Ett offentligt utredningsväsende i intellektuellt och moraliskt förfall

avatar

Jag har den senaste tiden haft det tveksamma nöjet att få skriva remissvar till två riktigt bedrövliga  statliga utredningar:

  • Dels handlar det om socialminister Maria Larssons politiska beställning (SOU 2014:2) om att marknadisera hemtjänsten och tvinga på kommunerna en specifik marknadsmodell.
  • Dels handlar det om ett förslag om ersättning till arbetsgivare med höga sjuklönekostnader (Ds 2014:15). Alltså det ”tröstpris” i form av en snabbutredning som centerledaren Annie Lööf beviljades av moderaterna när hon i regeringen inte fick igenom förslaget att plocka bort den andra sjuklöneveckan för småföretagen.

Vi tar de var för sig. När det gäller marknadiseringen av hermtjänsten behandlas denna inom ramen för utredningen Framtidens valfrihetssytem (SOU 2014:2). Utredningen föreslår exempelvis, trots att en stabil evidensbaserad beslutsgrund saknas, att alla kommuner ska vara skyldiga att ge brukarna av hemtjänst möjlighet att välja mellan åtminstone två företag. Förslaget utgår ifrån en liberal idealbild av hur verkligheten bör se ut. Men oftast är verkligheten betydligt mer nyanserad och problematisk än den framstår i dylika skönmålningar.

Detta gör att den valsituation som utredningsförslaget bäddar för i praktiken i många mellanstora kommuner kommer att stå mellan kommunen eller Carema Care, Attendo Care, Aleris eller Förenade Care. I storstadskommunerna är företagen så många att valsituationen närmast får karaktären av ett PPM-val, d.v.s. det finns så många aktörer att välja bland att det i praktiken är omöjligt att på ett meningsfullt sätt sovra bland dem.

I vissa glesbygdskommuner kan dock problembilden vara den rakt motsatta. Där kan det ibland vara svårt att i alla kommundelar ens klara av att erbjuda två utförare, om det ska ske på rimliga villkor. I mindre kommuner kan det dessutom bli svårt att hitta alternativa utförare för mer komplicerade omvårdnadsuppgifter, inte minst om kommunen ställer krav på en väl fungerande samverkan med hälso- och sjukvården.

Att situationen och de faktiska valmöjligheterna kan variera mellan olika typer av kommuner på detta sätt är dock tyvärr inget som utredningen analyserar på något mer djupgående och seriöst sätt. Istället vill utredaren dra ut en enhetlig riktlinjal över hela landet och tvinga kommuner, inte bara de som inte vill utan även de som inte kan, att bygga uppe en ”pseudomarknad” inom hemtjänstområdet.

Detta gör man trots att man säger sig ha genomfört en jämförelse av kostnader, kvalitet och effektivitet mellan 65 kommuner som tillämpar LOV och 69 kommuner som inte tillämpar LOV och ”inte kunnat hitta några skillnader mellan de båda kommungrupperna som kan hänföras till LOV vad gäller kvalitet eller effektivitet.” Det är till och med så att där det märks små skillnader mellan kommungrupperna talar dessa snarare för att det är bättre förhållanden i icke-LOV-kommuner än i LOV-kommuner. Utredningens förslag pekar alltså i en riktning, medan empirin pekar i en annan.

Det är inte underligt att två opolitiska sakkunniga från finansdepartementet reserverar sig mot hela utredningen i en välskriven bilaga. De hävdar att om utredningens huvudförslag genomförs är detta ett brott mot lagstiftningen, eftersom man underlåtit att göra en konsekvensanalys samtidigt som man ålägger kommunerna ökade kostnader, uppgifter och ansvar. Under min tid som utredare har jag faktiskt aldrig tidigare stött på något liknande. Men visst ska dessa två sakkunniga ha all heder för sin yrkesmässiga integritet och intellektuella hederlighet.

När det sedan handlar om förslaget om Ersättning för höga sjuklönekostnader (Ds 2014:15) bekymrar man sig inte heller särskilt mycket om empiri och evidens. Man försöker inte ens bygga sitt förslag på kunskap och samhällsvetenskap. Istället slår man fast att ”enligt information från arbetsgivarorganisationer är den administrativa bördan i själva ansökningsförfarandet en starkt bidragande orsak till att dagens system kraftigt underutnyttjas.”  Detta blir sedan den grundläggande ”sanning” som arbetsgruppen utgår ifrån när man utformar sina förslag.

Arbetsgruppen bakom promemorian gör alltså de ”arbetsgivarorganisationer” som man själv kontaktat till sanningsvittnen när det gäller det grundläggande motivet till de förslag man för fram. Vilka personer på ”arbetsgivarorganisationerna” man vidtalat eller vilka dessa organisationer är framkommer inte. Inte heller nämns något om vilken nivå i arbetsgivarorganisationerna man riktat sig till, vilket inte är helt oväsentligt. Det kan ju faktiskt tänkas finnas åsiktsskillnader mellan exempelvis de anslutna företagarna och de centrala representanterna för deras intresseorganisation.

Att på det sätt som arbetsgruppen gör ge ett ensidigt partsintresse problemformuleringsprivilegiet är varken trovärdigt eller seriöst, åtminstone inte om man strävar efter att så sakligt och intellektuellt hederligt som möjligt representera medborgarperspektivet. Att detta partinteresse dessutom inte tydligt anges i promemorian, utan istället döljs bakom det diffusa begreppet ”arbetsgivarorganisationer”, stärker knappast heller tilltron till arbetsgruppen och de förslag som den för fram. Att mot denna bakgrund tala om den nu aktuella promemorian (Ds 2014:15) och de förslag som presenteras i den som beställningsverk framtaget för att tillfredsställa anonyma arbetsgivarintressen är därför ingen överdrift.

De två exempel jag refererat till i denna text kanske är extrema. Men mitt bestämda intryck, efter att under årens lopp tagit mig igenom ett relativt stort antal offentliga utredningar och promemorior, är att de allt mer reduceras till att bli rena beställningsverk – för politiker och för starka intresseorganisationer som politikerna vill hålla sig väl med. Under mina mer än tio år som utredare måste jag dessutom tyvärr säga att denna utveckling accentuerats de senaste åren.

Efter rätt så många samtal med utredarkollegor i andra organisationer verkar det dessutom som att jag långt ifrån är ensam om mina tankar. Men detta måste väl vara ett problemkomplex som oroar fler än enbart sakkunniga och utredare. Inte minst för att det faktiskt handlar om våra möjligheter att befrämja det kunskapsbaserade demokratiska samtalet, som ju är en av de viktigaste grundstenarna i vår typ av samhällsmodell.

När det offentliga utredningsväsendet mer bygger på ytliga marknadsföringstrix än på erfarenhetsbaserad kunskap är det trots allt en seriös utredares förbannade skyldighet att blåsa i visselpipan; Det offentliga utredningsväsendet behöver vård, ja kanske till och med akutvård! Var är ni alla som säger er vilja vårda demokratin? Var är den engagerade samhällsdebatten om hur dolda intressegrupper vinner allt mer makt på det öpnna och demokratiska förnuftets bekostnad?

**********************************************

Läs också: Läs också: Leine Johansson, Sverige kan bättre, Piteå-tidningen, Martin Moberg, Olov Abrahamsson 1, Yonna Waltersson, Lisa Pelling, Daniel Swedin, Jesper Bengtsson, Jonas Sjöstedt, Alliansfritt Sverige, Helle Klein, Peter Akinder, Lena SommestadMarika Lindgren-Åsbrink, Johan Ehrenberg, Irene Wennemo, Anne-Marie Lindgren, Linnea Swedenmark, Johanna Kronlid, Martin Klepke, Lisbeth Lippe Forsberg, Martin G Moberg, Eric Sundström, Tobias Baudin m.fl., Johanna Kronlid, Eva Franchell, Daniel Swedin, Irene Wennemo, Olov Abrahamsson 2, Olov Abrahamsson 3, Dan Andersson i Expressen och Robert Björkenwall.