättningar och att underlätta rehabilitering och om så krävs omställning.

I grunden behövs en översyn av samtliga tidsgränser i sjukförsäkringen. LO anser att de tidsgränser som i dag gäller vid 90, 180 och 364 dagar bör omvandlas till stödjepunkter där individen rustas med rehabiliteringsrättigheter. Kravställandet vid tidsgränserna måste balanseras om, så att de aktörer som verkligen kan leverera rehabilitering får ett större tryck på sig. Idag bär den enskilde i princip allt ansvar. Detta är orimligt.

Allt för många av dem som drabbats av ohälsa ramlar dessutom ”mellan stolarna”. Ofta uppstår oklarheter om vems ansvaret är. Är det FK, AF, hälso- och sjukvården eller arbetsgivaren som bär ansvaret? För att nå fram till smidigare lösningar än de vi har idag, inte minst för dem med partiell/nedsatt arbetsförmåga, måste det skapas en mer utvecklad myndighetssamverkan och en tydligare koppling till den erfarenhetsbaserade kunskap som arbetsmarknadens parter besitter.

I detta sammanhang bedömer LO det som mer effektivt att bygga vidare på den struktur som redan finns än att skapa en helt ny myndighetsstruktur. Detta kan bland annat åstadkommas genom att parterna på arbetsmarknaden och ansvariga myndigheter i ökad utsträckning samverkar inom ramen för de s.k. Samordningsförbunden. LO anser därför att regeringen omgående och i samverkan med inblandade aktörer bör ta fram en strategi för hur den arbetsplatsnära samverkan, mellan ansvariga myndigheter och arbetsmarknadens parter, kan effektiviseras och byggas ut.

Men åtgärderna får inte stanna där. Ska problemen lösas långsiktigt krävs också att samspelet mellan välfärdspolitikens olika delsystem förbättras. Därför behövs en statlig utredning med uppdrag att göra en grundlig översyn av det kommunala försörjningsstödet och dess samband med framför allt det statliga socialförsäkringssystemet. Översynen bör omfatta såväl konstruktionen som nivåerna i det kommunala försörjningsstödet. Men det bör även handla om att identifiera förändringar i personkretsar, kvalifikationsregler och ersättningsnivåer inom socialförsäkringssystemet i syfte att öka graden av inkludering inom befintliga statliga socialförsäkringar. Inte minst handlar det om att justera de låga ersättningarna och det uppenbart allt för hårda regelverket för sjukersättning (tidigare förtidspension), som enligt alliansregeringens egen utredare idag sannolikt är OECD-världens hårdaste.

Mycket av det LO förväntade sig att den parlamentariska socialförsäkringsutredningen skulle göra och analysera är alltså fortfarande ogjort. Ansvaret att föra arbetet vidare vilar nu tungt på regeringen. LO kommer därför att ligga på regeringen så att det nödvändiga reformarbetet kommer igång så snart som möjligt. Några av de konkreta förslag som lyfts fram i SOU 2015:21 kan regeringen dessutom effektuera relativt omgående, dvs redan i höstbudgeten:

  • Det handlar bland annat om åtgärder som stärker tilltron till sjukförsäkringen. Förutom att avskaffa den bortre tidsgränsen (stupstocken) i sjukförsäkringen krävs att inkomsttaket i sjukförsäkringen höjs så att vi kan leva upp till principerna om standardtrygghet och att 80 procent av de försäkrade ska få 80 procent i ersättning i händelse av sjukdom som nedsätter arbetsförmågan. Detta är dessutom något som det nu tycks råda en bred parlamentarisk samsyn om. Men ska detta inte stanna vid till intet förpliktigande festtalsretorik krävs naturligtvis konkreta förslag. LO har därför krävt att inkomsttaget ska höjas från dagens 7,5 till 10 prisbasbelopp (37 000 kr/mån) under denna mandatperiod och därefter kopplas till löneutvecklingen, för att undvika att takhöjningen inte successivt urgröpas. I höstbudgeten bör regeringen ta ett första steg i denna riktning.
  • En hög destruktiv sjuknärvaro, dvs när många enligt den medicinska kunskapen borde vara sjukskrivna men ändå jobbar, leder av allt att döma till långsiktigt negativa konsekvenser för folkhälsan. Det mest logiska hade, mot denna bakgrund, varit att avskaffa karensdagen helt och hållet. Detta inte minst beroende på att den genererar en sjuknärvaro som sprider smitta bland annat i vården och omsorgen. Men vill eller kan man inte, av olika skäl, gå hela vägen direkt kan man ändå börja med att ersätta karensdagen med ett s.k. karensavdrag, så som framträdande företrädare för LO föreslagit (se SvD 2013-06-23) och som också SOU 2015:21 förordar. Genom att införa ett karensavdrag kan man åtminstone delvis skydda de grupper som drabbas allra hårdast av det avbräck en karensdag innebär, det handlar framför allt om det stora antalet kvinnor som arbetar deltid/nattetid ofta med koncentrerad arbetstid och med otrygga anställningar. Här både kan och bör regeringen redan i höstbudgen lägga fram ett konkret förslag.

Detta var bara några korta reflektioner och exempel med anledning av de delar i SOU 2015:21 som rör sjukförsäkringen och återgången i arbete. Mycket mer finns naturligtvis att säga. Slutbetänkandet ligger ju på ca 1 200 sidor. Vill du ha ett mer detaljerat omdöme också rörande arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringen kan du läsa hela LOs remissvar här. Jag gissar dessutom att jag ganska snart, i bloggtexter och artiklar, lär få anledning att återkomma i ämnet.

********************

* Se exempelvis Johansson, P., Aydin, E. och Bergendorff, S. mfl., Arbetslivsinriktad rehabilitering, underlagsrapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (S 2010:04), s. 60-61. IFAU (2010:17), Reformerna inom sjukförsäkringen under perioden 2006-210; vilka effekter kan vi förvänta oss?, s.37. Även OECD har vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för att arbetsgivarna har allt för få incitament för att underlätta återgången i arbete för långtidssjuka. Senast skedde detta i rapporten OECD (2013), Mental health and work. Sweden. Dessutom föreslog LU den s.k. Långtidsutredningen (SOU 2011:11) ett införande av ”tydligare finansiella sanktioner mot arbetsgivare som inte erbjudit rehabiliterings- och omplaceringsmöjligheter där detta borde ha skett.” LO, liksom många andra remissinstanser, ansåg den modell som LU föreslog var intressant och borde analyseras vidare. Av detta blev dock inget.