En sjukdomsalstrande klass- och könsmaktsordning

avatar

De ökande sjukskrivningarna sedan 2010 har en tydlig koppling till det som just nu sker i vårt samhälle. De anställda, inte minst på kvinnodominerade arbetsplatser, möts idag av ökade krav, osäkrare anställningar och ett större ansvarstagande. Samtidigt har de fått mindre makt över sin arbetssituation. Detta leder till ökad psykisk anspänning, som naturligtvis i ett andra steg genererar ökad psykisk ohälsa. Därom tycks landets stressforskare vara ense.

Lägger vi till detta den fortfarande ojämlika könsfördelningen av hushållsarbetet och ett ökat familjeansvar, exempelvis för äldre anhöriga, växer bilden av en allt mer sjukdomsalstrande klass- och könsmaktsordning fram. För att förstå vad som sker krävs dessutom att sjuk- och ohälsotalen relateras till några enkla fakta, som visar hur arbetslivet faktiskt ser ut idag.

  • De senaste tio åren har anmälningarna om psykosociala problem på jobbet ökat med drygt 2 500 procent, detta visade nyligen tidningen Arbetet. Trots de alarmerande siffrorna har svenska arbetsgivare i praktiken ett mycket litet ansvar för att motverka den psykiska ohälsan på arbetsplatserna.
  • I inget annat jämförbart europeiskt land kommer arbetsgivarna så lindrigt undan som i Sverige, när det gäller att ta ansvar för återgång i arbete för dem som drabbats av ohälsa (se ISF:s rapport S 2010:04). Sedan 2006, när alliansen tillträdde, har arbetsgivarna dessutom steg för steg ytterligare avlövats på ansvar.
  • Sedan 2006 har antalet arbetsmiljöinspektörer minskat från 389 personer till dagens 251, enligt siffror från Arbetsmiljöverket. Tar man hänsyn till inflationen har anslaget till Arbetsmiljöverket minskat med nästan 20 procent under samma tid.
  • Idag bryter Sverige mot ILO-konventionen 161, som Sverige ratificerade 1986 och då åtog sig att steg för steg bygga ut företagshälsovården. Antalet arbetstagare som har tillgång till företagshälsovård har sedan dess minskat kraftigt. Från att i slutet på 80-talet legat på 86 % är siffran nu nere under 65 %.
  • Att lägga ner Arbetslivsinstitutet, med dess 285 aktiva forskare, var en av de allra första åtgärderna som den borgerliga regeringen beslutatde om efter att man tagit makten hösten 2006. Antalet forskare inom arbetslivsområdet har sedan dess minskat med en tredjedel, anslagen har stramats åt med flera hundra miljoner kronor och forskningen splittrats på en stor mängd institutioner. Efter nedläggningen av Arbetslivsinstitutet är Sverige inte längre världsledande på forskning som rör arbetslivet.

Detta lilla statistiska axplock signalerar sammantaget att det som just nu sker har tydliga kopplingar till fattade politiska beslut. Utvecklingen är inte ödesbestämd. Det går att göra något åt saken, bara den politiska viljan finns.

Samtidigt är det viktigt att inte förminska problemen. Det är idag betydligt fler sjukskrivna än när regeringen sommaren 2008 sjösatte sin stora sjukförsäkringsreform, kallad för ”rehabiliteringskedjan”. Vad denna reform åstadkom var alltså att under ungefär två år förlänga den trend med fallande sjuktal som inletts fem-sex år tidigare.

Till detta ska läggas den utförsäkringskarusell som ”rehabiliteringskedjan” i praktiken blivit. Fram till idag har ca 75 000 personer utförsäkrats och överförts till Arbetsförmedlingen (AF) när de passerat den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Efter ett år är cirka hälften av dem tillbaks i sjukförsäkringen, men nu ofta med åtminstone en ny diagnos. Ungefär var femte utförsäkrad långtidsparkeras i något lågkvalitativt arbetsmarkandsprogram (typ Fas 3) vid Arbetsförmedlingen. Av de utförsäkrade är bara 2 procent i ett osubventionerat arbete ca 14 månander efter utförsäkringen (se ISF rapport 2013:6). Då ingår även springvikariat, deltidsanställningar, korta och osäkra anställningar i denna siffra.

Innan dessa människor utförsäkrades från sjukförsäkringen var det faktiskt rätt så många som arbetade. Ungefär 35 procent av dem som utförsäkrats fram till mitten/slutet av förra året (2012) hade ersättning från Försäkringskassan på del- eller halvtid. Av allt att döma är alltså rehabiliteringskedjans jobbeffekt negativ, d.v.s. de som utförsäkrats arbetar i lägre utsträckning efter utförsäkringen än före.

Vid senaste årsskiftet hade dessutom totalt 5000 personer utförsäkrats en andra gång. De har inte, som regeringen utlovat, rehabiliterats och fått jobb. Majoriteten påbörjar i stället en tredje omgång i den nya sjukförsäkringen. Drygt 70 procent av dem som utförsäkrades en andra gång 2012 återvände till Försäkringskassan.

Vad vi just nu bevittnar är inget annat än en absurd årlig rundgång, mellan olika myndighetsskyltar, för tiotusentals långtidsjuka. De drabbade blir dessutom allt sjukare och allt fattigare för varje ny runda de tvingas göra…

Även om regeringen vid ett flertal tillfällen försökt att lappa och laga i det rättsosäkra regelverket återstår fortfarande stora systemfel. Det är svårt att undgå att dra någon annan slutsats än att de utgångspunkter och de antaganden som ligger till grund för denna experimentpolitik brister. Politiken saknar helt enkelt en realistisk och kunskapsbaserad grund, som utgår ifrån hur såväl samhälle som människor faktiskt fungerar.

Det vore därför klädsamt om regeringen en stund stannade upp och reflekterade över siffrorna i denna bloggtext. Helt klart pågår just nu i detta land ett socialt och politiskt experiment med utsatta människor. När man granskar utfallet är det direkt förskräckande. Många sjuka människor och deras anhöriga har farit mycket illa. Var det verkligen värt priset att, trots en massiv kritik från de tyngsta remissinstanserna, driva igenom de nya och hårdare sjukreglerna?

*******************************

Läs också: Agneta Berge, Aftonbladet, Peter Johansson, Anne-Marie Lindgren, Martin Moberg, Bengt-Urban Fransson, Peter Högberg, Svante Säwén, Alliansfritt Sverige, Björn Elmbrant, Daniel Swedin, Lena Sommestad, Marika Lindgren Åsbrink, Yonna Waltersson, Olov Abrahamsson, Helle Klein, Martin Klepke, Jonas Sjöstedt, Jenny Wennberg, Martin G Moberg, Somar Al Naher, Peter Akinder, Eric Sundström, Peter Johansson, Fredrik Jansson, Hans Bülow

4 reaktion på “En sjukdomsalstrande klass- och könsmaktsordning

  1. avatarMonica

    Kanske dags att utreda detta som inträder den 1 mars när vi sjuka även ska registrera till Af antal sökt ajobbb vilke och vad det ledde till..

    ex jag är utförsäkrad för andra gången från 1 januari till 30 mars.. 1 april tillbaks till sjukförsäkrigen..

    jag ska från 1 mars rapporter vilka jobb jag sökte i mars och sak även fortsätta göra det efter jag gått in i sjukförsäkrigen igen i april.. Mina Af handläggaren och FK handläggare två underbara personer som verkligen vill v mig väl men de är så hårt knutna av ett system som inte är anpassat för mina och mina diagnoser.. och som de säger du är inte ensam Monica det är ju såååå många som kommer fara illa av det här men vem lysssnar??

  2. avatarEdir Fontes

    Hej, jag är 60 år o ha erbiudits avtalspenson, men tror inte att jag orkar arbrta fram till agust där då jag få pantion. Må så dåligt av stres fattar inte att jag inte bret ihopp. Jag känner mig riktigt sjuk! Var gör jag, funderar på sjukskriva mig! Orka inte mer!

  3. avatarKong

    Om man ser till de människor som finns idag, så är vi resultatet av att 40% av männen och 80% av kvinnorna förökade sig till nästa generation.

    Män har alltid befunnit sig i en hårdare darwinistisk kamp för överlevnad och fortplantning.
    Kvinnor bara helt enkelt alltid har haft det för enkelt hittils.

    Det jämställda vore att man utsätter kvinnor för en allt hårdare evolutionär press, så att endast den starkaste eliten av kvinnor överlever och får chansen att föra sina gener vidare.

    På så sätt kommer vi snart att ha uppnått jämställdhet.

    Eller så kan man fortsätta blunda för att män alltid har haft extremt mycket svårare att få fortplanta sig och föra sina gener vidare till nästa generation, att män alltid har utsatts för en hård avelsprocess som i sin tur har skapat alla skillnader mellan könen.

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Kong, jag tror inte alls på din hemsnickrade socialdarwinistiska teori. Hur ska du exempelvis förklara varför just de länder eller delar av världsekonomin där det råder mest jämställdjet mellan könen också är de med högst konkurrenskraft. För övrigt trodde jag faktiskt att den ”stenåldersuppfattning” du formulerar för länge sedan konkurrerats ut av seriös vetenskap. Men tydligen finns en och annan atavistisk rest kvar här och var… 😉

Kommentarer inaktiverade.