Exemplet Nederländerna och sjukskrivningarna

avatar

Igår uppmärksammade Ekot att man i Nederländerna pressat ner sjukskrivningarna kraftigt. När man tittar på de nederländska sjuktalen bör man dock komma ihåg några saker. Nederländerna är i flera avseenden extremt. Även om det finns erfarenheter vi kan lära av bör vi akta oss för den typ av privatisering av sjukförsäkringen man genomfört där.

Skulle vi kopiera holländarnas modell rakt av riskerar detta att leda till en selektion, där arbetsgivarna undviker att anställa de med sjukdomshistoria och dem med nedsatt arbetsförmåga. Det finns också risk för den enskildes integritet och att gränserna mellan arbete och privatliv suddas ut. Vi riskerar få ett system där arbetsgivarna skickar vidare piskorna och kraven på den anställde, ungefär så som Niklas Wahllöf varnar för i dagens DN. Detta är inte önskvärt. Det får inte bli ett självändamål att pressa ner sjuktalen.

Men vi får samtidigt inte glömma bort att Sverige faktiskt är extremt åt andra hållet. I få jämförbara länder har arbetsgivarna så låga krav på sig när det gäller ansvaret för återgång i arbete som hos oss. Detta har initierade forskare och sjukförsäkringsexperter vid flera tillfällen uppmärksammat. Även de ansvariga myndigheterna ser problemet och vill utöka arbetsgivarnas ansvar.*

Vad vi behöver är ett system som sätter ökad press på arbetsgivarna, inte på de anställda. LO har därför föreslagit strängare sanktioner riktade mot de arbetsgivare som inte aktivt arbetar med att få tillbaks sjukskrivna i arbete och anpassar arbetsplatsen efter den enskildes förutsättningar. Också omställningsstödet behöver förbättras. Men framför allt måste vi satsa på det förebyggande arbetet, så att färre överhuvudtaget drabbas av ohälsa.

I dagens svenska sjukförsäkring ligger i princip allt tryck på den enskilde försäkrade. Det är orimligt. ”Rehabiliteringskedjan”, med de snäva och stelbenta tidsgränserna, har i praktiken blivit ett selekteringsverktyg i händerna på arbetsgivarna. Idag kan den arbetsgivare som inte tar sitt arbetsmiljöansvar på allvar i princip sitta med armarna i kors och invänta tidsgränserna, för att enkelt bli av med de anställda som de av någon anledning vill sortera bort. Så kan vi inte ha det.

Om Nederländerna är extremt åt ena håller är alltså Sverige extremt åt det andra. I båda fallen stängs allt för många som kan och vill arbeta ute från den reguljära arbetsmarknaden. Vad vi behöver är en bättre balans i kravställandet, där de arbetsgivare som inte sköter sitt anpassnings- och arbetsmiljöansvar får ett ökat tryck på sig. Visst kan vi också diskutera ett utökat ekonomiskt arbetsgivaransvar för de långa sjukfallen. Men detta bör i så fall göras på ett balanserat och väl avvägt sätt så att det leder till att fler med nedsatt arbetsförmåga får möjlighet att arbeta.

En rimligare sjukförsäkring hänger ihop med en rymligare arbetsmarknad. I detta land måste vi bli bättre än idag på att ta tillvara på den variation av arbets- och funktionsförmågor som befolkningen faktiskt besitter. Detta är en av de verkligt stora framtidsutmaningarna för oss. Detta borde vara den huvudsakliga ingången i de trepartssamtal regeringen bjudit in till.

******************

Fotnot
* Se exempelvis exempelvis remissvaren från Försäkringskassan och Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) på den parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutbetänkande (SOU 2015:21). Se även Johansson, P., Aydin, E. och Bergendorff, S. mfl., Arbetslivsinriktad rehabilitering, underlagsrapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (S 2010:04), s. 60-61. IFAU (2010:17), Reformerna inom sjukförsäkringen under perioden 2006-210; vilka effekter kan vi förvänta oss?,s.37. Även OECD har vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för att arbetsgivarna har allt för få incitament för att underlätta återgången i arbete för långtidssjuka. Senast skedde detta i rapporten OECD (2013), Mental health and work. Sweden. Dessutom föreslog tidigare den s.k. Långtidsutredningen (SOU 2011:11) ett införande av ”tydligare finansiella sanktioner mot arbetsgivare som inte erbjudit rehabiliterings- och omplaceringsmöjligheter där detta borde ha skett.” LO, liksom många andra remissinstanser, ansåg den modell som LU föreslog var intressant och borde analyseras vidare. Av detta blev dock inget.

9 reaktion på “Exemplet Nederländerna och sjukskrivningarna

  1. avatarGeorge Berger

    Jag är holländska medborgare som bor i Sverige. Jag kan inte rekommendera att Sverige skulle följa Nederländerna i denna. Min grund är enkelt: varje invånare av Nederland måste ha privat försäkring och endast den. Resultatet är att bolaget har faktiskt kontrol över hela vården. Vill man ha det?

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Jag tycker dina erfarenheter och synpunkter är viktiga. Vi ska inte kopiera holländarna, men lära av deras positiva och negativa erfarenheter. Jag tror, som jag skriver i bloggen, inte på den typ av privatisering av sjukförsäkringen som holländarna genomfört. Där är vi ense.

      1. avatarGeorge Berger

        Jag hoppas, Kjell. Jag måste lämna Nederländerna pga brist av behandeloptioner för en allvarligt sjukdom. Bristen var konsekvens av politisk + försäkringsteknisk beslutformation. Jag fått rätt behandlingen i Sveriga. Bor nu permanent i landet. Jag kan säga mycket om denna, men inte här.

  2. avatarLena

    Hej Kjell, du skriver att arbetsgivarna har ”långa” krav på sig när det gäller rehabiliteringen. Är det kanske ett skrivfel?

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Tack för påpekandet. Naturligtvis ett skrivfel, som nu är åtgärdat. 🙂

  3. avatarEllen

    Hej kjell. I Sundsvalls kommun ligger sjukskrivningstal en på totalt på ca 15%. Officiellt har hemtjänsten ca 13 o vissa andra förvaltningar 8 men då är inte totalen räknad. Det har ökat ofantligt de senaste åren. Sjukskrivning hanteras som en individfråga när det är en systemfråga I sundsvalls kommun har new public managment införts in absurdum. Det köps konsulter o system för stora belopp men äldreom sorgen o skolan får dra ner. Där har du förklaringen till höga sjuktal. Jämställdheten har gått bakåt. Proffessionerna på golvet får mindre utrymme för eget tänkande och egna beslut och toppen styr hårt. Det kostar stora förluster i både mänskliga värden och ekonomi.

  4. avatarSeppo Isotalo

    Vi fick en ny lag 09/12, som innebär att det som tidigare kallades förtidspension betalas i form av sjukpenning, utan tidsbegränsning. Läkarintyg, läkarintyg, läkarintyg. Jag ser det från en EU-medborgarens synpunkt, som arbetar ett antal år i Sverige, känner sig inte i form och flyttar tillbaka till hemlandet. Om det är Finland kan hen räkna med kompetent rehabilitering och företagshälsovård. Skadan som har förorsakats av den ohälsosamma sjukförsäkringen i Sverige slår efteråt. Hen kan insjukna för gått och får ett finsk beslut om sjukpension, som innehåller pengar bra för den tiden som hen har lyckats arbeta i Finland. Svenska nya systemet med sjupenning ger inget för den som insjuknar i ett annat EU-land, trots att sjukassan har fått pengar av henne under alla de år som hen har arbetat i Sverige..

    Årligen händer detta i 4.000 fall, 50% i Finland och 35% i Norge. Trots uppenbara medicinska skäl Kassan nekar den svenska sjukersättninge i 90% av fallen och överklagan till Stockholms förvaltningsrätt ger inget.

    Enligt EU-beslut (Artikel 883) ska socialförsäkring gälla vid flytten till ett annat EU-land. Sverige bryter redan idag grovt mot detta och värre blir det nu när den nya lagen innebär att sjukpension betalas genom sjukpening

  5. avatarBörje Eriksson

    Jag håller till största delen med dig och din kommentar Kjell, men…

    Det jag saknar är tydligare markering mot arbetsgivare och näringslivsorganisationer som i rädsla över att ta ett större ansvar envist försöker hävda att den ökade sjukskrivningar med psykisk ohälsa är på grund av allt omänskligare villkor i arbetslivet. Läser man forskningsrådet och försäkringskassans rapporter ser man att ett stort problem är hur vi som människor behandlar varandra och hur makt utövas på arbetsplatsen. Problematiken är givetvis komplex men tystnadens kultur ökade krav på lojalitet skapar en allt svårare situationen för individen att kunna försvara sig mot intriger, maktövergrepp och social utstötning vilket i sin tur leder till trauman och ohälsa för individen.
    Problemet ligger i att i nästan alla fall är eller blir arbetsgivaren en aktiv part som med ett kirurgiskt snitt vill lyfta bort en person.
    Att då driva frågan att ställa större krav på att arbetsgivaren ska rehabilitera är inte realistiskt. Situationen kan i värsta fall liknas vid incest. Utan reell möjlighet för individen att försvara sig mot maktövergrepp blir resultatet att den som som skadat då också kommer att ha en helt annan syn på problematiken, övergreppen fortsätter, situationen blir då allt mer låst och det sociala traumat ökar.
    Jag önskar en tydligare diskussion om hur ? individen ska ges möjlighet att försvara sig. dessutom en tydligare markering mot arbetsgivarna om att orsakerna till den ökade psykiska ohälsa ligger i arbetsmiljön och maktutövning.

  6. avatarFredrik Persson

    De fackligt aktiva människorna under den första halvan av 1900-talet slet livet ur sig för att de få makthavarna i arbetarnas organissationen ska utnyttja sin makt så här…
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22087740.ab
    Det är nämligen så erat arbete ser ut i arbetarnas ögon.
    Det enda goda med avslöjandet med erat fusk är att det överskuggar sextrakasserierna i köln och Kungsan, det kan faktiskt minska de tragiska medlemsöverhoppen till sd.

    Jag har en komplett historisk redogörelse med foto från min morfars tid som fackligt aktiv och jag kan lova att det allmänt utbedda maktmissbruket och cyniska skvättandet med arbetarnas pengar inte var målet för den tidiga arbetarrörelsen.
    Bästa hälsningar Fredrik Persson

Kommentarer inaktiverade.